Etikettarkiv: doom metal

Secrets Of The Sky – Pathway

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med “To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när “Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består “Pathway” av 6 “egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på “Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.

 

The Wounded Kings – Consolamentum


ConsolamentumARTIST
: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS “Consolamentum” är ett dylikt korn.

Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då “Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. “Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.

De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.

Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.

THE WOUNDED KINGS har i “Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.