Etikettarkiv: Helloween

Halfway to Hell 2021

Halva musikåret 2021 har passerat. Året har rent allmänt, precis som sin föregångare, varit ganska annorlunda sett till läget i världen. Men inget ont som inte för något gott med sig. Konserter och turnéer lyser fortsatt med sin frånvaro, vilket så klart gör ont i själen hos alla musikälskare, men å andra sidan innebär detta att många artister tillbringar tiden i studion. Det har således släpps en hel del musikaliska godbitar så här långt under året, och här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VREID – Morning Red
Årets hittills starkaste är ett komplett album med vidhängande spelfilm och sammanhållen berättelse genom de åtta spåren på Wild North West. Låten Morning Red kunde platsa på en sjuttiotalsplatta med t.ex. PINK FLOYD och är lika mycket eller lite representativ för denna varierade skiva som något av de andra spåren. Suggestivt.

NETHERBIRD – Towers Of The Night
Allra käraste NETHERBIRD kommer med nytt album senare i sommar och förstasingeln visar att bandet även denna gång bjuder på kvalitet, känsla och sitt gott igenkännliga sound. Towers Of The Night är en läcker aptitretare från kommande Arete.

TRIBULATION – Inanna
Jag kunde verkligen välja nästan vilken som helst av låtarna från Where The Gloom Becomes Sound till denna lista. Inanna är en av de riktigt tunga, långsamt grävande låtarna som river sig in i bröstkorgen på det blödande gothiska sätt som bandet är mästare i.

GOJIRA – Hold On
Nu blir det sväng! Årets platta från franska Gojira innehåller mycket av mycket och många annorlunda tongångar. Även om albumet är en aktiv helhet finns också gott om enskilda höjdpunkter. Vill du ha sväng är det kanske Hold on du väljer.

MAESTITIUM – Tale Of The Endless
Så roligt med ett helt nytt band som med friskt mod vågar gå i den svenska melodiska dödsmetallens väl upplöjda fåran. EP:n Tale Of the Endless bjuder på både tyngd och styrka och titelspåret här är det allra starkaste.

NEKROMATHEON – Scorched Death
Efter nästan decenniet sedan förra album återkom norska NEKROMANTHEON med en friskt thrashig platta och Scorched Death är exempel på hur väl bandet förvaltar traditionen med förnyad kraft.

CULT OF LUNA – Wave After Wave
Ett mästerverk signerat CULT OF LUNA. Såsom de tagit för vana att nästan alltid bjuda oss på och även årets EP-album innehåller flera sådana som här i Wave After Wave. Låt dig föras med vågorna och njut.

DEVIL SOLD HIS SOUL – The Narcissist
Som alltid med djup känsla spelar DEVIL SOLD HIS SOUL på dina inre strängar i den tyngsta låten på albumet Loss. En not med ”börja här” vid detta spår skulle också vara en bra ingång till bandets musik för nykomlingen.

TORTURED DEMON – In Desperation’s Grip
Tretton, fjorton och sexton år var bandmedlemmarna när debuten spelades in och därifrån hämtar vi In Desperation’s Grip. Var hittar ett gäng, ja ursäkta, pojkspolingar kraften och tyngden för en sådan skapelse? Imponerande.

WORMWOOD – The Archive
Otursförföljd med stämningshot och kanalgrundstötning som element har WORMWOODs kommande album Arkivet varit. Jag är säker att väntan är värd det, 27 augusti är nytt datum, och förstasingeln The Archive visar bandets styrka.

Fredrik

THE GREAT DISCORD – Blood And Envy
Eteriskt vackert á la OCEANS OF SLUMBER blandat med energiskt tuggande á la RAMMSTEIN utgör en betvingande mix, och borgar för en av årets hittills allra vassaste låtar.

