Etikettarkiv: Dark Tranquillity

Listor

Best Of 2016 – Martin Bensch

2 kommentarer

2016 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2016. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. “The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.

9. “Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. “Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.

8. “Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i “Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot “Winter” nästan varje dag.

7. “Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar “Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.

6. “The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på “rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. “The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. “The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.

5. “The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att “The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!

4. “Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns “Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. “Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!

3. “Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. “Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!

2. “Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på “Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.

1. “The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då “The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.

Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på “The Violent Sleep Of Reason”.

Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på “Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på “The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.

Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. “Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.

Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis “Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och “The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.

Listor

Best of 2006-2015: Amelie

Lämna en kommentar

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med “Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med “The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför “ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet “Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och “The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska “The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än “Theogonia”, som t.ex. “Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner “Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album “Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med “Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, “tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; “Come Clarity” 2006, “A Sense of Purpose” 2008, “Sounds of a Playground Fading” 2011 och “Siren Charms” 2014.

“Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men “Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års “Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett “tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med “The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande “The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Skivor

Dark Tranquillity – Atoma

2 kommentarer

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, “jaha det här är nytt från Det bandet“. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum “Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett “skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?”

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den “nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års “Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda “Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela “Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?