Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Anaal Nathrakh – Passion

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Passion
RELEASE: 2011
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska ANAAL NATHRAKH kan med lätthet räknas in bland de mest extrema banden som finns inom scenen, men bandet har alltid lyckats bibehålla mitt intresse genom att skriva verkligt starka låtar som visserligen blästrar på å det grövsta, men också hittar de där nyanserna i musiken som gör att man uthärdar de soniska uttrycken som fullkomligt vräker in i trumhinnorna. Jag gillar starkt gruppens föregångsplattor i form av ”Hell Is Empty, And All The Devils Are Here” från 2007 och ”In The Constellation Of The Black Widow” från 2009, och hade mycket stora förväntningar på årets släpp ”Passion”. En viss varning utfärdas – ”Passion” är en platta som det tar tid att komma in i – även om man gillar grindcore sedan innan. Det tog mig runt 10 genomlyssningar innan jag började få grepp om musiken.

Det börjar bra med Violenti Non Fit Inuria som inleds med rundgång och en mycket sparsmakad gitarr innan det verkligt tunga gunget drar igång. Jag uppskattar verkligen att ANAAL NATHRAKH har vett att inkludera svängigare, tyngre partier i det rens som bandets musik oftast består av. Men även när det manglas som attan lyckas bandet bibehålla något av melodier, främst genom V.I.T.R.I.O.L.s sång, och ofta parad med snygga gitarrstämmor från bandets andre medlem Irrumator som även står för basspelet samt programmeringen.

Det blir verkligt effektivt och suggestivt, och jag gillar det skarpt. Genomgående är sången verkligt bra och det som lyfter plattan ytterligare ett snäpp från en redan hög nivå. När det skriks (och det gör det såklart ofta) gallskriks det så att nackhåren reser sig, och det låter rent fruktansvärt bra – faktum är att det är inte ofta man stöter på sångare som V.I.T.R.I.O.L. med ett sådant ångestladdat löd i stämman. Imponerande. Detta är musik när den är precis det man vill att den ska vara; förödande i sitt uttryck, kompromisslös i sitt genomförande, och med ett bländande slutresultat som spyr galla över mainstreammusik. I drivor.

Jag kan i stort sett bara anmärka på en grej på hela plattan – sången i Tod Huetet Uebel där sångexcesserna blir lite väl överdrivna så att de skaver på aningen fel sätt för att jag ska köpa dem. I övrigt är ”Passion” en fruktansvärt stark upplevelse – detta bör få folk som gillar verkligt extrem metal att ivrigt skaka huvudet; det fick den sannerligen mig att göra.

Skivor

Black Oak – s/t

Lämna en kommentar

blackoakARTIST: Black Oak
TITEL: Black Oak
RELEASE: 2011
BOLAG:

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.

Skivor

Between The Buried And Me – The Parallax

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har i det närmaste oreserverat dyrkat BETWEEN THE BURIED AND ME sedan jag såg bandet supporta LAMB OF GOD 2010. Då gick bandet på med ett modigt tvålåtarsset bestående av Fossil Genera från ”The Great Misdirect” och White Wallsfrån ”Colors”, totalt sett 30 minuters musik. Och vilken musik sedan; ett staplande av uttryck som fullständigt tog andan ur mig. Med detta i åtanke hade jag synnerligen höga förväntningar på ”The Parallax: Hypersleep Dialogues” som är bandets första släpp på Metal Blade. Som varande en EP, skall skivan ses som en prequel till nästa fullängdare, men skivan känns ändå som en fullängdare med tanke på mängden musik man får.

För det andra så får man några av de mest krävande låtar bandet har skrivet inborrade i skallen. För de få lyssnare som hoppades på att bandet skulle återvända till sina metalcorerötter måste ”The Parallax” vara ett rent helvete att lyssna på, eftersom detta är verkligen en fullödig progressiv metalplatta. Att bandet fortsätter på den stig det trampade upp på ”The Great Misdirect” är ingen överdrift. De brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som inte är nervösa att prova inslag som andra band skulle finna en smula outlandish så länge de tycker att det fungerar. Och det gör det – Specular Reflection inleds av ett symfoniskt parti innan bandet trampar ner varenda pedal i lokalen vid 0:50. Och sedan är det bara att njuta fullt ut i 30 minuter. Att bandet dessutom har riggat plattan så att låtarna går in i varandra, ett grepp jag verkligen gillar, gör att skivan känns som en enda lång låt. I detta fall fungerar detta alldeles förträffligt, och jag har inga tvivel om att bandet skulle kunna framföra musiken på detta vis, då vi har att göra med några verkligt ekvilibristiska musiker. Blake Richardson är verkligen en trummis som det är lätt att bli imponerad av – inget verkar vara för svårt och hans stil passar verkligen för bandets musik, Tommy Rogers har en makalös stämma oavsett om han sjunger rent eller mer strävt. Och den riffstorm som levereras av Waggoner, Waring och Briggs är, som vanligt, mycket bra.

Men det som gör BTBAM till ett band bättre än många andra är att de skriver material som ligger på en sådan sinnesjukt hög nivå att många andra band tycker att de har blivit bestulna på sin del av låtskrivartalangkakan.

”The Parallax: Hypersleep Dialogues” har, som ni säkert har förstått nu, uppfyllt mina löjligt högt ställda förväntningar och såklart skruvat upp förväntningarna inför nästa släpp till absurda nivåer.