Etikettarkiv: 9/10

Oceans Of Slumber – Oceans Of Slumber

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Oceans Of Slumber
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OCEANS OF SLUMBER är ett band som vi har följt på redaktionen sedan bandets andra skiva, “Winter” kom ut 2016. Vi skrev också om förra skivan “The Banished Heart” som kom 2018 och det är ett band som vi genomgående har gett höga betyg.

Med senaste självbetitlade skivan som släpps på fredag, var därför förväntningarna högt ställda, och som ni förstår på betyget är detta inte en skiva som gör mig besviken. Faktum är att detta är bandets bästa platta, hittills.

Att ett band ger ut självbetitlade skivor brukar även det betyda att det är något speciellt som vankas även ifrån bandets egen synvinkel, och jag tror att både de omständigheter som råder i världen och de förändringar som har skett inom bandet de senaste åren har påverkat hur skivan är och min uppfattning av den.

Sångerskan Cammie Gilbert och trummisen Dobber Beverly är kvar sedan gammalt, men nya i bandet är keyboardisten Mat V. Aleman, gitarristerna Jessie Santos och Alexander Lucian (även sång) samt basisten/sångaren Semir Özerkan. Samtliga nya medlemmar, upplever jag, har gjort att OCEANS OF SLUMBER har kunnat växla upp från en redan hög växel och lägga till ytterligare aspekter till sin progressiva metal. Att Lucian har ett fint growl gör att även detta inslag har tillkommit, vilket jag uppskattar inte minst som en fin kontrapunkt till Cammie Gilberts rensång. Har man lyssnat på bandet sedan innan så vet man att detta är inte ett gäng som  håller igen, vare sig när det gäller de emotionella aspekterna  eller olika musikaliska krumsprång. Fastän “Oceans Of Slumber” är en skiva som ställer krav på att ge plattan tid så lyckas bandet hålla skutan på rätt köl.

Ofta samsas olika intryck i samma låt – The Adorned Fathomless Creation är ett bra exempel på detta. Growl, death metal mangel, sväng och episk rensång ryms utan minsta bekymmer inom låtens ramar. Eller To The Sea som har seglat upp som en favorit, och som mest kan beskrivas som en skruvad och vindlande shuffle med stor känslomässig pondus.

OCEANS OF SLUMBER som redan tidigare kändes som ett band som sannerligen hade mycket att komma med visar med “Oceans Of Slumber” att det fanns ytterligare att ösa på med. Att låtskriveriet här tas till ytterligare en nivå där det slitna uttrycket att summan blir större än de enskilda delarna faktiskt känns helt adekvat att använda när det gäller den här skivan.

Jag vågar redan nu påstå att “Oceans Of Slumber” kommer att finnas med på min årsbästalista över 2020. Kolla in den.

Defeated Sanity – The Sanguinery Impetus

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?

Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.

Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.

“The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren “Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än “Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.

“The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.

Protest The Hero – Palimpsest

ARTIST: Protest The Hero
TITEL: Palimpsest
RELEASE: 19/6 2020
BOLAG: Spinefarm

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är övertygad att alla som beskådat PROTEST THE HERO live kan säga att kanadensarna inte är ett band som håller igen, varken i sin musik eller sitt sätt att framföra denna live. Och att det kostar på är sångaren Rody Walker ett levande bevis. Hans röst var, som många av er säkert vet, på väg att fullständigt haverera om han inte tog en rejäl paus från att sjunga. Om det ens skulle komma ett nytt album från bandet var därför inte helt säkert, och det är därför dubbel glädje att vi har “Palimpsest” och att den är så makalöst bra som den är.

“Palimpsest” är ett väldigt episkt album i ordets allra bästa bemärkelse. I vid mening handlar texterna på plattan om begreppet “storhet” och vad detta kan betyda. Skivan skrevs till stora delar för tre år sedan precis efter det att Donald Trump hade tillträtt som U.S.A.s president och dennes numera vitt kända slogan Make America Great Again är uppenbarligen något som triggade PTH som alltid har varit ett politiskt intresserat och insatt band, men skivan tar också upp andra aspekter av storhet i den amerikanska erfarenheten – den nästan gastkramande skönheten i landet som har tagit andan  ur så många, innovationsskickligheten och drivet. Tro nu inte att “Palimpsest” är en tråkig skiva att lyssna på, om ni skulle vara tveksamma till att lyssna på skivor med annat lyriskt innehåll än texter om zombieapokalypser, inre demoner eller döden – PTH lyckas som vanligt att göra sången till ett väl integrerat instrument som alltid förstärker de instrumentella delarna av musiken.

Och om ni tycker att progressiv mathcore är en alltför teknisk subgenre med sina riffkanonader och interlockande trummor så är PTH ett band att kolla in. Visst, bandet är tekniskt skickligt, och “Palimpsest” är en skiva som bjuder på helt suveräna uppvisningar i detta. Samtidigt finns här väldigt vackra passager som fullständigt tar andan ur mig, och det tekniska spelet är inte bara där för att det så ska vara – PTH är mer än någonsin på banan i att skriva minnesvärda låtar. I denna meningen är “Palimpsest” ett mäktigt mästarprov i stort sett genomgående. The Migrant Mother har ett underbart driv med mycket tvåtakt, och samtidigt ett storslaget anslag med en helt episk refräng där Walker släpper på sina bromsar nästan helt oreserverat. Just det fina samspelet mellan skivans olika element gör att “Palimpsest” aldrig blir tråkig att lyssna på – jag uppskattar till och med de korta, tre till antalet, pausstyckena som jag tycker både avdelar och sammanbinder skivan på ett finfint sätt. De är dessutom oerhört vackra.

“Palimpsest” är PROTEST THE HEROs hittills bästa platta, inte bara för att låtarna ligger på en sådan sinnessjukt hög och jämn nivå, utan också för att det är den skiva i bandets diskografi som låter bäst. Produktionen är en ren dröm – organisk och kraftfull – men samtidigt väldigt välbalanserad.

Jag är väldigt övertygad om att “Palimpsest” kommer att vara en av skivorna som är med i racet om placering på årsbästalistor när 2020 ska summeras. Kolla in den.