Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Allegaeon – Proponent For Sentience

Lämna en kommentar

proponent-for-sentienceARTIST: Allegaeon
TITEL: Proponent For Sentience
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att metalband till och från drabbas av personalförändringar är ju snarast en naturlag. För två år sedan så recenserade jag Colorado-bördiga ALLEGAEONs “Elements Of The Infinite”. Till den skivan hade bandet bytt en av sina gitarrister och trummis vilket uppenbarligen resulterade i en sorts nytändning för resten av bandet. “Elements Of The Infinite” var och är en riktigt bra skiva. 

Till föreliggande plattan “Proponent For Sentience” har bandet en ny sångare i Riley McShane. Märks det? I alla fall inte på den rent ruggiga nivån bandet fortsätter att kavla ut kvalitetsmetal. Att McShane har en bredd i sin vokalitet blir snart uppenbar. Han har kapacitet att growla rejält grovt, men har en guldstrupe även när det gäller rensången. Kolla bara in bandets cover av RUSHs Subdivisions som ligger sist på skivan så kommer ni fatta vad jag menar.

Gitarrerna står fortfarande väldigt mycket i centrum, och det är sannerligen inget jag klagar över. Förutom de rent mördande riffen, så glöder strängarna av solon så fyllda av spelglädje att jag – nästan – tänker “håll tilbaka”. Men bara nästan. Vi får oss förresten fantastisk spansk gitarr till livs i oerhört episka och fina Gray Matter Mechanics – Apassionata ex Machinea. 

“Proponent For Sentience” är en lång skiva – den har en speltid på över en timme – men jag sitter ändå och låter skivan gå varv på varv på varv.  Och det är i sig en bedrift –  teknisk melodisk death metal är ju en subgenre som har sin beskärda mängd utmaningar – men inget av detta märks då ALLEGAEON är trygga i sin kapacitet att skriva bra låtar.

När bandet tänder till på alla cylindrar i exempelvis Of Mind And Matrix då är det, vågar jag påstå, omöjligt att inte tända till själv. Och det gäller inte bara den låten – hela skivan är sprängfylld till brädden av självförtroende och känsla. Jag förstår att Björn “Speed” Strid (SOILWORK, THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA) och Ben Ellis (SCAR SYMMETRY) aldrig tvekade att medverka som gäster på plattan i låten Proponent for Sentience III – The Extermination. När ett band tar in gäster så ska det vara för att bryta mönster, utan att ta bort saker som redan har blivit etablerade på skivan. Och så funkar det verkligen. Strid har ju en karakteristisk pipa som lyfter låten till nya nivåer, och Ellis gitarrspel är glimrande.

“Proponent For Sentience” är ALLEGAEONs bästa skiva hittills i karriären. Jag plockar utan att tveka fram ett rejält högt betyg. Årsbästalistevarning? Ja, såklart!

Skivor

Cult Of Luna – Mariner

Lämna en kommentar

cul_2016ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: Mariner
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Jag blev inte helt glad när jag hörde att när nu CULT OF LUNA skulle släppa nytt, det denna gång skedde i ett övergripande samarbete med en amerikansk sångerska. Som jag dessutom aldrig hört talas om. Men men, nytt från CULT OF LUNA kan aldrig ignoreras och ändå alltid förväntas vara intressant ur minst någon aspekt.

Att det redan är tre år sedan förra släppet, med “Vertikal” och systerskivan “Vertikal II”, känns för mig obegripligt.  Bandets musik är sådan att den tar tid att ta sig in i, tid att processa och tid att fullt ut njuta av. Så jag känner mig ännu inte på långa vägar “färdig” med Vertikal-plattorna. Och nu har bandet alltså gett sig ut på helt nya och oväntade äventyr.

Julie Christmas, tidigare i bl.a. post metal-bandet BATTLE OF MICE, har ett ytterst brett röstregister, från vänaste skönsång till extrem screaming. Hennes röst påminner emellanåt inte så lite om isländska Björk, andra gånger är det Dominique Lenore Persi i STOLEN BABIES som dyker upp i mina tankar, så t.ex. i avslutande femtonminutersmastodonten Cygnus. Och det är ju inga dåliga jämförelseobjekt.

Johannes Perssons röst är också tillstädes, delvis på svenska, och även om han inte har den mest varierande vokalstil, blir det en skön kontrast i växlingen mellan hans och Christmas röster, ibland t.o.m. inom samma låt, såsom i inledande A Greater Call och Chevron. CULT OF LUNA är trogen sin egen stil samtidigt som samarbetet med Christmas lägger till helt nya lager över bandets tunga doom/industrial/post metal, och detta med stor framgång.

Tematiskt är “Mariner” uppbyggd kring ett rymdtema, enligt bandet en slags naturlig fortsättning på “Vertikals” science fiction-tematik. Albumet består av fem spår, det kortaste strax över åtta minuter och det längsta något under femton. Helt CULT OF LUNA-mässigt med andra ord.

Intressant och spännande är alltså ledorden i att ta sig an detta nya CULT OF LUNA-påhitt. Och med de utgångspunkterna visar sig plattan ha mer och mer att glädjas åt ju längre lyssningstiden lider. En från början “omöjlig” kombination visar sig ha guldkantskvaliteter, och jag får ta tillbaka all min inledande tvekan. Detta är snyggt, spännande och verkligen mycket bra.

Skivor

Spirit Adrift – Chained To Oblivion

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Chained To Oblivion
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är ju kul att ompröva musik som aldrig har stått högt i kurs hos en innan. Jag gick in i 2016 med en vilja att gå utanför mina bekvämlighetszoner i akt och mening att upptäcka band jag tidigare aldrig hade gett en chans.

Hade ni frågat mig för bara två år sedan så hade jag inte gett ett band som spelar psykedelisk doom en chans. Kvoten av långsamt lirande band var fylld av PYRAMIDO och MOLOKEN hade jag nog sagt. Tack och lov så är min inställning till doom kraftigt förändrat sedan början av året, för annars hade jag missat SPIRIT ADRIFTs debutskiva “Chained To Oblivion”. Och det hade varit extremt trist då detta är en skiva som knäcker det mesta av det jag lyssnat på i år i fråga om närvarokänsla.

Skivan har få låtar – endast fem stycken – men klockar ändå in på en speltid på närmre 50 minuter. Inte en enda låt känns dock långtråkig utan utmärks snarare av en känsla av total närvaro. Här finns gott om rejält tilltagna riff som i vissa fall ger tydliga nickningar till BLACK SABBATH utan att kännas antikverade. Gitarrspelet är förresten helt briljant. Jag blir rörd av blotta tanken på hur mycket känsla som plöjs ner i varenda solo på skivan.

Kompspelet ligger på exakt rätt grad av släpighet. Kolla in inledningen av Marzanna så kommer ni förstå vad jag menar.

Huvudman bakom SPIRIT ADRIFT är Nate Garrett, en musiker som nyligen lämnade ett svårt alkoholmissbruk bakom sig. Han står för samtliga instrument samt sång på skivan. Vetskapen att alkoholen har spökat i Garretts liv ger en extra dimension till skivan, för trots att det visserligen handlar om doom så sprakar skivan av livsglädje och en känsla av att detta är musik som betyder så oerhört mycket mer för upphovsmannen än annan musik han bidragit med innan.

Här finns en rymd så stor – kolla in sparsmakade och vansinnigt vemodiga introt till titellåten – att jag slappnar av fullkomligt. Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på “Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.

Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!