Etikettarkiv: Obituary

Live: Obituary & Dawn Of Demise

ARTIST: Obituary & Dawn Of Demise
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Krossande föreställningar av duo i döds

OBITUARY

Jag har sett OBITUARY tre gånger – först på Getaway 2012, i New York samma år och så denna den sista dagen av Copenhell. Först denna gång visade bandet verkligen vad det är kapabelt till. Med ett snyggt uppstyrt ljud mosar bandet igenom sina låtar. Att vid sidan om klassiker som The End Complete och Slowly We Rot få två helt nya låtar känns som en present. Att bandet verkligen trivs med att spela på festivalen är tydligt – John Tardy är på synnerligen gott humör, och jag förstår honom då publiken i sanning är med på noterna. De moshpits som äger rum är så röjiga att dammet yr upp från marken och det sjungs med från många i publiken. Den timme bandet får känns, faktiskt, alldeles för kort men å andra sidan så är det en skön känsla att veta att bandet nu är tillbaka på allvar.

DAWN OF DEMISE

Jag hade bara hört ett fåtal låtar av DAWN OF DEMISE innan kvällens konsert. Nu blir det till att verkligen göra djupdykningar i bandets diskografi för detta kan jag helt ärligt säga var festivalens mest oväntade höjdpunkt för mig. Bandets tekniska döds levereras med förkrossande finess. Det låter helt enkelt förbannat bra om bandet. Att det dessutom är ett band som trivs med att spela på hemmaplan är märkbart. Det skojas friskt med den stora publiken mellan låtarna på ett fullständigt självklart vis. Att bandet har givits en ljudbild som sitter som hand i handske gör ju verkligen inte saken sämre. Trummisen Bastian Thusgaard är ett monster som med lätthet exekverar de mest häpnadsväckande grejer, riffen från gitarristerna Martin Sörensen och Hotdogger är monstruösa, basen trakteras med den äran av Björn Jensen som även sköter bakgrundsvokalerna förtjänstfullt och sången från Scott Jensen precis så mullrande djup att gomseglet börjar vibrera. Jag lämnar konserten fullständigt nöjd – bandet hade gärna fått längre speltid än de 45 minuter de fick – men det är en radanmärkning.

COPENHELL har visat sig förbli en lika trevlig som, numera, välorganiserad festival sedan jag var här sist 2010. Allt funkar friktionsfritt: festivalområdet är lagom stort, det finns gott om toaletter och köerna till barerna är aldrig speciellt långa trots att det dricks försvarliga mängder öl på festivalen. Det gäller till och med köerna till kaffet som enligt kollega Alex förra året var extrema då det endast fanns ett ställe som sålde kaffe. Att ta sig till och hem från festivalen med de extrabussar som festivalen ordnat gjorde även denna detalj mycket smidig. Att dessutom få en chaufför i går som när vi kom fram till området growlade fram ”Welcome to hell” i mikrofonen till passagerarnas stora nöje gjorde verkligen inte saken sämre. Tack för i år Copenhell – jag kommer gärna tillbaka!

Live: Obituary & Kvelertak

ARTIST: Obituary & Kvelertak
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 5 juli, 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

OBITUARY

Första konserten för dagen – och det kunde ju börjat sämre än med klassiska OBITUARY om jag säger så. Ljudet är det första jag tänker på. Det är rejält bra – och föredömligt högt! I min naivitet så trodde jag att det skulle gå att köra utan öronproppar, men de åker snabbt in. Jag har ett till och från förhållande till bandet med den kanske snyggaste loggan inom metal. “Cause Of Death”, “World Demise” och såklart mästerverket “The End Complete” är skivor som jag har mer än ett gott öga till och förväntningarna på spelningen var högt ställda.

De infrias endast delvis, för det märks att det är den första konserten på dagen. John Tardy kommer faktiskt in på scen med en gäspning! Jetlag kanske, men karln verkar ha svårt att tända till under konserten. Sången har jag dock inget att anmärka på, och energin hos i alla fall kompet bestående av basisten Terry Butler och framför allt trummisen Donald Tardy, är synnerligen smittande. Bäst är låtar som Dying, Slow Death, Evil Ways The End Complete och publikfavoriten Slowly We Rot och i ögonblickets hetta, och trots att bandet ibland tar lite väl lång tid på sig mellan låtarna är det svårt att inte imponeras av bandet. En helt okej inledning på festivalen från ett band som emellanåt triggade igång ordentligt.

KVELERTAK

Festivalens fondvägg av dofter slår emot mig när KVELERTAK går på – svett, sollotion, matos och utspilld öl tycker jag är en fullt lämplig inramning till evighetsturnerande KVELERTAK som har nog spelat på de flesta festivalerna i Skandinavien vid det här laget. Första, och hittills enda plattan kom 2010 och nog skulle det vara kul med lite nytt material snart tycker jag. Tills dess får vi hålla till godo med material från “Kvelertak”. Och det räcker rätt långt.

Det furiöst arbetande bandet smäcker på redan från första ton, och snart är hela sextetten fullständigt dyngsura av svett. Sångaren Erlend Hjelviks tröja ryker redan i andra låten. Åren av turnerande har satt sin prägel på bandet, vars leverans utmärks av en grym tajthet. Trots detta har det smugit sig in en viss mättnad när det kommer till att se bandet live – låtarna i all sin förträfflighet har mist den där omedelbara fräschören som musiken hade när plattan precis hade släppts. Och konstigt vore det väl annars.

Bitvis existerar dock den genialitet och spelglädje som är utmärkande för bandet – Sultans Of Satan med sitt så fruktansvärt svängiga mittparti är en klockren låt vid sidan av Ulvetid, Blodtørst och Fossegrim. Energinivån är hög genomgående och stagehanden får slita hårt när mikrofonstativ ryker i golvet mest hela tiden. Hjelvik är epicentret, och han härjar runt likt en vilde från Hardangervidda. Inget går säkert för honom – högtalarstackar klättras på och ett ihärdigt hetsande av publiken får sin kulmen när han slänger sig ut och crowdsurfar i konsertens sista låt. Och sen försvinner totalt!

KVELERTAK övertygar som festivalband med en grym spelglädje och oerhört bra publikkontakt. För att det ska kunna lyfta än mer krävs det dock lite nya låtar av, förhoppningsvis, samma kvalitet som på debuten. Annars finns det en risk att publiken snart kommer tröttna på gänget, och det vore faktiskt synd med tanke på att bandet trots dessa invändningar är riktigt underhållande att se.