Etikettarkiv: 8/10

Aeon- Path Of Fire


ARTIST
: Aeon
TITEL: Path Of Fire
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Grabbarna i AEON gillar inte att ligga på latsidan: förutom AEON återfinns medlemmarna i band som DARK FUNERAL, SANCTIFICATION, SOULDRAINER och DEFACED CREATION för att nämna några.

Finkänslighet får ni leta efter någon annanstans än på AEONs plattor – med låttitlar som Forgiveness Denied, I Will Burn, Abomination To God förstår man rätt snabbt varthän det barkar.

Vi pratar om riktigt skitigt brutal death metal och det är plattan i mattan från första stund – jag är både utmattad och upprymd redan efter tre låtar. Gosse vad det manglas! Om bandet har gett sig den på att göra en brutal samling låtar kan jag bara säga – grabbar ni har lyckats med råge!

Det är bitvis rent påfrestande att ta in denna brutalitet – det finns i sann brutalistisk anda inga lugna stunder på ”Path Of Fire”. Trummisen Nils Fjellström (vars superkrafter bakom trummora torde vara välkända vid det här laget efter senaste DARK FUNERAL-plattan) bombarderar sin virveltrumma med en sådan mängd blastbeats att det nästan är fog för att starta en förening för stukade trumskinn med Fjellströms dito som ordförande. Att vi har att göra med riktiga knäckare på att lira metal råder det inte någon tvekan om. Solot i Liar In The Name Of God som tar sin början 2:42 in i låten är det bästa jag hört under 2010. Utan att överdriva har jag lyssnat enbart på det solot runt 40 gånger. AEON är ju såklart så mycket mer än ett mycket väl exekverat solo – att vara traditionell behöver inte innebära en nackdel när man lirar som detta gäng gör. Det som i mina öron skiljer bandet från mängden är den väldiga råhet bandets musik bjuder på – det är ondskefullt och stenhårt till max, och gillar man sin death metal riktigt mörk, rå och brutal med old school-mentalitet kommer man verkligen gå igång på ”Path Of Fire”. Gillar man inte detta gör man klokt i att hålla sig borta – väldigt långt borta.

 

Hypocrisy – A Taste Of Extreme Divinity

hypocrisy2009ARTIST: Hypocrisy
TITEL: A Taste Of Extreme Divinity
RELEASE: År
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

HYPOCRISY serverar en extremt melodiös anrättning
Med HYPOCRISYs nya giv, “A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet “Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare � och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed  (Filled whith fear) som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till “A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

– Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?
-Tack, gott.

/BiblioteKarin

Alice in Chains – Black gives way to blue

Black gives way to blue

ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, “Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med “Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.

Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan “Jar Of Flies” (1996).

Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.

“Black Gives Way To Blue” är ingen ny “Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.

/Jonas Andersson