Etikettarkiv: Copenhell

Live: GHOST – Copenhell

ARTIST: GHOST
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett band som vuxit sig tillräckligt stort för de stora scenerna? Ja, definitivt tycker Martin Bensch som golvas totalt av GHOSTs headlinergig på Copenhell.

Jag hade kunnat skriva en hel paragraf om hur jag såg GHOST på Getaway Rock Festival 2011 och blev golvad. Men det har ni kanske redan läst om på den gamla siten så jag tröttar inte ut er med det. Det jag däremot kan och vill skriva är att när skiva två, “Infestussumam” kom så blev jag ganska besviken, och tänkte att ok – en bra skiva fick bandet i alla fall ur sig. Jag kunde absolut inte haka på den enorma hype som GHOST hade även efter denna i mina öron ganska tråkiga och flummiga skiva.

A Nameless Ghoul
A Nameless Ghoul, GHOST. Foto: Martin Bensch

Vi spolar fram till lite mer än en vecka sedan. Då lyssnade jag på Cirice från bandets kommande skiva “Meliora” för första gången. Och blev väldigt imponerad, och verkligt sugen på att se bandets gig på Copenhell. Omständigheterna kunde inte varit bättre – GHOST vid midnatt och inget annat större band som konkurrerade om uppmärksamheten. GHOST sätter tonen direkt med fina och personliga favoriten Genesis från “Opus Eponymous” och jag slås omedelbart av vilket oerhört mäktigt ljud bandet har styrt upp. I jämförelse låter produktionen på originallåten som ett tyst litet pip och vid efterföljande låt From The Pinnacle To The Pit vilket är en av hela fyra nya låtar bandet kör ikväll (de övriga är Majesty, Cirice och otroligt mäktiga Absolution) kan jag slå fast att detta kommer bli en konsert att minnas.

Det är inte bara det att bandet både ser makalösa ut och låter fantastiskt – de har vuxit in i rollen att på ett väldigt bra och självförtroendefyllt sätt bemästra att vara headliners som inte behöver be om ursäkt för att de är just headliners. Låtar som Prime Mover och Death Knell som tidigare har stått sig ganska slätt mot andra, och i mina öron, bättre låtar som Stand By Him och Elizabeth, växer ut med dessa nya förutsättningar till fullständigt episka låtar.

Allt klaffar för GHOST ikväll – låtarna, ljudet, Papa Emeritus III:s roliga och självdistanserade engelska med italiensk brytning och mer än klockrena sång – och jag står och tänker att detta kan vara en av de bästa konserterna jag upplevt. Den oerhört fina ljusshowen är smart, genomtänkt och förstärker enbart intrycket att GHOST är ett band som vet vad de pysslar med och som inte gör något ogenomtänkt på scen. Det är väldigt imponerande och, faktiskt, rent majestätiskt att se att bandet klarar av att uppfylla den hype som i stort sett alltid har kringgärdat bandet. Högsta betyg!

Papa Emeritus III
Papa Emeritus III, GHOST. Foto: Martin Bensch

Live: Obituary & Dawn Of Demise

ARTIST: Obituary & Dawn Of Demise
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Krossande föreställningar av duo i döds

OBITUARY

Jag har sett OBITUARY tre gånger – först på Getaway 2012, i New York samma år och så denna den sista dagen av Copenhell. Först denna gång visade bandet verkligen vad det är kapabelt till. Med ett snyggt uppstyrt ljud mosar bandet igenom sina låtar. Att vid sidan om klassiker som The End Complete och Slowly We Rot få två helt nya låtar känns som en present. Att bandet verkligen trivs med att spela på festivalen är tydligt – John Tardy är på synnerligen gott humör, och jag förstår honom då publiken i sanning är med på noterna. De moshpits som äger rum är så röjiga att dammet yr upp från marken och det sjungs med från många i publiken. Den timme bandet får känns, faktiskt, alldeles för kort men å andra sidan så är det en skön känsla att veta att bandet nu är tillbaka på allvar.

