Etikettarkiv: Copenhell

Live: Bæst, Rising och Hatesphere på Copenhell

ARTIST: Bæst, Rising & Hatesphere
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni 2017

Den danska metalscenen har på de senaste åren fått en rejäl uppryckning. De danska akterna på årets upplaga av Copenhell behövde verkligen inte skämmas för sig – på lördagen visade två relativt nya band och ett styck åldergäng att scenen lever och frodas. 

Precis när BÆST går på scen öppnar sig himlen. Det är regn av karaktären att ingen kan undkomma, trots att så många som möjligt som står framför Pandemoniumscenen försöker fly det obarmhärtigt fallande regnet. BÆST själva inser att här gäller det att jobba för att få igång publiken. Det gör bandet, vars musik  som verkligen hämtar sin inspiration från 1990-talets dödsmetallscen, och sannerligen inte saknar möjligheter till röj. Trots att musiken  låter som ett ENTOMBED från början av 1990-talet känns den tillräckligt innovativ och ej unket nostalgiskt tillbakablickande för att jag ska gå igång ordentligt på det här bandet från Århus. Sångaren Simon Olsen sliter verkligen hårt för att få igång publiken, och lyckas till slut få folk att strunta i regnet och röja som tokdårar. Att solen dessutom kommer fram lagom till den avslutande låten och den för dagen första wall of death gör att BÆST avgår med en rejäl arbetsseger. Att det här bandet är osignat är ett bedrövligt faktum som jag hoppas snart rättas till.

 

 

 

 

 

Köpenhamnska RISING lirar en djupt sympatisk blandning av sludge och hårt svängande musik. Jag tycker att sångaren Morten Grønnergards uttryck  lite påminner om en viss sångare vid namn Robert Plant under åren i LED ZEPPELIN, och 70-talsvibbarna är ganska så påtagliga i bandets rent fantastiska musik. Om Grønnergards kroppsspråk på scen mest utstrålar koncentrerad värdighet så utstrålar ene gitarristen Anders Bo Rasmussen ett rent episkt röj. Du glade vilken stenhårt arbetande gitarrist!

 

 

 

 

 

HATESPHERE har varit med länge, blivit uträknade, bytt medlemmar i hög grad  och har idag bara en originalmedlem i gitarristen Peter Lyse Hansen. Att bandet får nöjet att spela på den största av Copenhells tre scener måste kännas oerhört bra för denne gitarrist som under alla år stretat vidare, helt oförvägen.

Nöjd ser också Esben Einegaard Kjær Hansen när han drar igång en uppvisning i ren rå-thrash som höjer tvåtaktsration på festivalens sista dag till stratosfäriska nivåer. Bandets energinivå smittar av sig nåt så oerhört på publiken att säkerhetspersonalen får slita hårt för att få ner alla crowdsurfande i fotodiket, bara för att se samma personer springa rakt tillbaka in i moshpiten. Bäst är bandet när de matar på för fullt, och öset som HATESPHERE levererar är på en sådan nivå att inte ens en icke fungerande mick för gästande Trevor Strnad (THE BLACK DAHLIA MURDER) på Iconoclast kan förhindra denna rent triumferade konsert som Århusbandet bjuder på.

 

 

 

 

Live: BLOODBATH – Copenhell

ARTIST: BLOODBATH
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett av de mest legendariska dödsmetallbanden gästade Copenhell. BLOODBATH drog upp tvåtakts-ration och mosade ner i stort sett allt motstånd. 

BLOODBATH tillhör skaran band som jag under många år har velat se, mycket beroende att Mikael Åkerfeldt tidigare frontade bandet vars position som sångare närmast har blivit att betrakta som en vandringspokal. När bandet i slutet av 2014 släppte “Grand Morbid Funeral” med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång blev jag oerhört imponerad, och suget efter att se bandet kom åter i fokus.

