Etikettarkiv: Nuclear Blast

Accept – Stalingrad

Accept2012ARTIST: Accept
TITEL:  Stalingrad
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Som de flesta var även jag överraskad av ACCEPTs comeback 2010, med en makalös platta som verkligen tog tillbaka ACCEPT på heavy metal-tronen. En skiva som placerades väldigt högt när året skulle summeras. Den nya skivan är hitintills en av årets mest efterlängtade plattor och det är med höga förväntningar jag lägger nålen på första spåret.

Hung, Drawn And Quartered startar resan mot “Stalingrad”, med ett melodiskt intro som för tankarna direkt till “Metal Heart”. Vilken öppning, klassisk metal energi, med riktigt massiva gitarrharmonier.

Låtarna på skivan följer den klassiska ACCEPT-mallen, fullt med grymma gitarrer, solon, smittsamma melodier och sjunga med-texter, även om de blir lite väl banala emellanåt.

Jag känner mig riktigt glad att höra bandet låta så vitalt, kraftfullt och fräscht, detta bådar gott inför framtiden och jag måste säga att var det några tvivel innan så är de bortblåsta, ACCEPT är tillbaka och lika starka som någonsin. “Stalingrad” är ett gott bevis på att bandet fortfarande kan leverera.

En av skivans största styrkor är att den passar fint mot sin föregångare, är bokstavligen den mest logiska fortsättning på “Blood Of Nations”, men inte som ett regummerat däck till “Blood Of Nations” utan “Stalingrad” övertrumfar sin äldre bror med ett snäpp, bandet har mognat och njuter av återkomsten, utnyttjar sin nyvunna styrka fast med en fast fot förankrad i sin väletablerade historia. De nya låtarna är precis som du förväntar dig, klassisk heavy metal från början till slut.

Wolf Hoffman och Herman Frank låter bättre än någonsin. Deras riff är riktigt medryckande, och deras solon är riktigt bra. Gitarrerna passar perfekt i takt med Stefan Schwarzmanns solida rocktrummor och Peter Baltes bastoner. Likaså Mark Tornillo – rösten är i fin form, hans raspiga läder-kastade tonfall passar in perfekt i ljudbilden och även om han förmodligen kommer alltid att plågas av hänvisningar till UDO har han mer än visat sig vara en värdig och kapabel ersättare. Jag kan påstå att jag inte saknar UDO, utan är riktigt nöjd med detta upplägg.

“Stalingrad” är en relativt starkare, rikare, mer invecklad, melodisk och mer exotisk, jämfört med föregående platta. ACCEPT ser ut att styra världen av klassisk heavy metal. Åtminstone visar de med kraft var skåpet ska stå.

/ Janne Sandstén

Meshuggah – Koloss

kolossARTIST: Meshuggah
TITEL: Koloss
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Det har passerat fyra år sedan MESHUGGAHs förra studiogiv “ObZen”. En återgång till tongångar i stil med “Destroy, Erase, Improve” samt “Chaossphere” gjorde att denna fick undertecknad att jubla av glädje. Framförallt mästerverket Bleed, denna kompromisslösa rytmiska uppvisning som förmodligen är bandets starkaste låt hittills i karriären. Nya albumet “Koloss” följer sin föregångare men hamnar tyvärr lite i dess skugga.

Inledande I am Colossus är en grymt bra titel på en låt. Dessvärre blir det monotona riffandet samt det långsamma tempot alltför utdraget och låten går således ganska obemärkt förbi. Efterföljande The Demon’s Name Is Surveillanceändrar omedelbart på detta med sitt Bleed-aktiga riffande, snabbt och precist fast inte lika rytmiskt utmanande. En av skivans mest minnesvärda låtar. Tunga Behind The Sun besitter grymt starka melodier, om än så subtila så finns de där i bakgrunden inbäddade i en massiv vägg av trummor och distinkt riffande. Jag gillar verkligen den variation som MESHUGGAH återigen uppvisar, det behöver helt enkelt inte vara intrikat för att en låt skall vara bra. Låtarna lyfter snarare där mer tillgängliga riff blandas in som i till exempel The Hurt That Finds You First.

Som vanligt finns det inte mycket att klaga på när det kommer till MESHUGGAH, men även “Koloss” lider av vad många av bandets tidigare verk lider av, låtar som påminner för mycket om varandra. Att medlemmarna har ett behov av att tillfredställa sin fascination för komplex och utmanande musik är det absolut inget fel på. Men ibland känns det som att det är såpass små variationer att det förmodligen bara är bandet själva som kan höra skillnaden. “Koloss” är en riktigt bra platta men de där riktigt klockrena låtarna lyser tyvärr med sin frånvaro.

All Shall Perish – This Is Where It Ends

ARTIST: All Shall Perish
TITEL: This Is Where It Ends
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det verkligen frestar på att lyssna på deathcore är jag inte den förste att upptäcka misstänker jag. Inte för att musiken är speciellt svårtillgänglig, utan för att man så snabbt tröttnar på musiken, som alltsomoftast verkar vara stöpt i samma mall. Detta gäller även ALL SHALL PERISHs nya platta som visserligen bjuder på gött lir, men som jag ledsnar ganska snabbt på.

I mycket har det att göra med att jag tycker att skivan är alldeles för lång, 12 låtar, vilket i detta fall är 4 för mycket. Men mest har det att göra med att musiken blir efter cirka 10 genomlyssningar så förbannat tråkig att lyssna på. Det tas i, det spelas fort, det breakdownas så till den milda grad att man blir lack, det sjungs om hur fruktansvärt påfrestande livet är. Jösses vad man har hört allt detta förut, och i sådana mängder att jag stänger av efter ett tag.

Jag misstänker att min aversion mot ”This Is Where It Ends” har att göra med att jag faktiskt har hört alltför mycket deathcore för att tycka att ALL SHALL PERISH faktiskt har något nytt att komma med, för trots att musikerna lirar på i föredömlig god stil så berör verkligen inte musiken nämnvärt.

Nä, detta är inte min kopp te överhuvudtaget även i fall jag misstänker att ALL SHALL PERISH kommer att nå intresserade lyssnare trots detta. Gott så.