Etikettarkiv: Roadrunner Records

Skivor

Opeth – The Roundhouse Tapes

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: The Roundhouse Tapes
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I dagar som dessa då fler band än någonsin är aktiva, och vi dagligen dränks i mainstreammusikens totala hyllning till ytan är band som OPETH en välsignelse. Visserligen är “The Roundhouse Tapes” ingen ny studioplatta från Sveriges kanske mest originella band – men det struntar vi i för detta, mina damer och herrar är en helvetes ståndpunkt till skiva! Utan att snöa in för mycket på låtlängd – hur många band gör plattor där de 6 första låtarna klockar in på runt timmen? Inte många – förutom OPETH. Och det bästa är att varenda ton, vartenda slag har relevans – här finns ingen utfyllnad alls.

Inspelad under OPETHs senaste turné, där bandet gjorde runt 200 spelningar, är skivan ett värdigt vittnesmål över ett band som på något märkligt vis har lyckats dra såväl inbitna dödsare som pretentiösa progmetallare in under sin fana. Själv upptäckte jag bandet genom 2005 års “Ghost Reveries”, men det tog mig inte särskilt lång tid att raskt köpa mer av bandet.

The Roundhouse tapes inleds med When och från första tonen hör man att detta är OPETH – ljudet är bra, musikerna lysande och Mikael Åkerfeldt han är – Michael Åkerfeldt. För mig är det förbluffande hur en man som har sån scennärvaro, kan sjunga så bra, och komponera såna byggen till låtar ändå kan låta så totalt ödmjuk och lugn i mellansnacket. Här finns inga traditionella utvrålade ”How the fuck are you??!!!” eller ”Get your horns in the air”. OPETH behöver inte ta till såna utspel när de har låtar som Ghost Of Perdition, The Night And The Silent Water, Windowpane och Blackwater Park och när man dessutom exekverar dem med kraft och precision.

När jag såg bandet på Roskildefestivalen 2005 blev OPETH påannonserade med orden ”It’s going to be heavy, it’s going to be beautiful”. Sällan har en påannonsering varit så korrekt, och OPETH bevisar det ytterligare med skivan “The Roundhouse tapes”.

Skivor

Porcupine Tree – Fear Of A Blank Planet

Lämna en kommentar


ARTIST: Porcupine Tree
TITEL: Fear Of A Blank Planet
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Porcupine Tree är världens största minsta band. Så pass stora att flesta inom metal- och progsvängen vet vilka bandet är, men så pass små att de fortfarande inte besudlats av kommersialismens smutsiga händer. Efter 2003 års kritikerrosade ”In Absentia” – deras absoluta musikaliska höjdpunkt i karriären – kom ”Deadwing”. En platta som fortfarande höll måttet någorlunda men där jag själv började hitta något som inte stämde. Inte ens gästspel från Opeths Mikael Åkerfeldt hjälpte ”Deadwing” att nå ända fram. Visst, bandet lyckades nå musikaliskt klimax med många av låtarna, men resten kändes som utfyllnad.

Här är vi alltså, två år efter ”Deadwing” och jag frågar mig samma sak som jag gjorde sist. Vad är det speciella med ”Fear Of A Blank Planet”? Om föregångaren var svag i sina stunder, vad bidrar detta album med? Har underbarnet Steve Wilson, – mannen med de magiska fingrarna och som gör om allt han rör vid till guld – tappet stinget? Jag vet inte riktigt vad han tänkt sig denna gång. Tydligen ska ”Fear Of A Blank Planet” vara ett konceptalbum om den sexistiska MTV-kulturen och dess påverkan på ungdomarnas allmänt förfallna liv. Det är mörkare tongångar denna gång vill jag lova men det känns som om missat något. Finns det något genialiskt i ”Fear Of A Blank Planet” som undgått mig? Jag lyssnar och väntar på den där aha-upplevelsen men den vill aldrig uppenbara sig. Samtidigt undrar jag hur många gånger jag måste lyssna på en skiva för att den ska bli bra? Det verkar som om inlärningströskeln har höjts ett snäpp. Samtidigt har jag inte ändrat åsikt efter den tionde genomlyssningen heller.

Det verkar som om Porcupine Tree fastnat i en nedåtgående trend där varje skiva blir svagare för varje släpp. Fortfarande finns guldkornen som ”Sentimental”, ”Way Out Of Here” och den sjutton minuter långa och smått schizofrena ”Anesthetize” där och de verkligen lyser med sin musikaliska briljans men de övriga då? I det här fallet utgör de halva skivan och betyget blir därefter. Synd för jag vill verkligen ge ett av mina favoritband högsta betyg.