SPECTRAL WOUND – Frigid And Spellbound
28 grader och sol ute? Spelar ingen roll när SPECTRAL WOUND släpper loss sina helvetiska isdemoner, då kommer frosten att rita mönster på din själ likafullt. Ruggigt bra black metal.

ALLUVIAL – 40 Stories
Stämningsfullt och vackert i stora delar, men den stenhårda brutalitet ALLUVIAL är kapabla till lurar hela tiden där nere i djupet, och bryter ibland ytan för att flexa sina skoningslösa tentakler. En mäktig best, detta!

DANKO JONES – Saturday
Danko är Danko, varmt solsken är skönt, kall öl är gott, och livet är värt att leva. Man mår alltid bra av lite Danko, det är inte krångligare än så.

SOEN – Antagonist
SOENs “Imperial” kommer med all säkerhet att återfinnas på topp 10-listan över årets bästa plattor, och det högt upp. Antagonist är möjligen det allra starkaste kortet därifrån, vilket säger allt som behöver sägas.

WHEEL – Movement
Lekfullt, komplext, elegant och nervigt om vartannat. Finska WHEEL imponerar med sin platta “Resident Human”, så ett smakprov därifrån känns givet på denna lista. Just detta spår andas kanske lite extra mycket TOOL, och det är ju inte direkt något att skämmas över.

NORDJEVEL – Gnawing The Bones
Ja, bandet heter alltså NORDJEVEL och låten heter Gnawing The Bones, så ni förstår ju ungefär hur detta låter. Men lyssnar ni så kommer ni därtill att förstå hur genuint bra detta helvetiska inferno är!

BLOODBOUND – March Into War
Ja ja, “guilty pleasures” and what not… Visst, det osar Mello om detta, och det är så über-hjälterockigt att sockervadden går och gömmer sig för att den skäms över att inte vara sliskig nog. Men inte desto mindre är det catchy på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

TILL LINDEMANN – Ich Hasse Kinder
Ett egentligen lite spretigt och ojämnt nummer signerat RAMMSTEINs frontman, men låten (vars video är lika originell som våldsam) har partier som når väldigt höga höjder, särskilt då i refrängen. Här finns en rå och elektrisk energi som förför med fast hand.

NoFX – Fuck Euphemism
NoFX levererar en kort och koncis, trallvänlig pärla av gammalt hederligt snitt. Den enda motivation som egentligen behövs avseende platsen här? Textstrofen “I’m a wordsmith & wesson”

Martin

KARDASHEV – Snow-Sleep
Med musik som framkallar de stora känslorna på en EP som genomgående dräper kvalar Snow-Sleep med råge in på en lista över årets bästa låtar.

CRYPTOSIS – Flux Divergence
Illtjutet i början av låten innan tvåtakten gjorde att jag skickades upp i omloppsbana. Tur att resten av låten gjorde att jag stannade kvar där. Thrash av det snitt som presenteras på “Bionic Swarm” har mitt i det närmaste oreserverade stöd.

DVNE- Satuya
En majestätisk låt från en kungligt förträfflig skiva! DVNE visar med förkrossande tydlighet att de är ett band att räkna med!

PARANORM – Critical Mass
Den inledande låten på en triumfartad debutskiva som får mig att tänka tillbaka på band som MEGADETH och DEATH när de banden stod på sin kreativa topp. Och det säger en hel del om hur bra PARANORM är!

IOTUNN – The Tower Of Cosmic Nihility
Galaktisk mäktighet! Om ett band får till en låt av den här digniteten så ska de känna sig nöjda. IOTUNN drämmer hem en hel skiva med låtar av den här kalibern, men den här är helt enkelt bäst!

EVERGREY- In The Abscence Of Sun
Få band kan som EVERGREY få till ett croonande i metalform. Här lyckas de med råge med bedriften, och dessutom har låten en så satans vacker refräng!

