Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

Beyond Creation – The Aura

Lämna en kommentar

ARTIST: Beyond Creation
TITEL: The Aura
RELEASE: 2011
BOLAG: PRC Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Rubriken på recensionen ska inte uppfattas som en pik på bandets musik på något sätt. ”The Aura” är en av de där plattorna som man förbannar sig själv för att ha missat under 2011 då skivan är en förkrossande upplevelse. Det är såklart självskrivet att Quebecianerna besitter superkrafter som instrumentalister – Guyot Begin-Benoit (trummor), Kévin Chartré (gitarr), Simon Girard (sång och gitarr) och Dominic Lapoint (bas) – lämnar inget övrigt att önska vad gäller att spela på ett oerhört imponerande vis. Mer nörderi – Lapoint spelar på bandlös bas. Det blir inte nördigare eller mer kompetent än så om ni frågar mig.

BEYOND CREATION går aldrig över den gräns som gör att musiken blir en affär för inbördes beundran i en scen som annars brukar söka sig till just denna zon. De gör det med ett knippe låtar som får mig att knyta nävarna i extas: ta No Request For The Corrupted exempelvis. Denna låt erbjuder, vågar jag påstå, något för de flesta – ett riffande att dö för, briljant spel, solon som får det att svartna för ögonen och ett driv som får en att tappa andan. Bandet får det att låta så lätt att det är skrattretande.

”The Aura” är en skiva som satte krokarna i mig från första lyssningen – och det är en skiva som – rätt gissat – växer något enormt för varje lyssning.

”The Aura” är en skiva att dyrka om man likt undertecknad uppskattar DECREPIT BIRTH och NECROPHAGISTs tonala övningar. Det som gör skivan bättre än just dessa gruppers alster är att den känns stringent till vansinnets yttersta gränsmarker, och att den känns som om den tillför subgenren något nytt.

Jag undrar bara, främst på grund av att ”The Aura” är bandets debut, hur i hela världen BEYOND CREATION ska kunna toppa detta?

Skivor

Opeth – Heritage

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Heritage
RELEASE: 2011
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Album nummer 10 från ett av Sveriges absolut mest intressanta band – hypen kring OPETHs ”Heritage” har och kommer fortsättningsvis att vara stor. Förändringarna i hur musiken skulle låta var jag fullt beredd på, då detta gång efter annan annonserats av bandet, främst primus motor Mikael Åkerfeldt. För annorlunda är det, och jag är helt övertygad om att ”Heritage” låter exakt som bandet vill att den ska låta. När det gäller musik är det svårt att hitta ett band och en låtskrivare som Åkerfeldt som tar detta på större allvar.

En intressant iakttagelse är att folk som inte har en relation till bandets tidigare släpp och som gillar progressiv musik verkar älska ”Heritage”. För oss andra är det lite annorlunda – att ”Heritage” kan komma att bli mer av en vattendelare än ”Watershed” som föregår nya plattan – torde vara uppenbart. Tendenserna fanns redan på ”Watershed” och har egentligen alltid poängterats av Åkerfeldt – 70-talets progressiva och experimentella musik ligger låtskrivaren varmt om hjärtat. På ”Heritage” får dessa influenser blomma ut totalt.

”Heritage” är verkligen ingen svår platta – det finns massor med musik som ställer betydligt större krav på lyssnaren – och jag har inga problem med vare sig flöjter eller jazzig folkmusik som i öppnande titelspåret där OPETH kommer farligt nära att göra en cover på valfri låt av Jan Johansson, eller den synnerliga proggiga produktionen som musiken har iklätts. Vad jag dock har problem med är att ”Heritage” inte är en speciellt originell skiva. Ja, det känns helt tokigt att använda de orden när det gäller OPETH, jag vet – men när det gäller ”Heritage” som isolerat uttryck så finns här en nackdel med att alla de influenser som tidigare nämnts leder till effekten att jag faktiskt har hört dem innan på många skivor. Väljer man detta synsätt blir det fullt naturligt att använda ordet icke-originell – även om det tar emot. Sett gentemot bandets tidigare skivor är ”Heritage” verkligen en annorlunda platta som sticker ut. Jag tror att har man kommit till det stadium i sin bana som OPETH har, då börjar man tänka på hela sviten av plattor – och inte bara plattan i singular – och då blir ”Heritage” en fullkomligt logisk skiva att göra.