Bandet öppnar med Let The Stillborn Come To Me och övertygar i alla fall mig om att detta kommer att bli en fantastisk upplevelse. Ljudet är brutalt köttigt, och jag formligen älskar att Martin Axerot har grävt fram den där extra bastrumman för att liksom markera att här ska det liras death metal. Nick Holmes verkar vara på spelhumör, för hans stämma levererar inte bara i de låtar som bandet tar från senaste plattan, utan även i det äldre materialet där Peter Tägtgren och Åkerfeldt var ansvariga för sången.

Bloodbath
Bloodbath, Copenhell 2015. Foto: Martin Bensch

Som bäst blir det i slutet då bandet drämmer in Unite In PainLike Fire och Mock The Cross rakt efter varandra och får mig att spontant självantända.

Jag hade högt ställda förväntningar på BLOODBATHs konsert – bandet gör varken mig eller den stora och entusiastiska publiken besvikna i annat än konsertens längd som hade kunnat vara betydligt längre.

Bloodbath 3
Bloodbath: Anders “Blakkheim” Nyström & Johan Renkse, Copenhell 2015. Foto: Martin Bensch

 

 

Live: GHOST – Copenhell

ARTIST: GHOST
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett band som vuxit sig tillräckligt stort för de stora scenerna? Ja, definitivt tycker Martin Bensch som golvas totalt av GHOSTs headlinergig på Copenhell.

Jag hade kunnat skriva en hel paragraf om hur jag såg GHOST på Getaway Rock Festival 2011 och blev golvad. Men det har ni kanske redan läst om på den gamla siten så jag tröttar inte ut er med det. Det jag däremot kan och vill skriva är att när skiva två, “Infestussumam” kom så blev jag ganska besviken, och tänkte att ok – en bra skiva fick bandet i alla fall ur sig. Jag kunde absolut inte haka på den enorma hype som GHOST hade även efter denna i mina öron ganska tråkiga och flummiga skiva.

A Nameless Ghoul
A Nameless Ghoul, GHOST. Foto: Martin Bensch

Vi spolar fram till lite mer än en vecka sedan. Då lyssnade jag på Cirice från bandets kommande skiva “Meliora” för första gången. Och blev väldigt imponerad, och verkligt sugen på att se bandets gig på Copenhell. Omständigheterna kunde inte varit bättre – GHOST vid midnatt och inget annat större band som konkurrerade om uppmärksamheten. GHOST sätter tonen direkt med fina och personliga favoriten Genesis från “Opus Eponymous” och jag slås omedelbart av vilket oerhört mäktigt ljud bandet har styrt upp. I jämförelse låter produktionen på originallåten som ett tyst litet pip och vid efterföljande låt From The Pinnacle To The Pit vilket är en av hela fyra nya låtar bandet kör ikväll (de övriga är Majesty, Cirice och otroligt mäktiga Absolution) kan jag slå fast att detta kommer bli en konsert att minnas.

Det är inte bara det att bandet både ser makalösa ut och låter fantastiskt – de har vuxit in i rollen att på ett väldigt bra och självförtroendefyllt sätt bemästra att vara headliners som inte behöver be om ursäkt för att de är just headliners. Låtar som Prime Mover och Death Knell som tidigare har stått sig ganska slätt mot andra, och i mina öron, bättre låtar som Stand By Him och Elizabeth, växer ut med dessa nya förutsättningar till fullständigt episka låtar.

Allt klaffar för GHOST ikväll – låtarna, ljudet, Papa Emeritus III:s roliga och självdistanserade engelska med italiensk brytning och mer än klockrena sång – och jag står och tänker att detta kan vara en av de bästa konserterna jag upplevt. Den oerhört fina ljusshowen är smart, genomtänkt och förstärker enbart intrycket att GHOST är ett band som vet vad de pysslar med och som inte gör något ogenomtänkt på scen. Det är väldigt imponerande och, faktiskt, rent majestätiskt att se att bandet klarar av att uppfylla den hype som i stort sett alltid har kringgärdat bandet. Högsta betyg!

Papa Emeritus III
Papa Emeritus III, GHOST. Foto: Martin Bensch