ARTIST: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 12 mars, 2010
Det är en ynnest att få gå på konsert i en lokal som Mejeriet i Lund som har en ljudanläggning som får ljudtekniker som polaren Tommy att nästan dregla, och en ljusrigg som inte heller går av för hackor. Förutsättningarna för kvällens band var med andra ord ganska goda, och om man dessutom lägger till en publik som fyllde lokalen till sista plats och bitvis röjde rejält hårt, då får man en knäckande kväll.
BETWEEN THE BURIED AND ME har betecknats som hardcore för den tänkande mannen, och bandets korta, endast 2 låtar, set imponerar verkligen med sin teknikalitet. Det staplas udda taktarter på hög, och på ett sådant vis att man bitvis blir förvirrad. Fördelen är att man inte tappar intresset för bandets musik som verkligen gav mersmak. Inledande Fossil Genera – A Feed From Cloud Mountain är med sin poppiga inledning nästan lite provokativ att öppna med inför en publik inställd på maffig metal. Men tyngden i låten vinner över både mig och publiken – och på maffighetsskalan peakar BTBAM – tyngden och innovationsgraden i låtarna är imponerande. Musikermässigt golvas jag helt av Blake Richardson som trummar med en självklarhet och broderar ut med finess allt som oftast. Det enda jag har att anmärka på är att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert är alltför kort.
AUGUST BURNS RED är ett metalcoreband, ett faktum som hade kunnat få negativitetsmätaren att gå igång direkt om det inte hade varit för att bandet tillhör den lilla gruppen band som faktiskt är någonting att ha inom denna ganska urvattnade genre. 2009 års ”Constellations” innehåller en hel del riktigt bra musik, och live övertygar bandet mig om att det förtjänar att bli uppmärksammat. Från inledande Back Burner till avslutande Composure tar bandet med publiken på en färd som stavas känsla, tyngd och röj. Bandet är fruktansvärt tajt och i sin show fokuserar bandet väldigt tydligt på att kommunicera med publiken – som tänder till – och på framföra låtar som verkligen håller en jämn och hög kvalité. Favoriten på bandets setlist för mig är Marianas Trench från ”Constellations” som inom låtens spann på strax över fyra minuter gör allt det som gör AUGUST BURNS RED bra i mina öron – en melodisk inledning, vidare i ett riktigt tungt parti, innan blastbeatsen sätts in. Och intensiteten uppskruvad till max hela tiden. Sammantaget gör AUGUST BURNS RED riktigt bra ifrån sig, och visar att de definitivt är ett liveband värt att kolla in.
Av de band som lirade på Mejeriet i fredags hade tre av fyra band fokus på tyngd – om man jämför med
JOB FOR A COWBOY. Bandet kommer in och blästrar trumhinnorna från första till sista låt. Trummisen Jon Rice trummar med en intensitet som får ett av hans cymbalstativ att välta, och han tycks i det närmaste betrakta sitt trumset som en fiende som ska nedkämpas. Hans lir blir sinnebilden av vad JOB FOR A COWBOY handlar om – ren aggressivitet. Bandet är tydligt inte ute efter att sockra publiken, utan endast efter att köra över publiken med kraften i låtar som
Unfurling A Darkened Gospel,
Constitutional Masturbation,
Knee Deep,
Ruination,
Entombment of a Machine och
Embedded. Och detta uppdrag lyckas de bra med. Hade det inte varit för att bandet utstrålar en något för stor kylighet gentemot publiken hade konserten fått högsta betyg i min bok, och att förolämpa en publik för att vinna coolhetspoäng får i det närmaste motsatt effekt dessvärre. Rent musikaliskt visar dock JOB FOR A COWBOY att bandet är att räkna med inom dödsmetallen.
Första gången jag såg
LAMB OF GOD var på Unholy Alliance-turnén 2007 med bland andra IN FLAMES och SLAYER. I en maskinhall på Malmömässan vann bandet från Virginia inte över mig till sin fanskara, mycket kanske beroende på att jag innan bandet gick på hade fått berättat för mig att detta var bandet som skulle axla det enorma tomrum som PANTERA lämnat efter sig – ett, om du frågar mig, omöjligt uppdrag. Bandet har dock på senare tid verkligen visat att det är en kraft att räkna med. Liveplattan ”Killadelphia” har snurrat med viss regelbundenhet hemma i högtalarna och det bandet presterar där har gjort att jag sett fram emot bandets konsert en hel del.
Och LAMB OF GOD gör varken mig, eller resten av publiken, besviken. Gosse vilken tajthet detta band har! 16 till stora delar makalösa låtar vräks ut över publiken. Inledande kvartetten
The Passing,
In Your Words,
Set To Fail och
Walk With Me In Hell är så våldsamt bra, och kan höra till en av de tio bästa inledningarna av en konsert jag hört. Randy Blythe har växt ut till ett monster till frontman som går in till 100 % för sitt jobb – intensiteten i det Blythe gör är total, alldeles oavsett om det gäller vrålandet, headbangandet eller dompterandet av publiken. Bakom frontmannen sitter Chris Adler och styr LAMB OF GOD med ett precisionslir från helvetet. Till en början rör trummisen inte en min, men gång efter annan märker jag att han faktiskt har rejält roligt när han demonstrerar sin förkärlek till china-cymbalen på höger sida av trumsetet. I samklang med basisten John Campell är LAMB OF GODs rytmsektion så stabilt aggressiv att man knappast kan begära mer. Gitarristerna Mark Morton och William Adler har såklart även de en bländande teknik som de demonstrerar med all önskvärd tydlighet. Det egentligen enda jag har att anmärka på är just det lugna, tekniskt skickliga soloparti gitarristerna har i mitten på konserten, blir en temposänkare och det tar bandet några låtar att bygga upp den tidigare rådande röjatmosfären. Att stora delar av publiken har kommit primärt för att bese LOG blir ganska uppenbart, både på allsången samt de bitvis fruktansvärt röjiga moshpits som utbryter.
LAMB OF GOD ”revanscherar” sig rejält från bandets spelning för 3 år sedan och jag kan tycka lite synd om alla de som missade detta turnépaket. Samklangen av bra band, en taggad publik, svinbra ljud och en ljustekniker så proffsig att man tappar hakan kan, och gjorde denna kväll, utgöra mixen till ren extas.