DAWN OF DEMISE

Jag hade bara hört ett fåtal låtar av DAWN OF DEMISE innan kvällens konsert. Nu blir det till att verkligen göra djupdykningar i bandets diskografi för detta kan jag helt ärligt säga var festivalens mest oväntade höjdpunkt för mig. Bandets tekniska döds levereras med förkrossande finess. Det låter helt enkelt förbannat bra om bandet. Att det dessutom är ett band som trivs med att spela på hemmaplan är märkbart. Det skojas friskt med den stora publiken mellan låtarna på ett fullständigt självklart vis. Att bandet har givits en ljudbild som sitter som hand i handske gör ju verkligen inte saken sämre. Trummisen Bastian Thusgaard är ett monster som med lätthet exekverar de mest häpnadsväckande grejer, riffen från gitarristerna Martin Sörensen och Hotdogger är monstruösa, basen trakteras med den äran av Björn Jensen som även sköter bakgrundsvokalerna förtjänstfullt och sången från Scott Jensen precis så mullrande djup att gomseglet börjar vibrera. Jag lämnar konserten fullständigt nöjd – bandet hade gärna fått längre speltid än de 45 minuter de fick – men det är en radanmärkning.

COPENHELL har visat sig förbli en lika trevlig som, numera, välorganiserad festival sedan jag var här sist 2010. Allt funkar friktionsfritt: festivalområdet är lagom stort, det finns gott om toaletter och köerna till barerna är aldrig speciellt långa trots att det dricks försvarliga mängder öl på festivalen. Det gäller till och med köerna till kaffet som enligt kollega Alex förra året var extrema då det endast fanns ett ställe som sålde kaffe. Att ta sig till och hem från festivalen med de extrabussar som festivalen ordnat gjorde även denna detalj mycket smidig. Att dessutom få en chaufför i går som när vi kom fram till området growlade fram ”Welcome to hell” i mikrofonen till passagerarnas stora nöje gjorde verkligen inte saken sämre. Tack för i år Copenhell – jag kommer gärna tillbaka!

Live: Behemoth

ARTIST: Behemoth
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Elituppvisning av BEHEMOTH

Att polska BEHEMOTH har vuxit sig stora visar sig att i faktumet att det hade varit otänkbart att de skulle spela på någon annan scen än den största på festivalen. Och med ett urstarkt album, ”The Satanist” i ryggen så visar de med all önsvärd tydlighet att de tillhör eliten inom svärtad dödsmetall.

Med en extremt tidig speltid, som förmodligen beror på att bandet har spelning i England imorgon, så infinner sig inte den totala magin om bandet hade spelat i mörker. Bandets musik gör sig visserligen bra i nästan alla omständigheter, men nu blir det inte så bra stämningsmässigt som det hade kunnat bli.

BEHEMOTH inleder med Blow Your Trumpets Gabriel som ju är en extremt värdig och mäktig inledning. Dock tycker jag att när väl låt två och tre – Ora Pro Nobis Lucifer och klassikern Conquer All avverkas då jävlar i min låda visar bandet sin klass fullt ut. Framför allt tänker jag på att det låter föredömligt högt och fruktansvärt bra om bandet. Nergal är såklart centralpunkten i den maskin som bandet har utvecklats till, men jag skulle vilja lyfta fram basisten Orion lite extra. Inte bara har han en grym utstrålning där pondusen är märkbar, han har utvecklats till en grym sångare med en mäktig stämma. Här har bandet skaffat sig ytterligare ett mäktigt vapen i sin arsenal. Inferno är, ja, Inferno. Det smattras på med en finess som är precis sån som man förväntar sig av batteristen.

Bandet blandar friskt från i stort sett hela den senare delen av sin diskografi. Bäst tycker jag bandet är i låtar som Slaves Shall Serve, Christians To The Lions och otroligt episka avslutningslåten O Father O Satan O Sun som jag med glädje hälsar som en vida överlägen avslutningslåt i jämförelse med Lucifer.

BEHEMOTH imponerar med en värdig, tajt och bländande teknisk och emotionell konsert. Bandet har inget mer att bevisa vad mig anbelangar – detta är knäckande bra.