Etikettarkiv: death metal

Skivor

Theories – Regression

Lämna en kommentar

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Live

Live: Morbid Angel

Lämna en kommentar

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 december, 2014

MORBID ANGEL är, alldeles oavsett hur man ser på klavertrampet ”Illud Divinum Insanus”, ett band med en bakkatalog som inte många band kan skryta med. Som ett av föregångsbanden i dödsmetallvågen från Florida i början av 1990-talet med skivor som ”Altars Of Madness”, ”Blessed Are The Sick”, ”Domination” och så jubilerande skivan ”Covenant” skrev bandet in sig i dödsmetallens Hall of Fame med besked.

1993 släppte bandet ”Covenant”, skivan som också är skälet till att bandet tröskat runt i Europa den senaste tiden, och de kör hela skivan från start till slut ikväll. Jag har alltid tyckt att även i fall låtarna håller en vanvettigt hög kvalitet så har produktionen alltid kännts aningen klen för låtmaterialet. Det behövde jag inte bekymra mig om i går kväll. Med ett fruktansvärt bra ljud lyfter materialet till än högre nivåer.

David Vincent är, tack och lov, en frontman av rang – vilket behövs då gitarristerna Trey Azagthoth och Thor Anders Myhren mest är intresserade av att oerhört frenetiskt lira på sina gitarrer. Faktum är att jag inte ser Azagthoths ansikte under hela konserten då hans mer än fullödiga hårman konstant döljer hans anlete. Hans och kollegans gitarrarbete är det dock inget fel på – det liras med en frenesi som verkligen imponerar, vilket även gäller trummisen Tim Yeungs insats. Hur människan är kapabel till att blästra trummorna och samtidigt helikopterbanga är en källa till förundran då MORBID ANGEL aldrig har gjort det lätt för sina batterister.

David Vincent har en karisma som är extremt tilltalande – spelskickligheten är en sak, men roligast är karlns höftvickande i exempelvis God Of Emptiness som trots att det inte är lika omfattande som typexemplet Flink i SOILWORK ändå får mig att dra på smilbanden. Det är inte mycket mellansnack, vilket är skönt då bandet väljer att lägga tonvikten på att framföra låtar istället.

Överlag imponerar MORBID ANGEL fruktansvärt på mig ikväll. Tajtheten i spelet är så otrolig att det inte hade gått att få in ens ett frimärke någonstans, och det märks att bandet verkligen har spelat ihop sig, och framför allt vet att låtmaterialet är starkt nog för att bandet inte ska behöva ta till så värst mycket mer kringparafernalia än de två fonder som flankerar scenen. Faktum är att publiken på KB mest verkar ta in att hela ”Covenant” spelas – det röjs nämligen inte alls i samma omfattning som man kanske hade förväntat sig. För egen del njuter jag från början till slut, och även om bandet hemskt gärna hade fått spela längre än de 75 minuter vi nu får, så räcker det rätt långt med att ha fått höra breaket i Lion’s Den med bara trummor och sång och Pain Divine som jag aldrig har hört live innan.

Jag har sett MORBID ANGEL tre gånger vid det här laget – konserten på KB igår var den mest imponerande hittills. Jag är oerhört glad att ha fått bevittna ett band som med stor ackuratess och våldsam frenesi fortfarande, trots många år i tjänst, levererar på detta vis.

Skivor

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

Lämna en kommentar

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.