Etikettarkiv: Inside Out Music

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.

Port Noir – The New Routine

ARTIST: Port Noir
TITEL: The New Routine
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lyssnare, möt Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet. Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet, möt Lyssnare.

PORT NOIR är en best av en alldeles egen art, med en stamtavla som hade fått ett parti plockepinn att framstå som närmast OCD-diagnosticerat i sin ordningssamhet. Bandet anger bland sina inspirationskällor band som RAGE AGAINST THE MACHINE, DAFT PUNK, QUEENS OF THE STONE AGE och THE WEEKND, själv tycker jag mig även höra tydliga inslag av SOEN och BEASTIE BOYS senare år. Så ja, som ni förstår, det skulle onekligen kunna spreta rätt bra här.

Det gör det dock inte. Jag vet inte vad för slags trollstav Love Andersson (bas, sång) AW Wiberg (trummor) och Andreas Hollstrand (gitarr) har råkat snubbla över, men de lyckas faktiskt sammanfoga beståndsdelarna till en till synes ganska självklar och högst välfungerande anrättning.

Distade gitarrer till trots är det möjligen gränsfall om “The New Routine” egentligen hör hemma här, på en sajt om metal och hårdare rock, givet dess bitvis list-poppiga sound. Men någonstans där under det luftigt svala yttre finns ett ångestladdat och mörkt hjärta som pumpar post-metal-blod genom kroppen.  Vilket i och för sig egentligen spelar mindre roll, då det vore respektlöst mot PORT NOIR och deras eget lekfulla ignorerade av genre-avgränsningar att bry sig om petitesser som etiketter.

Det som spelar någon roll är följande: “The New Routine” är en väldigt bra skiva. Nästan lika bra som den är egensinnig, vilket säger en hel del. Här finns skönhet, nerv, desperation, hooks och kreativitet i överflöd, och Love Anderssons uttrycksfulla röst gör inte saken sämre. Mitt enda förbehåll – nej, önskemål – är att jag hade velat byta ut en liten del luftighet mot motsvarande mängd hårdare desperation, för då hade denna platta golvat mig helt.

Men, som sagt, det här är riktigt bra ändå. Spår som Flawless, Champagne, Young Bloods, Define Us och (i mitt tycke den gnistrande, diamantbeströdda kronan på verket) 13 är samtliga låtar jag kommer att lyssna flitigt på under en längre tid framöver.

Sons Of Apollo – Psychotic Symphony

ARTIST: SONS Of APOLLO
TITEL: “Psychotic Symphony”
RELEASE: 2017
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Undertecknad köper skivor, klart mest av Werock-skribenterna och egentligen ohälsosamt mycket. Det är måhända en aning udda, speciellt med alla möjligheter att konsumera musik digitalt och via olika streamingtjänster som samtidigt ger provsmakandet av nya akter en helt ny dimension. Men det spelar ingen roll, det är något speciellt med att hålla i en fysisk produkt. Att läsa texten på låtarna, att följa med i konceptet samtidigt som man premiärlyssnar på en skiva man sett fram mot länge. Kalla det nostalgi, kalla det konservativt – men personligen är jag övertygad om att bandet med en bra skiva blir starkare än om den enbart finns i molnet. Inte sällan provlyssnar jag innan jag köper, men det händer att det går av bara farten och blir ett chansköp. Ibland bra, ibland mindre lyckat. Köpet av SONS OF APOLLO och deras debut “Psychotic Symphony” får helt klart sorteras in i den senare kategorin – det är mestadels pretentiös och rätt tråkig instrumentonani som bjuds lyssnaren.

Den här supergruppen dök upp i mitt flöde när ZAKK WYLDE – gitarrist och sångarlegend med OZZY OSBOURNE och BLACK LABEL SOCIETY på meritlistan – pushade skivan, och för min del räckte det som kvalitetsbevis. Visserligen såg jag att bandet innehöll Mike Portnoy (trummor), Derek Sherinian (keyboards), Jeff Scott Soto (sång), Billy Sheehan (bas) och Ron “Bumblemfoot” Thal (gitarr) men med tanke på hur pass snygga leveranser alla de herrarna levererat på senare år så tänkte jag att dte var lugnt. Gillar ju akter som THE WINERY DOGS och BLACK COUNTRY COMMUNION så det blir väl kanon.

Inte.

Detta är nämligen stundtals sjukt svängigt, tajt och lockande men lika ofta pendlar det mellan bedrövligt och helt olyssningsbart. Det är musik där musikerna vill visa hur duktiga man är, med resultatet att det blir en ren smörja för oss som ska lyssna på det och vill ha en låt. Ett bra exempel är faktiskt inledande God Of The Sun, där bandet på dryga 11 minuter lyckas leverera hela spannet. Låten börjar fantastiskt för att erodera fullständigt innan den knyts ihop hyggligt igen. Egentligen är det bara Coming Home och Sign Of The Times jag klarar av att lyssna på i sin helhet (och som av en slump så är de dessa låtar man valt som singlar.. hmm..). Annars tröttnar jag och skippar till nästa, varenda låt.

Bra musiker. Fantastiska musiker. Bra resultat? Inte fan…