Etikettarkiv: 9/10

Mastodon – Emperor Of Sand

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, ”The Hunter” och ”Once More ‘Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga ”handlingar” längre.

Efter rent magiska ”Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya ”Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just ”Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på ”Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att ”Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Trees Of Eternity – Hour Of The Nightingale

ARTIST: Trees Of Eternity
TITEL: Hour Of The Nightingale
RELEASE: 2016
BOLAG: Svart Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I april 2016 – alltså drygt åtta månader innan ”Hour Of The Nightingale” ges ut – dör bandets sångerska Aleah Liane Stanbridge av cancer. Hon blev 39 år gammal. Hennes förtidiga frånfälle lägger en aura av ytterligare sorg till den tonkonst som hon och bandets andra medlemmar gör sig skyldiga till med den äran på det som kanske blev bandets enda skiva.

TREES OF ETERNITY bjuder på oerhört imponerande doom med tydliga gothinslag och de gör detta med en musik som är lika vacker, sorgsen som tröstande. Redan från första låten My Requiem (ja, titeln skickar rysningar nedför ryggraden redan innan jag hört en ton) kopplar bandet ett lika starkt som ömsint grepp kring lyssnaren. Och de bibehåller det greppet väldigt övertygande under den timme som albumet varar.

Den här typen av musik får mig, såklart, att tänka på DRACONIAN som jag håller som mästarna inom denna nisch. Hade TREES OF ETERNITY fått fortsätta på sin bana är jag helt övertygad om att jag långt senare hade sagt att de gav säfflebandet väldigt hård konkurrens. Och det är sagt som det högsta beröm.

Tonträffen som klingar igenom ”Hour Of The Nightingale” är i det närmaste fulländad. Här finns en värdighet som är svår att stå emot, en känsla som på något märkligt sätt både får mig att vilja gråta, men också känna ett lugn som är väldigt starkt. Och Aleah Liane Stanbridge har en stor del i det. Hennes röst är i det närmaste perfekt för den här sortens musik och framkallar stor melankoli.

Produktionen på skivan är helt otroligt bra. Varm, med helt sagolik gitarrton och tydligt definierad bas. Trummorna låter magiskt bra och inkorporerandet av syntharna och stråkarna är perfekt avvägda för att inte dominera ljudbilden.

”Hour Of The Nightingale” är ett i det närmaste fulländat album, den typ av album som jag tror att många musiker strävar efter att få till – ett där vision sammanfaller med slutresultatet på ett i det närmaste magiskt vis.

Kolla in den.

Dark Tranquillity – Atoma

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, ”jaha det här är nytt från Det bandet”. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum ”Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett ”skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den ”nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års ”Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda ”Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela ”Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?