Etikettarkiv: Dying Fetus

Listor

Hot or not? – September 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hysteria
ARTIST: Witch Club Satan
VALD AV: Amelie

Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del.
Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger “ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå!
Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som “disturbing”…

LÅT: Mantle
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan!
Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett!
Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!

LÅT: Compulsion For Cruelty
ARTIST: Dying Fetus
VALD AV: Martin

Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med!
Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty.
Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…

LÅT: Behind The Walls
ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert

Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta!
Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak…
Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring “Operation: Mindcrime” eller “Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.

Skivor

Dying Fetus – Wrong One To Fuck With

2 kommentarer

ARTIST: Dying Fetus
TITEL: Wrong One To Fuck With
RELEASE: 2017
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Baltimores hårdaste trio är tillbaka efter 5 år med ytterligare en ansiktssmältare till skiva. Det behövs knappast någon examen i grafisk design eller lingvistik att fatta att med det omslaget och med den titeln så kommer det bli musik i den grisigare skolan.

DYING FETUS är en stabil akt – diskografin är fylld med rikligt med riffmumma – och live är bandet en finstämd maskin där tajtheten är gravt utmärkande. Jag föll stenhårt för  förra skivan, “Reign Supreme” som kom 2012, och kan efter ett antal lyssningar konstatera att “Wrong One To Fuck With” följer samma föredömliga mönster som föregångsplattan.

Musiken är denna gången aningens mer meckig, riffen mer spretiga, men här finns också bandets fina känsla för tyngd och sväng. Jag kan gotta ner mig hela förmiddagen i den kolossala inledningen till Panic Amongst The Herd, dra igång en enmansmoshpit till gravt tunga Ideological Subjugation och få kotkompression av titellåten.

Det som jag möjligen skulle vilja ha mer av så är det lite mer matighet i produktionen. Trey Williams trummor – och då pratar jag främst om virveltrumman i de långsammare partierna hade inte tagit skada av lite mer tryck. I övrigt är “Wrong One To Fuck With” en skiva som väl pryder sin plats i DYING FETUS diskografi.

Live

Live: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore

Lämna en kommentar

ARTIST: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 26 september 2012

Rensmästarna DYING FETUS headlinar ett imponerande turnépaket som just nu drar runt på våra breddgrader – och med tanke på vad bandet presterade på Getaway i somras var detta en spelning jag hade sett fram emot en hel del.

CEREBRAL BORE

Det börjar oerhört bra – CEREBRAL BORE är ett groteskt tajt och imponerande band. Bandets tekniska döds imponerar verkligen på mig, och att bandet tydligt visar på den där famösa hungern som ofta utmärker band på väg upp gör bandets konsert bara än bättre. Under bandets korta, man lirar bara 5 låtar, står jag alltsomoftast med hakan planterad vid golvet i häpnad, inte så mycket över teknikaliteten bandet uppvisar, utan på grund av sångerskans Simone Pluijmers rent fenomenala vokalinsats. Angela Gossow – eat your heart out säger jag bara. Det ska bli mycket intressant att följa detta gäng i framtiden.

Setlista:
Maniacal Miscreation
Horrendous Acts of Iniquity
Entombed in Butchered Bodies
The Bald Cadaver
24 Year Party Dungeon

JOB FOR A COWBOY

Jag har sett JOB FOR A COWBOY tre gånger vid det här laget – och jag kan utan att dra för stora växlar på faktumet – konstatera att bandet funkar hur bra som helst varannan gång. För att nu bespara er mödan att leta upp de övriga recensionerna så var bandet mycket bra förra gången – vilket ger vid handen att gårdagens gig inte kvalar in som en speciellt upplyftande upplevelse. För det första är ljudet inte direkt lysande. Av någon anledning använder trummisen, Jon Rice, inte några overheadmickar.

Visserligen slår karln hårdast ikväll så att höras är inga problem – men ljudbilden blir helt enkelt fel. Detta drar ner upplevelsen för mig. Bandets setlist kan jag å andra sidan inte klaga på – Entombement Of A Machine sammanflätad med Embedded som inleder kvällen är en rak höger i solar plexus i publiken som verkar uppskatta bandets övningar. Men jag saknar det där extra engagemanget – det lyfter inte för mig förrän i näst sista låten Knee Deep då hela bandet taggar till lite extra – men jag tvingas konstatera att denna gång lämnar JOB FOR A COWBOY mig inte helt nöjd.

Setlista:
Entombment of a Machine / Embedded
Imperium Wolves
Unfurling a Darkened Gospel
Regurgitated Disinformation
Children of Deceit
Knee Deep
Constitutional Masturbation

DYING FETUS

Kvällens headlinare DYING FETUS öppnar med låten som gett turnén sitt namn – From Womb To Waste. Det är stenhårt, snortajt och prick lika statiskt på scen som på spelningen på Getaway. Hur mycket publiken än röjer och skriker med behåller sångaren/gitarristen John Gallagher ett ganska uttråkat ansiktsuttryck konserten igenom. Och jag stör mig på det, för alldeles oavsett om låtarna liras med osviklig precision och kraft är det inte för mycket begärt att avkräva bandet lite bättre publikkontakt än orden allright motherfuckers som inleder varje låtpresentation av den brutalt svettande basisten/sångaren Sean Beasley.

Låtvalet är dock topnotch – att man plockat upp finfina Skullfucked och Tearing Inside The Womb gör att jag drar på smilbanden, och samtliga låtar liras, precis som förväntat, med en grym tajthet. Men det räcker liksom inte hela vägen, för känslan av ett band som slår ur underläge som jag tyckte fanns under bandets gig på Getaway då man gick på klockan ett på natten samtidigt som MANOWAR lirade på stora scenen, den känslan infinner sig inte. Och det är en detalj som kan tyckas liten, men som jag tror hade kunnat lyfta konserten något snäpp. Nu får jag prick det jag förväntar mig (vilket ju inte är helt dumt), men ganska få överraskningar.

Setlista:
From Womb To Waste
Schematics
Your Treachery Will Die With You
Procreate the Malformed
Subjected to a Beating
Skull Fucked
Tearing Inside the Womb
Invert the Idols
Fornication Terrorists
In the Trenches
Homicidal Retribution
Pissing in the Mainstream
Kill Your Mother/Rape Your Dog