Etikettarkiv: Nuclear Blast

Skivor

Symphony X – Underworld

2 kommentarer

SymphonyARTIST: Symphony X
TITEL: Underworld
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album från en av de mest stringenta grupperna på planeten, SYMPHONY X. Det brukar oftast bli ett betyg i de övre graderna när det gäller bandet från New Jersey, och alltid en rad väldigt njutbara solon från Michael Romeo.

På “Underworld” fortsätter bandet att visa upp den fina form som de skämt bort oss med sedan, ja egentligen hela karriären. Här finns några låtar som inte riktigt når upp till de rent galna nivåer som skivan ligger på i övrigt. Jag tänker då framför allt på Kiss Of Fire och Charon som trots denna radanmärkning ändå ligger på en bra verkshöjd.

Bäst är bandet i tunga och episka Underworld som bjuder på helt ljuvligt riffande och alldeles ypperligt sväng, In My Darkest Hour som har en ljuvlig refräng, pigga Run With The Devil, vackra och sorgsna Swan Song och avslutande stänkaren Legend.

Genomgående tänker jag på hur skrattretande bra allt låter. Det är helt fantastiskt att på skiva efter skiva från SYMPHONY X blir bortskämd med gediget hantverk. Samtliga musiker vet vad de sysslar med och trots att de ges tillräckligt med att få briljera på egen hand så spelas det för låtarna på ett bra sätt. Det är klart att Romeo får lite extra plats – men det gör inget så karln återigen visar att han inte bara är en gudabenådad gitarrist, utan också en begåvad låtskrivare.

“Underworld” är ett album som ni bör kolla in om ni vill ha musik med bra verkshöjd och gitarrsolon utöver det vanliga.

Skivor

Unleashed – Dawn Of The Nine

2 kommentarer

Unleashed - Dawn Of The Nine - ArtworkARTIST: Unleashed
TITEL: Dawn Of The Nine
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 för ett band som i rimlig mån får anses ha gjort en del för scenen. UNLEASHED recenserade jag för ett antal år sedan, då “As Yggdrasil Trembles” släpptes 2010. Jag blev aningens besviken på den skivan – kanske en smula orättvist – och lät UNLEASHED falla glömska för min del. När promon för “Dawn Of The Nine” kom var jag därför inte alltför sugen. Men så kollade jag in skivan innan “Odalheim”. Och vips var aptiten väckt.

“Dawn Of The Nine” bjuder inte på några större överraskningar, om det nu var någon som trodde det. Det låter väldigt mycket som det brukar (ska?) om Johnny Hedlund med manskap. Tematiken med vikingar och död är intakt. Precis som förväntat med andra ord. Och det är en bra sak. När du vet vad du kommer att få, och bandet lyckas styra upp låtmaterial som inte känns redundant, då blir det en väldigt trevlig upplevelse.

Det UNLEASHED visar upp på “Dawn Of The Nine” är att de är ett band som inte är speciellt nöjda med att luta sig tillbaka och vila i vissheten att de har en tillräckligt bra bakkatalog för att inte anstränga sig. Här finns rikligt med arbetsmoral och yrkesheder för att kavla upp ärmarna och göra jobbet.

Riffen – snyggt uppstyrda av Tomas Olsson och Fredrik Folkare – sitter som nitar utan att för sakens skull vara utan förfining. Det jag verkligen gillar med gitarrspelet är mångsidigheten. Bisvärmsriff, snygga harmonier och utpräglat sväng samsas på ett självklart vis med mer brutalt köttiga tongångar. Kolla in They Came To Die för detta, och få på köpet en fullständigt fullödig låt som rimligtvis borde få rätt många band att glo avundsjukt på UNLEASHED. Extra poäng för det distinkta avslutet och det förträffliga trumspelet från Anders Schultz.

Efterföljande Defenders Of Midgard har en inledning som av någon anledning får mig att tänka på MORBID ANGEL och ett synnerligen njutbart driv och sväng.

“Dawn Of The Nine” är en helgjuten skiva där de enskilda delarna samverkar på ett ljuvligt sätt för att skapa en större helhet. 25 år in i karriären visar UNLEASHED att de fortfarande är en kraft att räkna med, och jag kommer noga akta mig för att släppa bandet ur mitt synfält hädanefter.

Skivor

Melechesh – Enki

Lämna en kommentar

ARTIST: Melechesh
TITEL: Enki
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter en dryg väntan på fem år – föregångaren “Epigenesis” kom 2010 – ligger nu äntligen oriental metal-fenomenet MELECHESHs “Enki” på skivdiskarna. Olika turer med utbytta, och återvändande, medlemmar har bidragit till att tid gått, likaså att frontmannen Ashmedi för ett par år sedan förlorade en fingertopp i en olycka, vilket rimligen försvårade gitarrspelet under avsevärd tid. Frågan är då om den långa väntan varit värt det?

Nio spår och dryga timmens kvalitetsmetal bjuds. Vi börjar med att titta på laguppställningen där Ashmedi själv utöver sång och gitarrer även hanterar de mer orientaliskt klingande instrumenten såsom darbuka, bouzouki och manjira. Moloch (Nadim Khoury) har återvänt på gitarr efter ett uppehåll, medan Scorpios står för basspelet och Lord Curse, originalmedlemmen som lämnade bandet efter debutalbumet “As Jerusalm Burns”, är åter vid trummorna. Ett par av höjdpunkterna på albumet är förstasingeln Lost Tribes, förstärkt av Max Cavalera (SEPULTURA, SOULFLY, CAVALERA CONSPIRACY) på sång samt (titel)spåret Enki Divine Nature Awoken där känningarna från grekiska ROTTING CHRIST infinner sig långt innan det står klart att just det bandets frontman Sakis Tolis också bidrar med sång på spåret.

Det spår som sticker ut mest är dock Doorways to Irkala som anges vara till minne av en namngiven vän. Den som är ute efter sin råa metal och ser de orientaliska dragen i MELECHESHs musik mer som ytdekoration än som en essentiell del i helheten, göre sig här knappast besvär. Detta stilla stycke har hela bandet som upphovsmakare – all övrig musik anges skapad av Ashmedi – och jag föreställer mig att det instrumentala spåret har improviserats fram gemensamt. Resultatet är en i sammanhanget skönt kontemplativ vilostund.

MELECHESH har ett alldeles eget uttryck med sin orientaliska metal. Ändå finns såklart likheter och släktskap med andra storheter på extrem metal-arenan. Jämfört med t.ex. NILE är MELECHESHs musik mer melodisk och något mindre teknisk till sin natur. Snarare finner jag deras musikaliska brödraskap i band som ROTTING CHRIST, KEEP OF KALESSIN, ORPHANED LAND och BEHEMOTH. Band som alla utöver råhet och teknikalitet också har en musikalisk elegans och känslighet i uttrycket.

“Enki” är sammanfattningsvis en rasande uppvisning i musikalitet och tyngd, med många fina små överraskningar under resans gång. Det här känns redan nu givet för kommande årsbästalista.