TRIBULATION – Dirge Of A Dying Soul
Ett av Sveriges mest originella band levererar en låt som får mig att tänka på den svenska folkmusiktraditionen och inte rygga tillbaka, vilket i sig är en bedrift! Att den sedan är så magiskt snygg skadar inte heller!

MARE COGNITUM – Frozen Star Divinization
En majestätisk uppvisning i atmosfärisk black metal som hemsöker själen under varje lyssning. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa black metal ni kommer höra i år.

HELLOWEEN – Skyfall
En låt som så tydligt visar på ett band som har koll på sin historia, samtidigt som den knyter an till hela den europeiska power metaltraditionen och visar varför HELLOWEEN med kraft är tillbaka. Omöjlig att inte älska!

SILVER TALON – Deceiver, I Am
En låt som det sprutar metal om! Att kunna kombinera modern thrash, döds, doom och en sånginsats som minner om Rob Halford eller King Diamond med en satans känsla för melodisk ackuratess gör att denna låt är självskriven i listan.

Robert

KANONENFIEBER – Die Feuertaufe
Man vill ju börja sin del av spellistan med en typisk öppningslåt, och gärna en överraskning. Enter: Eldsdopet från tyska KANONENFIEBERs platta “Menschenmüle”, svärtad döds om första världskriget.

HORNDAL – Thor Bear
HORNDAL gör något alldeles eget, och flätar ihop sin musik med hemortens öde och undergång. Detta är månne inte bästa låten på skivan “Lake Drinker”, men den som bäst representerar bandets särprägel. (Ja. Låten är skitbra fast den inte är skivans starkaste!)

YOTH IRIA – Hermetic Code
Grekiska duon YOTH IRIA knockade sockorna av undertecknad med sin debut “As The Flame Withers“. Black metal med gotiska heavy metal-toner, och den här låten är en underbar andningspaus i det övriga smisket.

EVERGREY – A Dandelion Cipher
Men vad fan, nu är jag där igen? Jag som går runt och tror att jag inte gillar EVERGREY för att de är “pretentiösa” faller dit lika stenhårt på årets “Escape Of The Phoenix” som jag gjorde med förra given. Detta är bara ett av flera höjdarspår som bjuds.

DOMKRAFT – Into Orbit
Svenska DOMKRAFT levererar doom med samma vibb och desperation som nu avsomnade KHOMA  hade, utan att för den skull röra sig i samma musikaliska genre. Årets “Seeds” är bandets starkaste platta såhär långt och inget du vill missa.

VIRAL – Machine
Enkel och straightforward heavy metal som smittar lättare än en pandemi nära dig. Linköpingssönerna levererar en självbetitlad debutplatta med total DIY-stämpel, och de gör det bra. Gillar man ACCEPT, RUNNING WILD och IRON MAIDEN gillar man VIRAL!

FROZEN SOUL – Crypt Of Ice
Detta är den dödsmetallplatta som spelats klart flest gånger i år hos undertecknad. Texaskvintettens fullängdsdebut “Crypt Of Ice” lär dyka upp på ett helt knippe årsbästalistor när 2021 ska summeras.

JESS AND THE ANCIENT ONES – World Paranormal
Kanske är det bästa med hårdrocken att den rymmer i stort sett allt vad gäller smaker och genrer. Självklart behöver en spellista lite finsk ockult psychedelica/rock för att påvisa denna bredd, och när JATAO är lika bra som de är här står de i en klass för sig själva.

TRIBULATION – In Remembrance
Åh, vad bra de är, TRIBULATION! Jag brukar ha svårt för när det mixas svenska och engelska i samma låt, men banne mig om det inte är det som sitter kvar lååååångt efter att låten klingat ut?

HARAKIRI FOR THE SKY – Sing For The Damage We’ve Done
Duon HARAKIRI FOR THE SKY fortsätter att imponera, och dubbelskivan “Maere” är proppfull med deras episka musik, och att avsluta den här listan med bandets musik känns klockrent. Precis i gränslandet mellan black metal, shoegaze och… pop?

