Etikettarkiv: Nuclear Blast

Candlemass – Death Magic Doom

6 juni, 2009 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Candlemass
TITEL: Death Magic Doom
RELEASE: 2009
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Svängigt malande majestätisk doom
Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, “Death Magic Doom” då texten konstaterar att:

If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry

Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. “Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på “Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

/BiblioteKarin

Skivor

Amorphis – Skyforger

2 juni, 2009 Martin Bensch Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Skyforger
RELEASE: 2009
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska AMORPHIS är en ny bekantskap för mig, första mötet med bandet var genom föregångaren till ”Skyforger”, 2007 års ”Silent Waters” – en skiva som med sin majestätiska, melankoliska metal gav mersmak. Och glädjande nog gör inte ”Skyforger” mig besviken. Musiken är verkligen fokuserad och ligger på en hög och jämn nivå – de två inledande låtarna Sampo och Silver Bride är klockrena hits med refränger som jag gillade från första genomlyssningen. AMORPHIS är inget supertekniskt band, men de vet vad deras starka sidor är och lyckas renodla dessa tillräckligt ofta för att jag ska rysa av välbehag av snygga harmonier eller ett ackordbyte vid exakt rätt tillfälle som gör att en låt lyfter sig från betyget ok till fantastiskt.
AMORPHIS har lyckats med att smida ett eget sound, utan att det för den sakens skull saknas influenser. Jag hör spår av den tunga melankolin med avsändare HIM, men också spår av svenska OPETH i exempelvis den tunga Majestic Beast då Tomi Joutsens growl försätter mig i extas. Bandets samspel, i den mån man nu kan bedöma detta i dagens fragmentiserade inspelningssituationer, är bra med ett väldigt solitt komp från Jan Rechberger på trummor och Niclas Etelävuori på bas. Gitarristerna Esa Holopainen och Tomi Koivusaari tuggar på och väljer sina tillfällen när de blixtrar till. Ska jag hitta något att anmärka på är det keyboardisten Santeri Kallios val av ljud emellanåt. I övrigt gör han ett mycket bra jobb att lägga in sina stämmor på ett synnerligen förhöjande sätt.
”Skyforger” har naturligtvis som de flesta skivor sina svaga stunder, som exempelvis From The Heaven Of My Heart vilken jag tycker är lite för mjuk för att passa mig, men som helhet håller ”Skyforger” en hög och framför allt jämn nivå väl i paritet med bandets andra alster.

Skivor

In Flames – A Sense of Purpose

8 april, 2008 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: A Sense of Purpose
RELEASE: 2008
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: “A Sense of Purpose” är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant IN FLAMES-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: “P’t now I tremp’l in pfear” (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt “intro” på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. “Make me feel unbreakable, lie and set me free” (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart – låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn “The Mirror’0s Truth” väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.