Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Trees Of Eternity – Hour Of The Nightingale

Lämna en kommentar

ARTIST: Trees Of Eternity
TITEL: Hour Of The Nightingale
RELEASE: 2016
BOLAG: Svart Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I april 2016 – alltså drygt åtta månader innan “Hour Of The Nightingale” ges ut – dör bandets sångerska Aleah Liane Stanbridge av cancer. Hon blev 39 år gammal. Hennes förtidiga frånfälle lägger en aura av ytterligare sorg till den tonkonst som hon och bandets andra medlemmar gör sig skyldiga till med den äran på det som kanske blev bandets enda skiva.

TREES OF ETERNITY bjuder på oerhört imponerande doom med tydliga gothinslag och de gör detta med en musik som är lika vacker, sorgsen som tröstande. Redan från första låten My Requiem (ja, titeln skickar rysningar nedför ryggraden redan innan jag hört en ton) kopplar bandet ett lika starkt som ömsint grepp kring lyssnaren. Och de bibehåller det greppet väldigt övertygande under den timme som albumet varar.

Den här typen av musik får mig, såklart, att tänka på DRACONIAN som jag håller som mästarna inom denna nisch. Hade TREES OF ETERNITY fått fortsätta på sin bana är jag helt övertygad om att jag långt senare hade sagt att de gav säfflebandet väldigt hård konkurrens. Och det är sagt som det högsta beröm.

Tonträffen som klingar igenom “Hour Of The Nightingale” är i det närmaste fulländad. Här finns en värdighet som är svår att stå emot, en känsla som på något märkligt sätt både får mig att vilja gråta, men också känna ett lugn som är väldigt starkt. Och Aleah Liane Stanbridge har en stor del i det. Hennes röst är i det närmaste perfekt för den här sortens musik och framkallar stor melankoli.

Produktionen på skivan är helt otroligt bra. Varm, med helt sagolik gitarrton och tydligt definierad bas. Trummorna låter magiskt bra och inkorporerandet av syntharna och stråkarna är perfekt avvägda för att inte dominera ljudbilden.

“Hour Of The Nightingale” är ett i det närmaste fulländat album, den typ av album som jag tror att många musiker strävar efter att få till – ett där vision sammanfaller med slutresultatet på ett i det närmaste magiskt vis.

Kolla in den.

Skivor

Dark Tranquillity – Atoma

2 kommentarer

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, “jaha det här är nytt från Det bandet“. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum “Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett “skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?”

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den “nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års “Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda “Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela “Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?

 

Skivor

Netherbird – The Grander Voyage

Lämna en kommentar

netherbird2016ARTIST: Netherbird
TITEL: The Grander Voyage
RELEASE: 2016
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett par års paus är NETHERBIRD tillbaka, och det med ett verkligt styrkebesked, namngivet “The Grander Voyage”. Bandet startade sin levnads bana år 2004 och känslan har alltid varit att grundarna Nephente och Bizmark har lagt ner själ och hjärta i musikskapandet.  Efter tio år tog bandet således en “paus” – nåja, tre år mellan utgivningen av två fullängdsalbum skulle inte alla band kalla en regelrätt paus, men när de nu själva benämner det så…

Och nu är alltså NETHERBIRD åter i full styrka med sitt fjärde fullängdsalbum, med Bizmark på gitarr, bas och keybord, Nephente självklart som vokalist samt gästtrummande Fredrik Widigs. Live kompletteras bandet med Nord och Tobias Jakobsson på gitarr samt Micke André på bas och Fredrik Andersson (ex-AMON AMARTH) på trummor. Och NETHERBIRD av år 2016 gör mer kraftfull musik än någonsin. Musiken på “The Grander Voyage”, allt skrivet av Bizmark som brukligt, rör sig liksom tidigare obehindrat i gränslandet för olika extreme metal-genrer. Det melodiskt flödande finns kvar, medan de symfoniska inslagen har tonats ner något. Lika fångande melodier som tidigare, men i lite naknare sound. Jag gillar det.

Albumet inleds med en kortare introlåt, Pale Flames On The Horizon, som övergår nästan omärkligt i plattans näst längsta spår, åttaminuters Hinterland. Redan här sätts standard med växlande tyngre partier och vackert gitarrplock. Därpå följande Dance of the Eternals är ett mjukt tvåminuters instrumentalt spår, innan förstasingeln Windwards tar vid. Även nästkommande låt Pillars of the Sky har släppts som singel och detta är ett vackert vemodigt stycke med text om sökande och längtan. Påföljande The Silvan Shrine befinner sig i samma stämningsläge, även om känslan är att det ljusnar något så här när den stora resan närmar sig sitt slut, i alla fall musikaliskt med både pianospel (av Danny Oakhil) och akustisk gitarr. Sista spåret, Emerald Crossroads avslutar resan i samma höga stil som övriga låtar. Stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Jag blir djupt berörd av musiken likasom av texterna på denna platta.

Lyriken, i allt skrivet av sångaren Nephente, är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. Det finns en naturlig harmoni i texterna vilket gör att det känns som om stroferna bara legat någonstans och väntat på att plockas upp och presenteras i lämplig musikalisk omgivning. Flödet i konceptalbumets lyrik bidrar till denna illusion av bedräglig enkelhet. Detta är ordkonst. Poesi. Det finns mer av vemod och naturlyrisk känsla, än av det becksvarta mörker man annars alltsomoftast finner i musik av det här slaget. Nephente använder sitt instrument, rösten, i bred variation alltifrån dödsgrowl till black metal-skrik. Ingen egentlig rensång, men med hest viskande stämma i de mer artikulerade partierna, i t.ex. Pillars of the Sky och avslutande Emerald Crossroads.

Vi som följt NETHERBIRDs musikaliska resa under ett antal år kan glädja oss åt återkomsten och hoppas just att bandet med “The Grander Voyage” också bara inlett denna den större resan och att den får fortsätta länge än. Detta är NETHERBIRDs bästa album hittills, med låtar som i stort sett allihop når upp till det allra bästa bandet gjort tidigare (tänk The Weight of Vapour eller A Shadow In the Garden of Darkness). En verklig fullträff av NETHERBIRD denna gång alltså, och det är med uppriktig respekt och glädje jag delar ut en betygsnia för “The Grander Voyage” .