Helloween – Helloween

ARTIST: Helloween
TITEL: Helloween
RELEASE: 16/6 2021
BOLAG: Victor/Nuclear Blast

BETYG:7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2018 kollade jag på HELLOWEEN på Copenhell, och med tanke på att jag var väldigt nöjd med den konserten framför allt för att Michael Kiske återigen hade kommit tillbaka till bandet tillsammans med Kai Hansen, så är det väl ingen högoddsare att jag har sett fram emot den här skivan.

Men att göra succé på turné är en sak, alldeles oaktat hur bra man spelar, och jag var sugen på att se om bandet lyckats omvandla energin från liveframträdanden till ett starkt album. Svaret är både ja och nej.

I ärlighetens namn så sticker jag inte under stolen med att HELLOWEEN i mina ögon aldrig har varit ett band som gjort en helt igenom stark skiva. När de har lyckats träffa mitt i prick då har det varit starkt som satan, och snart sagt varje platta bandet har gjort har innehållit minst 3 sådana låtar – inte undra på att det blir fantastiska setlists av det, och lägg därtill att 3 sångare får vilopauser just på grund av att de är så många och det blir otroligt med löd i sången.

På “Helloween” märks det att de har bemödat sig å det grövsta att skriva en helgjuten skiva. Med tanke på bandets historia som den europeiska power metallens gudfäder är bagaget både sporre och tungt bagage föreställer jag mig. Många av låtarna är helt magiska. Inledande trojkan Out For The Glory, Fear Of The Fallen och Best Time är otroligt fin med inspirerat lir och mycket bra sång. Likaså Indestructible och monumentala Skyfall visar ett band som sannerligen handlar om att skriva bra musik och visa världen att de är tillbaka med kraft.

Inte minst då de tre sångarna Kiske, Deris och Hansen ser till att backa upp varandra ordentligt. Men jag tror inte att någon är förvånad att det är Kiske som lyser starkast – hans stämma svävar lika majestätiskt som den där fågellåten från “Keeper Of The Seven Keys Part II” ni vet, och att Andi Deris visserligen ger Kiske en match om “segern” så kommer ni aldrig övertyga mig om att Deris röst är bättre. Likaså gillar jag att bandet har tre gitarrister – Hansen, Gerstner och Michael Weikath triggar varandra rejält och både riff och solon håller hög klass.

Med en speltid på över en timme så håller HELLOWEEN sitt fort förvånansvärt väl – här finns en del musik som jag känner skulle kunna tas bort, då detta hade gjort skivan starkare, men som helhet är “Helloween” en grymt trevlig platta att lyssna på.

Hot or not? – April 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spikes Of God
ARTIST: VREID
VALD AV: Amelie

Martin: En brötigt skavande låt som jag trivs att stångas emot. Jag blir definitivt sugen på att kolla in resten av skivan, för trots att den här låten är aningens för enahanda så är stämningen helt fantastisk genomgående.
Robert: När Sogndals (Norge) VREID är bra så är de absolut världsklass, och i samband med nya “Wild North West” ger man sig på vad som väl närmast kan liknas med en konstinstallation i form av kombinerad film & skiva. Spikes Of God är dock inte det bästa bandet skapat, därtill en aning monotont. Stenhårt och bra ändå såklart – den perfekta uppvärmningen?
Fredrik: Ett lovande intro, med förnimmelser av rå nerv, tempostarkt driv och isande kyla. Tyvärr lever Spikes Of God inte riktigt upp till förhoppningarna, då den – trots att drivet förvisso är påtagligt – känns rätt slätstruken och utan antydan till tydlig hook. Den bara… är.


