Etikettarkiv: black metal

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till “In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten “Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren “Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella “In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

Narvik – Ascension To Apotheosis

narvik-ascension-to-apotheosisARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att “Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.

Dark Funeral – Where Shadows Forever Reign

imageARTIST: Dark Funeral
TITEL: Where Shadows Forever Reign
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att tycka om ett band som DARK FUNERAL. De har varit med länge, kämpat sig igenom grava svårigheter med gamla skivbolag, tappat medlemmar och levererat black metal som stringent har legat på en bra nivå.

Jag kom in på bandet i höjd med “Attera Totus Sanctus” en skiva som anses vara diskografins svagaste – i alla fall om vi väljer att tro Metal Archives.

Nya given markerar avstamp med ny sångare i Heljarmadr som ju har att fylla Emperor Magus Caligulas skor och nytt skivbolag.

Och det låter fortfarande stämningsfyllt om bandet – låt vara att Dominators trummor låter lite för torra för min smak.

Bäst är bandet i sjukt stämningsfulla As One We Shall Conquer, piskande The Eternal Eclipse och avslutande titellåten. Även om de andra låtarna är bra, sticker de tre ut lite extra i mina öron.

Gitarrarbetet från Lord Ahriman och Chaq Mol är riktigt bra med intressanta harmonier och det känns som om bandet har fått lite av en nytändning.

Heljarmadrs sång är bra, utan att helt golva mig.

Sammantaget är “Where Shadows Forever Reign” en bra skiva som stundtals imponerar utan att fullständigt golva mig.