Etikettarkiv: Bluesrock

Kadavar – The Isolation Tapes

ARTIST: KADAVAR
TITEL: The Isolation Tapes
RELEASE: 2020
BOLAG: Pelagic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2020 är sjukt jävla konstigt. Och obehagligt. Tyska KADAVAR, med dunderplattor som “Berlin”, “Abra Kadavar” och den självetitlade debuten bakom sig släpper “The Isolation Tapes”, och de första singlarna är.. rena kräkmedlet. New age-svammel modell drogdimma och en mängd psykedeliska flummiga låtar i form av såväl Everything is Changing som Eternal Light. Vad fanken? Man kan ju hoppas att det är de moderna undantagen nu när fullängdaren “The Isolation Tapes” släpps.. men tji fick man.

Första lyssningen på den här plattan ger visserligen kontext till dessa lösryckta singlar, men inte blir det bättre för det. Det är så flummigt att 60-talet ringer och vill ha tillbaka sin status som nummer 1 inom låt-gå-mentaliteten. Spår som The Lonely Child, Unnaturally Strange, The Flat Earth Theory och The World Is Standing Still är rent trams, för att tala klarspråk.

Med tiden så finns ändå en förlåtande och sammanhängande röd tråd. Man fattar knappt hur det gick till, men efter tre varv (?) med den här kassa plattan har den en form av hypnotisk och nästan läkande egenskap i all sin abstrakt. Märklig platta, minst sagt. 2020? You bet. Skitdåligt och fascinerande på samma gång…

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: “Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten “A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan “Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya “Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
“Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.

Old Man’s Will – Old Man’s Will

ARTIST: Old Man’s Will
TITEL: Old Man’s Will
RELEASE: 2013
BOLAG: Transubstans Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Umeå, en norrländsk musikstad som levererat massor av god musik genom åren, kommer här med ytterligare en riktigt kul debut, nämligen OLD MAN’S WILL.

Bandet har redan skapat sig ett namn genom intensivt turnerande och energiska livespelningar. Ett band som spelar klassisk bluesrock med 70-talsrötter, där referenser som CACTUS, SIR LORD BALTIMORE, DEEP PURPLE ligger i grunden för deras sound.

Plattan innehåller smarta svängiga melodier med ett härligt groovy ljudlandskap och tyngd, trevliga riff signerat Klas Holmgren (GIN LADY), kombinerat med en soulfylld sång av Benny Åberg samt den monolitiska rytmdelen med basisten Tommy Nilsson och slagverkaren Gustav Kejving.

Albumet startar med det riffstarka numret Ellington, en riktig svängig sak som värdigt sparkar igång skivan. Tätt följt av den snabba The Cauldron som sedan följs upp av låten Sea, en bluesrocker som blev genast blev en favorit. Låten Smidesvalsär ett spår som täcks in av fylliga Hammond Accord, en mäktig sak som sjungs på svenska, en låt som verkligen sticker ut på skivan men passar in helt ypperligt av någon konstig anledning. Vågat, ja kanske. Med Judgement Day är vi åter tillbaka till det mer klassiska soundet som plattan inledde med. Här får Benny verkligen visa sina vokala talanger vilket han gör på ett strålande sätt. Evil Woman är ytterligare ett riktigt starkt spår, tungt och smutt, som även det blivit en favorit. Plattan avslutas med den riktigt snygga Ålidhem (en stadsdel i Umeå).

Summa summarum, OLD MAN’S WILLs debut håller bra klass och med lite utrymme kan dessa herrar sätta sitt namn på kartan jämte band som GRAVEYARD, RIVAL SONS, HONG FAUX, WITCHCRAFT med flera.