LÅT: Gnawing The Bones
ARTIST: NORDJEVEL
VALD AV: Fredrik

Robert: Omgångens bästa låt. NORDJEVELs förra platta “Necrogenesis” var alldeles ypperlig, tyvärr är det “bara” en EP på gång nu och inte en nya fullängdare. Låter resten av kommande “Fenriir” lika het som Gnawing The Bones får man nöja sig ändå!
Martin: Det här är fruktansvärt bra! Bara faktumet att Fjellström svarar för en med bister emfas straffande insats bakom kaggarna höjer den här låten skyhögt mot resten av startfältet. Stämningen är eldande frostig och om resten av EP:n är lika bra så är det bara att sträcka vapen rakt av.
Amelie: Fint ändå att ha lite skön norsk black/extreme metal att fröjdas åt i månadens urval! Och så har ju bandet sedan förra fullängdaren den goda smaken att ha en av mina favorittrummisar i sina led, svenska Nils ”Dominator” Fjellström. NETHERBIRD och nu senast MAESTITIUM är bara ett par av otaliga band vars musik han förgyllt med sitt trumspel. Detta bidrar till att det hettar till rejält här.


LÅTSkyfall
ARTISTHELLOWEEN
VALD AV: Martin

Robert: Det var en gång ett band som skrev sagan om nyckelhållaren. “Keeper Of The Seven Keys”-plattorna är inte bara lika essentiella för power metal som “Ride The Lightning/Master Of Puppets” är för Bay Area Thrash, det är också den måttstock som tyskarna för alltid kommer att mätas mot. Sedan dess har de aldrig nått dit och levererat ett helt knippe magplask. “7 Sinners” kan vara mitt sämsta skivköp någonsin! Det här är hyggligt lovande i cirka två minuter till första refrängen är avklarad, sen barkar allt åt skogen. Prick alla influenser från bandets karriär ska klämmas in i låten innan den får ta slut – det blir som att tömma samtliga kryddor du har hemma i sin helhet i köttfärssåsen. Oätligt. Lämna den att kallna…
Fredrik: Ostigt, smörigt, aningen spretigt, högtravande och alldeles, alldeles… nja, okej, inte underbart, kanske, men faktiskt klart bättre än vad jag först tänker att det är. Efter ett gäng lyssningar finner jag mig faktiskt finna Skyfall rätt charmig, med ett par genuint trivsamma passager och snygg produktion. Sliskigt? Absolut! Därmed bedrövligt? Nope.
Amelie: Tyska HELLOWEEN har alltid varit som typ en sämre version av NWOBHM och band som IRON MAIDEN. Till och med låten känns tagen, dessutom med textraden ”fear of the dark”… nej förlåt, ”fear of the night” var det visst. Och Michael Kiske har för mig heller aldrig varit någon favorit bakom micken. Behöver mer sägas? Jag känner kylande vindar vina omkring mig.

LÅT: Storm
ARTIST: SILVER LAKE
VALD AV: Robert

Fredrik: Refrängen är faktiskt genuint catchy, med en välskriven melodi, och de små sorgset melodiösa gitarr-fillen här och var behagliga. Tyvärr kan det inte rädda upp det här annars rätt grundliga haveriet, där Håkan “Nordman” Hemlins sånginsats i versen lämnar mycket i övrigt att önska, och där helhetsintrycket är klart mer av “tveksamt Mello-bidrag” än “atmosfärisk finsk metal”…
Amelie: Jamen, det här var ju gulligt. Eller? Esa Holopainen från fina finska AMORPHIS går solo. Men det låter lite som ett skämt faktiskt i HorN-sammanhang. Hett? Nej möjligen att det blir svettigt varmt när en gosat ner sig lite för mycket i duntäcket. Sen följer frossbrytningarna…
Martin: Refrängen är bra, och det hade kunnat räcka långt egentligen. Om bara inte resten av låten hade varit långa och nästan plågsamma transportsträckor fram till dessa. Tonen gillar jag, den där typiskt finska, men jag nödgas konstatera att herr Holopainens huvudband AMORPHIS är väsentligt mycket bättre.