ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.
Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.
“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste. Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.
Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.
Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.
Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.
