Etikettarkiv: Inside Out Music

Dream Theater – A View From The Top Of The World

ARTIST: Dream Theater
TITEL: A View From The Top Of The World
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progmetallens titaner DREAM THEATER återvänder med nytt album. Den första frågan jag ställde mig till detta rent självklara faktum var om jag skulle orka bry mig. Singlarna The Alien och Invisible Monster kändes så mellanmjölksartade att jag knappt registrerade vad det var jag nyss lyssnat på. Så kan det vara när det gäller ett band som har nått sådana ikoniska nivåer – man förväntar sig alltid mer än vad man får – och i ärlighetens namn har jag inte ändrat mig när det gäller de två nämnda låtarna.

Ändå har jag satt en betygsåtta på plattan.

Det har att göra med att resten av låtmaterialet – resterande fem låtar alltså – är fruktansvärt bra. Underbart gungande och förtätande Answering The Call har så snyggt rytmiskt samarbete mellan Ruddess, Mangini och Petrucci att jag blir till mig ordentligt.

Sleeping Giant börjar vårdat och kontrollerat, men drar iväg alltmer ju längre låten varar. I slutet undrar jag om bandet menar allvar när Ruddess och Petrucci börjat byta 4:or med varandra för deras spelglädje formligen trycks ut från högtalarna.

Transcending Time är poplåten som hade kunnat bli slätstruken om det inte hade varit för att det låter så mycket RUSH runt tiden för “Moving Pictures”, vilket i mina öron är så fruktansvärt lämpligt när det görs på det här sättet.

Awaken The Master har ett introriff som varje gång har fått mig att få gåshud och ett underbart driv.

Och sen avslutar bandet, såklart, med ett stycke musik som klockar in på 20 minuter i titellåten på skivan. Såklart tar man i från tårna och bygger en katedral av DT-mått. Detta är i sig inget nytt, DREAM THEATER har alltid excellerat i långa låtar. Ibland är de bara okej efter den standard som bandet har satt, ofta väldigt bra, ibland helt magiska. Jag skulle placera in den här någonstans mellan väldigt bra och magisk.

Det som gör “A View…” så bra är att bandet känns så otroligt inspirerat. Med de vanliga radanmärkningarna att James LaBrie får ligga i sin komfortzon hela tiden och helt förväntat inte bjuder på mer än en fullt okej insats så känner jag att resten av bandet känns mer engagerat och på tå. Bäst är, som vanligt, Petrucci som golvar med sitt fina gitarrspel som vanligt, och Ruddess som är den som mer än någon annan har sett till att DT har behållit formen i så många herrans år. Mangini då? Ni vet kanske sedan tidigare att jag är av uppfattningen att denne tekniske best visserligen imponerar med just sin teknik, men inte så mycket mer? Här har någonting hänt. Jag kommer på mig själv med att faktiskt njuta av hans spel här.

DREAM THEATER har lyckats att bygga en skiva som känns kul, engagerande och njutningsfull att lyssna på. Det märks att bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på min upplevelse av den här skivan. Kolla in den.

Devin Townsend – Order Of Magnitude

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Order Of Magnitude – Empath Live Vol. 1
RELEASE: 23/10 2020
BOLAG: Inside Out

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag såg att Devin Townsend skulle släppa en DVD med en filmad konsert från Empath-turnén förra året, då tänkte jag att den ska jag skaffa. Jag har sällan blivit så glad över att få tillgång till en promo som när jag fick denna, för om köpet innan var hugget i sten så blev det nu skrivet i eldskrift över himlen, för detta är så fruktansvärt bra att jag smällde av.

Att lyssna på musiken är såklart också nöjsamt, men det här är en release som ni ska kolla på. Jag kollade på den på en vanlig dator och blev som amerikanarna säger, totally blown away, så om ni kollar på DVD:n på en stor TV med bra ljudanläggning så svarar jag inte för följderna, haha!

Konserten har sitt tydliga fokus i just “Empath” från förra året, men det dyker upp en hel massa musik från hela Devins karriär, och den är framförd på ett sätt som så tydligt demonstrerar att Devin inte ser på sitt låtmaterial på ett särskilt statiskt sätt. Det händer något med låtarna när de framförs av levande musiker, och med en publik som interagerar med bandet. Varenda låt lyfts så makalöst av just detta, men ingen är lika drabbande som den oerhört nedtonade versionen av Spirits Will Collide som är så vacker att jag började gråta av rörelse.

Jag tror ni fattar – detta är en magiskt bra liveutgåva som kommer att förgylla mångas tillvaro. Kolla in den.

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.