Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Spirit Adrift – Divided By Darkness

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

Skivor

In Flames – I, the Mask

Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.

Skivor

Soilwork – Verkligheten

Lämna en kommentar

ARTIST: Soilwork
TITEL: Verkligheten
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SOILWORK har tagit sin rundliga tid på sig att färdigställa “Verkligheten”, runt 4 år efter det att “The Ride Majestic” såg till att drämma i med rejält med episk mäktighet kommer bandet från Helsingborg till skott med nytt material.

SOILWORK har alltid varit väldigt duktiga på det där med fläskiga refränger, och det är framför allt detta som jag tar med mig som en av de verkligt stora poängerna med “Verkligheten”. Bandet skämmer bort oss lyssnare med fullständigt majestätiskt svävande refränger i snart sagt varenda låt på den här skivan. Arrival var som förstasingel ganska standard-SOILWORK; hemtamt, bra hantverk, ett satans driv och en verkligt bra refräng. Men det finns en hel del andra låtar på den här skivan som är betydligt bättre i fråga om både refränger och mäktighet. The Nurturing Glance är ett exempel på en sån låt som dessutom har ett tydligt retroblickande anslag. Ett överlappande från sångaren Björn Strids och gitarristen David Anderssons hyllade sidoband THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA? Jag klagar sannerligen inte i vilket fall.

Duon med AMORPHIS Tomi Juotsen, Needles & Kin där Joutsen sannerligen ger Strid en match om pengarna i fråga om närvarande och intensiv sång, och avslutande You Aquiver som har just en refräng som är så fantastiskt hejig att den nästan slirar över på fel sida ostighetsskranket.

Strid är ju ett kapitel i sig, och han är precis lika episkt bra som vanligt, men jag tycker att jag vill lyfta fram gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret som på “Verkligheten” växlar ut så fruktansvärt med genomarbetat gitarrspel som får varenda låt att lyfta. Greppen är förvisso de förväntade, men de här herrarna behärskar dem till fulländning – shred, snygga melodiska slingor, vemodsbölande, och snortajt riffande – kolla bara in The Ageless Whisper för alla dessa inslag. Att vi dessutom får lite discokomp från nyinkomne Bastian Thusgaard på trummor är bara att betrakta som en bonus.

Thusgaard har ju rejäla skor att fylla efter det att Dirk Verbeuren lämnade för MEGADETH, och han gör det riktigt bra. Det liras, likt Verbeuren, för låten. Kanske mer så än innan, för belgaren var så briljant att han nästan tog över varje låt – nu får andra musiker och framför allt låtmaterialet chans att komma fram mer. Jag gillar det rent magiska blastgroovandet som dansken piskar på i inledningen av When The Universe Spoke, för övrigt en av de bästa låtarna på hela skivan, och hans toktvåtaktande genom i stort sett hela låten. Här tänder SOILWORK till på varenda cylinder, och det skulle inte förvåna mig om denna låt kommer bli en favorit hos många.

“Verkligheten” är en riktigt bra, genomarbetad och till stora delar oerhört vacker skiva. SOILWORK skämmer bort sina lyssnare med så mycket öronmumma att jag vet med mig att det inte bara kommer vara jag som  kommer återvända till den här skivan mycket under 2019. Kolla in den.