Etikettarkiv: Copenhell

Live: Arch Enemy & Iron Maiden

ARTIST: Arch Enemy & Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 11 juni, 2014

ARCH ENEMY

Jag återfick mitt intresse för ARCH ENEMY då senaste skivan ”War Eternal” var mer än lovligt bra. Därför var det med stort intresse och förväntan jag stod framför Hadesscenen på Copenhell igår. Förra gången jag såg bandet var för en herran massa år sedan på numera sorgligt nerbrunna KB-hallen. Då blev jag bortblåst, och tyckte att bandet borde ha fått längre speltid. Jag gick med samma känsla från konserten igår – 45 minuter är aningens för kort speltid när det låter som det gjorde igår om bandet.

Bandet verkar ha fått en nytändning, både av relativt nye gitarristen Nick Cordle (ex-ARSIS) som kom med 2012, men framför allt av nya sångerskan Alissa White-Gluz. Att fylla de mer än lovligt stora skor som Angela Gossow lämnade kvar när hon i fullständig hemlighet lämnade bandet rent sceniska verksamhet för att ta över managerrollen verkar inte besvära White-Gluz. Det är fullt ställ från första ton. Det är inte bara det att sången sitter mer än lovligt bra – hon är oerhört bekväm med både nyare och äldre material – utan även hennes scennärvaro är oerhört avslappnad och påtaglig. I låtar som Ravenous, Dead Eyes See No Future och My Apocalypse får jag påtaglig gåshud av hennes framförande. Framför allt My Apocalypse är så svinaktigt tung och mörk att den växer flera storlekar om man jämför med studioversionen.

I början av konserten har bandet vissa problem med ljudet – att lira på festivaler ställer stora krav på ljudteknikerna som oftast har mycket ont eller kanske ingen tid alls för ett fullständigt soundcheck. Därför dominerar Daniel Erlandssons bastrummor väldigt mycket i de inledande låtarna på bekostnad av allt annat. Först i fjärde låten har bandet fått det ljud det förtjänar och Michael Amott och Nick Cordles gitarrgrejer når igenom. Och det vill man ju. De två gitarristerna verkar trivas ypperligt på scen – det är gött att se två leende och fistbumpande herrar i slutet av konserten som jag lämnar med en oerhört fin känsla i magtrakten.

IRON MAIDEN

Jag såg, som en av ytterst få konserter jag bevistade förra året, IRON MAIDENs gig på Malmö Stadion. Då, liksom nu, är det Maiden England 88 som bandet turnerar på – den minst sagt legendariska turnen som följde på ”Seventh Son Of A Seventh Son”-plattan från samma år. Då imponerade bandet, som vanligt får jag nog säga och jag kan inte annat än tänka mig än att festivalen är mer än nöjd med bokningen av bandet. IRON MAIDEN är ju en maskin som fortfarande presterar ypperliga liveframträdanden. Med en låtlista att döda för är förutsättningarna extremt gynnsamma. Att bandet hade valt bort fruktansvärt såsiga Afraid To Shoot Strangers från ”Fear Of The Dark” och slängt in Revelations, Wrathchild och Sanctuary gjorde att jag såg än mer fram emot konserten. Och visst kan de än – efter en visserligen rätt seg inledning med Moonchild, Can I Play With Madness och personliga favoriten The Prisoner där Bruce Dickinson får jobba hårt med att få igång publiken – lossnar allt (precis som i Malmö kan tilläggas) med 2 Minutes To Midnight. Sen fullständigt mejar bandet ner allt motstånd med en ruskig hitkavalkad som rimligtvis borde göra rätt många band gröna av avund. Visst – många av oss har hört låtar som The Trooper, Wrathchild, Fear Of The Dark och Run To The Hills så det räcker och blir över. Men med en allsångsvillig publik växer även uttjatade låtar till något oerhört imponerande. Gosse vilken känsla det är när den uppskattningsvis runt 8000-10000 starka publiken tar i från tårna och vrålar med i texterna. Till slut blir även Dickinson nöjd med hur publiken agerar.

Om bandet känner att detta var bara en dag på jobbet är de extremt skickliga på att dölja det – trots att det går lite galet i Phantom Of The Opera sitter det mesta som en smäck – även om Nicko McBrains avsaknad av vissa cymbalslag irriterar mig även denna gång – och IRON MAIDEN visar att bandet fortfarande efter alla år på vägarna levererar konserter som med eftertryck sopar rätt många andra band av banan och därmed fortfarande har relevans. Det är med den känslan jag lämnar konserten – och det är ju inte fy skam.