Etikettarkiv: Satyricon

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med ”Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med ”The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför ”ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet ”Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och ”The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska ”The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än ”Theogonia”, som t.ex. ”Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner ”Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album ”Rituals” som hamnar utan för våra jubileumstidramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med ”Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, ”tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och   liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; ”Come Clarity” 2006, ”A Sense of Purpose” 2008,  ”Sounds of a Playground Fading” 2011 och ”Siren Charms” 2014.

”Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men ”Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års ”Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet ”For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett ”tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med ”The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande ”The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Satyricon – Live At The Opera

satyriconliveattheoperacdARTIST: Satyricon
TITEL: Live At The Opera
RELEASE: 2015
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska SATYRICON har på de senaste 3-4 skivorna sakta rört sig från den traditionella black metal som man startade med, och befinner sig just nu i en värld där man konsekvent utnyttjar frontmannen Satyrs enastående förmåga att komponera starka låtar som enbart i vissa avseenden kan kallas extremmetal, och snarast bör tituleras just ”kompisitioner”. Under mer än tio år har man konsekvent levererat material och insatser som tagit bandet från de lite smutsigare källarna och ut på de finare och mer ansedda (i alla fall av gemene man med bara ytliga kontakter med metalvärlden i allmänhet) scenerna. Man kan rada upp låtar som får klassificeras som hits, och spår som K.I.N.G och Phoenix har rönt uppmärksamhet och framgång långt bortom den begränsade fanskara som bandet initialt attraherade. Det är därför inte speciellt förvånande eller ens överraskande att bandet kommit till den punkt att man presenterar en liveinsats som samkoordineras med Norges nationella Operakör och framförs just på Operahuset i Oslo.  Med tanke på att materialet från början är episkt, mörkt och dramatiskt så känns det faktiskt helt naturligt.

Över 13-14 spår (beroende på om du räknar med introt Voice Of Shadows eller inte) så presenterar SATYRICON ett pärlband av låtar som alla är omformade till ett nytt arrangemang – men det är nästan svårt att märka den omformningen då det hela känns så naturligt att man kan misstänka att låtarna ursprungligen skrivits med just det här arrangemanget i åtanke. Det innebär också att ju nyare låtarna är, desto mer naturligt blir det, och ju mindre blir skillnaden mot det normala arrangemanget som återfinns på ursprungsskivan. I alla fall vad det gäller känslan, och spår som Our World, It Rumbles Tonight, Phoenix, Nocturnal Flare eller The Infinity Of Time And Space är förvisso givetvis bra – men också bland de minst spännande på den här skivan.  De är helt enkelt för… normala, i brist på andra uttryck. Fantastiska, men ganska lika sina ursprungsversioner.  Med samma resonemang blir det också mer spännande när bandet kliver lite bakåt i katalogen då kontrasten ökar. Repined Bastard Nation är i den här tappning oerhört läcker, och ett spår som Die By My Hand är omstökad till något helt annat och därmed bland de intressantare styckena som framförs.

SATYRICON hämtar nästan allt material från de senaste fyra skivorna ”Volcano”, ”Now, Diabolical”, ”The Age Of Nero” samt ”Satyricon”. Det enda tillägget är förstås Mother North, vilket resulterar i en form av ”Best Of” när det gäller bandets sentidare sound. Frost dominerar som vanligt bakom trummorna, och bandet är i övrigt otäckt välrepeterade bakom sin frontman. För oss som sett bandet live i Sverige innebär det faktum att Satyr håller mellansnacket nästan uteslutande på norska extra trevligt, det ger en igenkänningsfaktor som kryddar tillställningen lite extra.

Du kan köpa det här paketet med DVD, och det ska du förstås göra. Chansen att se detta mörka drama och njuta av den välregisserade kavalkaden dunderhits är värd varenda spänn det kostar. När bandet var här i Sverige senast så var undertecknad en aning grinig över låtvalet, men på den här given känns den nästan perfekt. Det enda som hindrar fullpoängaren är väl faktiskt att det är lite för välorganiserat och snyggt, och jag är otroligt nyfiken på hur kontrasten hade blivit när operakören tagit sig än något lite smutsigare. Filthgrinder, till exempel…

”Live At The Opera” är lika mycket en best of-kavalkad som det är en sammanfattning av vad bandet åstadkommit det senaste dryga decenniet. Det är en fantastisk giv. Spring och köp!

Live: SATYRICON, Nalen 26/4 2015

Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.

Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett ”vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!

  • Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
  • Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
  • Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande ”Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
  • Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
  • Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
  • Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…

Satyricon live 2 Satyricon live