Etikettarkiv: Frontiers Records

Inglorious – We Will Ride

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: “We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan “We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som “uppföljare” till förra given “Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?

DGM – Tragic Separation

ARTIST: DGM
TITEL: Tragic Separation
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Tragic Separation” är en ren dröm när det gäller produktionen. För oss som gillar väl avrundade produktioner med en maffig gitarrton och där sången kommer fram tydligt, ja, då hamnar den här skivan i toppskiktet av de jag hört i år.

Men det hade inte räckt långt om inte låtmaterialet hade hållit samma höga klass. Jag kan med ganska stor övertygelse säga att jag beundrar bandets mod i att släppa den bästa låten på skivan som första singel, och att också lägga Flesh And Blood  som första låt på skivan för dra åt helvete vad bra den är. Det rent episka breaket som kommer 0:58 in i låten gjorde att jag redan då insåg att det här kan komma att bli en fantastisk lyssnarupplevelse. Som ni förstår av betyget så blev det så. Låten tjänar som ett bra exempel på vad DGM vill med sin musik. De vill vara mäktiga likt SYMPHONY X och släpper gärna fram gitarristen Simone Mularoni som inte bara har en gitarrton av yppersta klass utan också lirar i det närmaste besjälat genom hela skivan. De vill vara progressiva och känslosamma likt EVERGREY och de är inte rädda att bre på med melodier som tillåter sångaren Mark Basile att glänsa. Att de också har vett att ge kompet med trummisen Fabio Constantino, basisten Andrea Arcangeli och framför allt keyboardisten Emanuele Casali rejält med spelrum gör att förutsättningarna för att göra en verkligt stark skiva är goda, minst sagt.

“Tragic Separation” sprudlar av kreativa idéer som kanske inte är helt igenom originella, men där genomförandet är så oklanderligt genomförda att de funkar ändå – om man gillar den här sortens musik det vill säga. Refrängen i titellåten är till exempel inte helt magisk, och partier i låten avslöjar att DGM nog har spisat en hel del sentida TOTO, men vad gör det när låten i sig är en ren njutning att lyssna på?

“Tragic Separation” fortsätter den rent fantastiska trend som bandet inledde med “Momentum” från 2013 och fortsatte med “The Passage” tre år senare. Gillar man den här typen av musik så är detta ett band att hålla koll på.

JORN – Live On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Live On Death Road
RELEASE: 2019
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

…ni vet hur det är – man har sina favoriter, och de ger man the benefit of the doubt. Så är fallet här, och det ska sägaas med en gång att betyget säkerligen hade kunnat landa på en sjua snarare än den utdelade åttan om en annan skribent åtagit sig recensionen av JORNs liveplatta “Live On Death Road”. Nu råkar undertecknad ett gott öra till den sympatiske norrmannen Jørn Lande och hans röst, så betyget väger tydligt uppåt för min del. Ni får leva med det.

Liveplattan leker med titeln från senaste (och alldeles utmärkta) studioskivan “Life On Death Road”, men precis som sig bör så får man man skön mix av egna originallåtar och en bunke coverspår när JORN levererar live. Det hör liksom till, och jag kan tänka mig få andra akter där det blivit lika starkt förknippat som med just JORN. Den här gången ger de sig på CHRISTOPHER CROSS (och SAXONs) Ride Like The Wind, OZZY OSBOURNEs Shot In The Dark, BLACK SABBATHs The Mob Rules och DIOs Rainbow In The Dark – en bra mix såklart. Även det egna materialet är väl utvalt. Favoriterna finns där såklart (Blacksong, Out To Every Nation, Bring Heavy Rock To The Land), och de mixas med en del riktigt bra och lyckade val. Life On Death Road blir lyckad live, när Jørn lånar från sig själv och sitt Dracula-projekt för att framföra Walking On Water når spelningen sin höjdpunkt. Växelsången mellan publiken och Jørn har stundtals ståpälsvarning, rentav!

Musiken som JORN framför är knappast nyskapande eller orginell, men det är heller inte tanken. Istället hyllas de gamla rock’n’roll-idealen om melodi, bluesbaserad tyngd och riktigt bra sång.

Jag gillar’t skarpt, och njnuter mer än gärna sommaren med detta som soundtrack.