Etikettarkiv: 9/10

An Abstract Illusion – Woe

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare “Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker “Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har “Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på “Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. “Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med “Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Orm – Intet • Altet

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. “Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas “Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.

 

Kardashev – Liminal Rite

ARTIST: Kardashev
TITEL: Liminal Rite
RELEASE: 10/6 2022
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite mer än ett år sedan så kollade jag in KARDASHEVs EP “The Baring Of Shadows”, skivan som egentligen kom ut 2020, men som Metal Blade gav ut ett år senare. Att säga att jag var i det närmaste överväldigad av den skivan är lite av ett understatement, precis som det är ett kanske ett ännu större understatement att skriva att “The Baring Of Shadows fick mig att längta intensivt efter mer musik från Arizonabandet. EP:n var nämligen alldeles för kort, och det kändes som att bandet bara hade visat en del av sin potential, både känslomässigt såväl som hantverksmässigt.

Som ni förstår av betyget så är detta verkligen fallet. “Liminal Rites” ligger snubblande nära det högsta betyget vi kan dela ut här på WeRock – hade vi sysslat med decimaler så hade jag lagt till 0.5.

För er som inte var med i förra vändan så lirar KARDASHEV en otroligt intressant blandning av döds, shoegaze och post-metal som de verkligen gör till sin egen. Att det blir ganska många lager i bandets musik kanske avskräcker en del, för det krävs tid att upptäcka och ta in allt det bandet gör på “Liminal Rite”. Är man å andra sidan redo att faktiskt ge det här albumet ett antal lyssningar så ger det tillbaka i drivor. Är det obegriplig musik som stöter ifrån? Nä, jag blev såld redan vid första lyssningen, och den satte standarden för en rent världsfrånvänd repeatlyssning – jag tror att jag lyssnade på skivan rakt igenom tre gånger – och så hade tre timmar gått. Att lyckas göra en skiva som är så lång, och ändå få den att kännas som att den skulle kunna vara lite längre är något av en bedrift.

Vill man så går det att lyssna på skivan som en sammanhållen berättelse om en man på väg ner i demens som ser tillbaka på sitt liv. Detta parat med musiken lyfter sannerligen upplevelsen av “Liminal Rite” på ett rent känslomässigt plan, för detta är en känslomässig skiva. Mycket av det har att göra med sångaren Mark Garrett. Han är en sångare som bemästrar alla sina uttryck till perfektion. Det är black metalyl, avgrundsdjupa growl och rensången. Samtliga exekverar han med en förkrossande tydlighet, och på en nivå som får mig att utnämna hans insats här som den starkaste sånginsatsen för hela 2022.

Trodde ni att det var slut där? Nä, ni får ju lägga till resten av bandet också, för är det något som KARDASHEV visar här så är det att samtliga medlemmar drar åt samma håll. Trummisen Sean Lang, som även står för en del spoken word, växlar lika lätt som ledigt mellan blasts till oerhört finkänsligt spel. När vi ändå pratar trummor så måste jag skriva att hans virvel är rena drömmen att lyssna på. Basisten Alex Rieth och gitarristen Nico Mirolla väver sina mattor på ett rent magiskt sätt. Det är hela tiden melodiskt och med sväng de spelar.

Låtmässigt finns här bara höjdpunkter. Det sätt som bandet växlar mellan olika uttryck men ändå lyckas hålla den röda linjen är vad som gör “Liminal Rite” så bra. Jag känner mig hela tiden både lamslagen av känsla och oerhört omhändertagen när jag lyssnar på den här skivan som kan  vara årets bästa. Kolla in den.