Låter det OPETH? Ja, detta band har sedan starten odlat ett totalt eget uttryck – tonen, låtstrukturer, melodier, associationer till annan musik – har bidragit till att driva OPETH till musik som i ärlighetens namn varit väldigt unik. Låtskriveriet har legat på en nivå som mycket få band kan hävda att de ligger på. Men jämförelser mellan ”Blackwater Park”, ”Ghost Reveries”, ”Watershed”, ”Deliverance” och nya släppet blir att OPETH här och nu drar iväg åt helt andra jaktmarker, där flörtar med folkmusik, jazz och tonala uttryck fraserade av band som YES, Björn J:son Lindh och RUSH är legio. För de fans som älskar OPETHs mer dödsiga uttryck kommer denna skiva att innebära en rejäl utmaning.

Låtarna ligger på en, som vanligt, groteskt kompetent nivå. Singeln The Devil’s Orchardär rent oerhört bra. Svängig och med många fint invävda detaljer som lotsar in lyssnaren i vad som komma skall. Solot i slutet får mig varje gång att sluta ögonen och bara njuta. Episkt majestätiska avslutande Marrow Of The Earth är också en ren njutning att lyssna på.

Det finns partier som inte riktigt har funnit sin hemvist i hjärnan och som skaver litegrann, men detta är en skiva som jag vet kommer ligga på årsbästalistan i år – det är svårt att förneka den oerhörda talang som finns i detta band – och sett utifrån detta perspektiv är det klart värt att få en skiva som både utmanar och förför. Det blir inte högsta betyg denna gång – jag saknar growlet aningen för mycket, och har vissa problem som tidigare nämnts problem med originalitetsnivån på skivan, men trots detta är ”Heritage” en skiva som jag misstänker kommer snurra mycket hemmavid även fortsättningsvis.

 

Skivor

Opeth – Watershed

Lämna en kommentar

ARTIST: Opeth
TITEL: Watershed
RELEASE: 2008
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Sedan OPETH bildades har formkurvan stadigt pekat uppåt. På de tidiga alsterna “Orchid” och “Morningrise” fanns en potential som mynnade ut att man släppte både “Still Life” och “Blackwater Park” som är bandets populäraste album. Mikael Åkerfeldt har fått se medlemmar komma och gå med åren och är nu den enda originalmedlemmen kvar. Gitarristen Peter Lindgren valde att lämna bandet i maj 2007. Samtidigt blev Fredrik Åkesson entledigad från sina tjänster i ARCH ENEMY då Christopher Amott åter var tillbaka bandet. Michael frågade då Fredrik om han var intresserad av att spela med OPETH och han tackade ja. För de flesta band är det mer regel än undantag att medlemmar byts ut. Detta kan vara känsligt för somliga trogna fans som får svårt att ta till sig nya medlemmar och därmed även eventuella förändringar i sound m.m.

I mitt tycke har dock bandet, just tack vare medlemsskiften, haft en ständig utvecklingskurva och kreativiteten har aldrig varit en bristvara. Albumet inleds med vackert akustiskt gitarrspel och kvinnosång i låten “Coil”. En låt som gör att man känner sig trygg och ger mig mersmak. Den trygga värld som byggs upp rivs emellertid genast ner i nästkommande “Heir Apparent” där pianostycket får nackhåren att resa sig. Ett av de mest utmärkande dragen som OPETH besitter är den vilande 70-tals känsla som kommit att bli signifikant för bandet. På detta album har känslan tagit mer plats men är samtidigt noga avvägd och detta bringar en starkare karaktär till låtarna.

Med “Watershed” släpper OPETH anno 2008 ett starkt album med musik som balsamerar själen ordentligt. Om detta är den första skivan man hört med OPETH och man gillar det man hör, ja, då har man en hel del kvar att upptäcka. Det allmänna intrycket av OPETH är att det krävs ett tränat öra för att tillgodose sig deras musik, men jag är av en annan mening. I den oändliga hårdrocksdjungeln kan känslan av att marknaden nästan är lite mättad infinna sig. Det är då OPETH utmärker sig och bidrar med nyskapande. Med detta album visar Stockholmsbandet än en gång att de står i en klass för sig själv.