Etikettarkiv: rock

Skivor

El Caco – 7

Lämna en kommentar

ElCaco2016ARTIST: EL CACO
TITEL: 7
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Groove, sväng, rock’n’roll. Låter inte alls som något jag i första hand skulle låna varken mitt öra eller min penna till. Men ibland så bara måste man. Med EL CACO så bara måste man. Visst, jag hade hört något om, och något av, bandet tidigare men aldrig lockats att fördjupa mig i musiken. Slumpen, utmattning eller vad det nu än var som gjorde det, så började jag lyssna på bandets nya album, “7”, och kan bara inte sluta!

Det är precis här det känns läge att prata om “krispig” produktion. Kristallklart, och där gunget kommer inifrån, ut av och ut ur melodierna.  Vokalisten, tillika basisten, Øyvind Osa låter stundom världsvis och med tyngd, stundom naivt barnslig, som en yngre upplaga av sig själv. Det låter sjuttiotalsrock när den är som allra bäst. Och det är så vackert… antingen låten heter Sickness, Ambivalent eller The Silver Light. Trots det lätt flyktiga soundet finner jag även likheter med tyngdmästare som självaste CULT OF LUNA.

Endast 30 minuter totalt är vad skivan härbärgerar. Kan det verkligen kallas en fullängdare ? Nja, inte mindre än åtta låtar får vi ändå inom den ramen, ingen längre än dryga fyra minuter. Det känns ovant, men omväxling förnöjer faktiskt i det här fallet.

Detta kan knappast kallas metal, fast det bjuds ett litet growl  någon minut in i Reach Out :- ) Hård rock? Knappast så heller. Men som sagt, det är förföriskt vackert, det svänger och det gör mig glad. Det kan inte bli mycket bättre i sin genre. Jag är tacksam att slumpen förde mig till EL CACOs musik.

Skivor

Apocalyptica – Shadowmaker

Lämna en kommentar

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum “Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på “Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som “I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års “Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få “räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.

Skivor

Nocturnalia – Above Below Within

Lämna en kommentar

Nocturnalia Above Below WithinARTIST: Nocturnalia
TITEL: Above Below Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Gaphals

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Linköpings NOCTURNAL har till andra given bytt namn till NOCTURNALIA (smart drag, jag gissar att antalet företeelser och band som dyker upp som träffar på en internetsökning av bandets förra namn gav så många träffar att det var närapå omöjligt att hitta rätt), men i övrigt är det inga dramatiska förändringar som skett.

Kvintetten levererar fortfarande smått psykedelisk rock med ett sjuhelsickes sväng och är fortfarande som allra bäst när man rider in i svänget från en lite svävande inledning. Låten som verkligen sticker ut heter Lady Of The Woods och sammanfattar kärnan av NOCTURNALIA på ett fantastiskt fint sätt. Den påminner i sin uppbyggnad om klassiker som Stairway To Heaven (LED ZEPPELIN) eller Child In Time (DEEP PURPLE), då den letar sig fram till ett crescendo via initialt slingriga stigar, och även om den kanske inte når samma extrema höjder som dessa superklassiker så är det så här långt en av årets bästa låtar. Resterande del av skivan består av ungefär samma sak – give or take – fördelat på totalt 7 spår. Förutom inledande instrumentala Vandringen så håller materialet hög klass, och det är på gnällen att skivan ska ha ett högre betyg. Jag har i alla fall köpt ett eget exemplar av plattan efter att ha lyssnat ett tiotal gånger på promomaterialet, så risken finns att den här fortsätter växa och leta sig upp mot högre höjder med tiden.

Bandet som sådant har dessutom, tycker, tagit ett ganska naturligt steg jämfört med debuten (“Nocturnal” från 2013). Låtskrivarförmågan känns vässad, och såväl Linus sång som samspelet mellan gitarristerna Kalle och Linus känns som det tagit ett steg till. “Above Below Within” är en prestation av ett band som verkligen börjar hitta formen, som nosar på ren storhet och som visar att det finns en enorm potential i NOCTURNAL. Det är en bra skiva, men men framförallt en skiva som antyder kommande mästerverk. Se till att följa det här bandet…