Etikettarkiv: Armored Saint

Årsbästalistan 2020 – Robert

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann “pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På “City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till “The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då “Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt “credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

Armored Saint – Punching The Sky

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: Punching The Sky
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ska man skriva en recension av mer eller mindre legendariska ARMORED SAINT så är det antagligen lika bra att lägga korten på borden direkt: jag är oerhört svag för när John Bush sång ges utrymme för det episka, och det dröjer inte längre än refrängen på öppningslåten Standing On The Shoulders Of Giants förrän gåshuden reser sig på armarna.  Det är galet mäktigt, och drar mot höga höjder!

Efterföljande skiva är sedan ganska ohjämn, framförallt initalt. Spår som The End Of The Attention Span, Do Wrong To None eller Lone Wolf är bra, mne har såväl hög- som lågpunkter, Joey Vera (bas), Phil Sandoval (gitarr) och Gonzo Sandoval (trummor) är ett tajt band som vill så mycket att det skiner igenom. Ibland blir det liksom för mycket, och egentligen skulle den här skivan ha vunnit på att skäras rejält. Mer lean. Snålare. Men det glömmer man bort när refrängen på ex Lone Wolf kommer på. Eller de två mest kompletta låtarna Missile To Gun respektive  Fly In The Ointment, det är kort sagt två klassiska ARMORED SAINT-låtar som får lyssnaren att komma ihåg fornstora dagar.

Betyget? Ständigt ökande. Betygsåttan delas ut efter en 8-10 varv med plattan. Vem vet hur detta slutar…?

Armored Saint – Carpe Noctum

ARTIST: Armored Saint
TITEL: Carpe Noctum
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det första man får konstatera med den här skivan är att titeln är smått genialisk. “Carpe Noctum”, fånga natten – på en liveplatta? Briljant i all sin enkelhet. Och det är just enkelheten och det okomplicerade som är receptet på den här given. 8 låtar, kort och koncist och utan krusiduller. Los Angelesbördiga ARMORED SAINT har passat på att föreviga sitt gig på Wacken 2015, och sin egna headlinespelning i Aschaffenburg (Tyskland, som du ser på namnet…) i samband med det. Resultatet är detta. Och det gungar rätt skönt.

ARMORED SAINT spelar smart på sina starka kort. Jonh Bush har en karakteristisk röst och sjunger jäkla bra live, låtarna har ett sväng som är stundtals lite tillbakalutat och passar ganska bra live – och bandet har kul. Man kan nästan höra Joey Veras, Jeff Duncans och bröderna Phil och Gonzo Sandovals spelglädje. Man blandar också rätt skönt från senare releaser och gamla trotjänare. March Of The Saint står sida vid sida med Win Hands Down. Personligen hade jag gärna sett mer från 2010 års “La Raza” eftersom jag gillar den plattan, men man får hålla tillgodo med Left Hook From Right Field. I övrigt är det mycket nostalgi som gör att skivan passerar fort fram, har man haft bandets vinylskivor i skivbacken hemma så minns man omslag och bilder (“Raising Fear” är nog det omslag som ligger främst i undertecknads pannlob…) och en annan svunnen tid. Det är lite som hela skivan, det vill säga… mysigt. Okomplicerat.

“Carpe Noctum” går knappast till historien som världens bästa liveskiva, ungefär som ARMORED SAINT aldrig blev världens största band – men det är lik förbaskat väl värt tiden och väldigt trevlig lyssning. Fånga natten!