Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

Lämna en kommentar

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.

Skivor

Satyricon – Satyricon

Lämna en kommentar

Satyricon - SatyriconARTIST: Satyricon
TITEL: Satyricon
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nånstans slår hög kvalitet inom musiken rakt igenom taket på ett sätt som gör att genreindelning och annat kategoriserande faller platt till marken. SATYRICON har med sitt åttonde studioalbum lämnat just denna typ av indelningar bakom sig och flyger fritt och högt i musikens öppna rum. Svartmetallen glimrar stålblank tillsammans med en mjukhet som slår undan alla eventuella tvivel.

Norska SATYRICON har egentligen aldrig varit det där riktiga favoritbandet för min del. Visst har de en icke obetydlig roll i den norska black metal-scenen och dennas senare utveckling, och nog för att jag högt uppskattar hitlåtar som t.ex. Mother North från “Nemesis Divina”, K.I.N.G. och titelspåret från “Now, Diabolical” eller Den Siste och Black Crow on a Tombstone från senaste albumet “The Age Of Nero”. Men det är först med årets självbetitlade album som bandet får mig helt på fall.

I originalversion innehåller albumet åtta låtar omgärdade av två (i stort sett) instrumentala spår, introt Voice of Shadows och avslutande Natt. Däremellan återfinns både ganska traditionella SATYRICON-spår; black metal-osande melodier med den karaktäristiska Satyrska rösten och fraseringen, såsom i Tro Og Kraft, förstasingeln Our World, It Rumbles Tonight och Ageless Northern Spirit, men också en hel del, något överraskande, mjuka partier med gitarrplock, skönsång och fin melodisk sötma. Och sedan finns där Phoenix. Något som kan vara årets låt, alla kategorier. Inte mycket black metal här men en ljuvlig sång, framförd av tidigare MADRUGADA-sångaren Sivert Høyem, och med en melodi så vacker att jag ryser varje gång den når mina öron och min hud.

Såsom det har varit de senaste tjugo åren sedan SATYRICONs debutalbum 1993, är det Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och gitarrer samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor som också denna gång utgör bandets bemanning, även om de har med sig en del gästmusiker på skivan. Jag ska inte påstå att alla spår är precis lika bra på plattan, men det är verkligen inget som faller ur ramen eller som jag skulle vilja plocka bort ur helheten. Möjligen kunde man klara sig utan introspåret, men det stör inte mönstret heller.

Omslaget till plattan kan nästan kallas färgglatt… ja, om man jämför med tidigare studioalbum då, som varit strikt svartvita (med undantag för 1996 års “Nemesis Divina”). Och skivan är inte bara självbetitlad utan detta understryks också med ett “självillustrerat” omslag, nämligen prytt med en satyr, det mytologiska väsen bandet och frontmannen tagit sitt namn efter, en satyr som bryter sig upp ur jorden/ut ur växtligheten. En symbolik vars analys jag vidare lämnar därhän i denna text.

Kanske, kanske hade man för att utnämna albumet till en total fullpoängare – dvs en “det kan inte bli bättre över huvud taget” – velat ha något ännu mer utmanande, något spår eller några detaljer som “sparar sig” till efter den tjugonde lyssningen för att först då falla på plats. Min enda kritik mot albumet är alltså att det är aningens lite för lättillgängligt. Och ändå, “Satyricon” är så här långt årets black metal-album nummer ett, och kan mycket väl visa sig vara årets totalt bästa skiva när tiden att summera 2013 närmar sig. SATYRICON har skapat ett album som innehåller “allt” och samtidigt utgör en i det närmaste perfekt enhet.

Skivor

Dark Tranquillity – Construct

Lämna en kommentar

dtconstruct2013ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Construct
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tillhör du dem som inte gillar när favoritbandet står och stampar och gör “samma skiva” om och om igen? Eller är du den som skarpt ogillar när bandet i ditt hjärta plötsligt kastar loss från sin tidigare musikaliska bojar och går helt nya vägar? Jag vill påstå att ingen av dessa kategorier behöver oroa sig inför DARK TRANQUILLITYs nya album. Med “Construct” levererar bandet en skiva där det väl kända soundet finns som stabil grund, med den totalintegrerade keyboarden, Mikael Stannes djupa growl, det melodiskt mjuka och det hårt tunga osv., och ovanpå denna bas bygger man en spännande mix med enskilt urstarka låtar och ett finmaskigt nät av nyheter i detaljerna och lyckas få allt tillsammans i en harmonisk enhet.

Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Om jag ska framhålla några favoritspår på albumet blir det svårt. Det finns inget enskilt spår som står ut på samma sätt som t.ex. Into The Particle Storm på “Fiction” (2007) eller Iridium på “We Are The Void” (2010), men sanningen är den att detta beror på att “Constuct” innehåller ett så jämnt material och på så hög nivå, att det vore hart när omöjligt att ovanpå det förvänta sig högre toppar. Skivan börjar starkt med förstasingeln Four Broken Words, refrängstarka The Science Of Noise och vackra Uniformity men än starkare är den avslutande kvartetten med spåren Endtime Hearts, State Of Trust (rensångaren Stanne blommar fullt ut), favoriten Weight Of The End (lite ABBA-vibbar här) och avslutande stämningsmättade None Becoming. Ja, ska jag vara ärlig är ju inte mittenpartiets tre låtar precis av för hackor de heller… Texterna cirkulerar kring livets små frågor och stora gåtor, med ifrågasättandet av förenklade lösningar och totalitär trosuppfattning på central plats. Kritiken är dock mer sorgsen och melankolisk än ilsken och aggressiv, och ilskan vänder sig oftare inåt än utåt.

Kollegor här på WeRock har tidigare påkallat behovet av en “egen bedömningsskala” för DARK TRANQUILLITY; från lägsta betyget Mycket bra upp till Suveränt/extraordinärt (Tomasz Swiesciak om “Fiction” 2007) och menat att “DARK TRANQUILLITY lägger sig jämsides OPETH i toppen på den svenska metaltronen” (Henrik Nygren om “We Are The Void” 2010). På denna väg fortsätter bandet nu på sitt 24:e år och sitt 10:e studioalbum. Med “Construct” närmar vi oss definitivt något bokstavligen suveränt. För min del hade DARK TRANQUILLITY kunnat få ta de nyskapande elementen ett steg längre än vad de faktiskt gör. Men det här är mycket, mycket bra och gör att det kommer att vara fortsatt högintressant att följa bandet och att invänta även ett elfte album inom, hoppas vi, sisådär en tre år till.

/BiblioteKarin