Etikettarkiv: Sorcerer

Stream Bloody Stream!

LUGNET. DESCEND. SORCERER. WOLF. Intervjuer, en spelning med vardera band och en hel hög med extra videos.

179 kronor för fyra band undertecknad har koll på, men inte sett live någon gång (märkligt faktum, men sant!) och pandemi på det så suget efter livemusik närmast kan beskrivas som en uttorkad öken. En industri i behov av allt stöd som går att uppbringa. Sällan eller aldrig har beslutet att kliva på ett evenemang varit enklare, och det ska sägas med en gång: STREAM BLOODY STREAM levererade och förgyllde hela helgen! Detta initiativ från SORCERER och deras management torde bli en förebild för andra akter att följa, och för oss som loggat in är det fyra svenska akter med ganska olika uttryck som bjuder upp till dans.

LUGNET står tryggt rotade i sin ruffiga hårdrock, där 70-talets sväng möter 80-talets melodi, och är kanske det optimala bandet att starta en sådan här kväll med. Det är charmigt och lättlyssnat på ett sätt som gör att det är enkelt och kul att inviga även familjen i kvällens kommande begivenhet. Inte så hårt att det skrämmer, men med bra låtar och en jäkla spelglädje dominerar bandet scenen med en självklarhet som möter törsten efter ett livemusik på ett alldeles utmärkt sätt.  Bandets självbetitlade debutplatta från 2016 är en pärla som borde ingå i grundskoleutbildningen, men lik förbaskat är det kanske framförallt avslutningen med Nightwalker och Kill Us All efter varandra som sätter spiken i kistan vad gäller eventuella tveksamheter mot det streamade formatet. Där och då är bandet glödheta på ett sätt som går igenom skärmen, och polletten trillar ner till fullo: detta kommer bli en kväll att minnas.

DESCEND är kvällens progressiva akt, och går förstårs hårt på sin senaste (och alldeles lysande) platta “The Deviant”. Spår som Blood Moon och The Purest One sätter scenen innan man avtäcker magnifika Lily. Kontrasten när man presenterar sin starkaste låt som den som är mest “black metal” (sant!) samtidigt som man i intervjuer innan berättar att låten skrivits i en lägenhet fylld av liljor och med den doften som tema är underbar, och ger ett extra djup. Låten är fantastisk även i liveformat såklart – bra låtar har en tendens att bara växa när de framförs “på riktigt” – och är en höjdpunkt i bandets spelning. Som åskådare saknar man kanske den där råa kraften och känslan som bara kan komma av att befinna sig på plats, men produktionen är fläckfri och att man kan följa trumspelet via kameran placerad ovanför Emil Nisselä är en extra krydda, liksom att Andreas Lindströms & Alexander Wijkmans gitarrer ligger perfekt i varsin hörlur medan Raul Vicentes basspel känns proffsproducerat. DESCEND imponerar i sitt gig, kanske speciellt frontmannen och sångaren Nima Farhadian som rör sig lätt och ledigt mellan skör rensång och driven growl. Har du inte koll på detta gäng sedan innan är det bara att skaffa sig det.

SORCERER spelar doom metal som ligger så nära heavy metal att man liksom inte kan skilja det hela åt, och allra bäst är man när liksom balanserar på knivseggen mellan dessa två genrer. Att då inleda spelningen med The Hammer Of The Witches från senaste plattan “Lamenting Of The Innocent” visar på fingertoppskänsla och lägger förväntningarna på en härligt hög nivå. Anders Engberg är en sångare och frontman som är självklar, och redan i andra låten Dance With The Devil är det tydligt att vi höjt oss en nivå vad gäller erfarenhet och närvaro. Det kan inte vara helt enkelt att interagera med enbart kameror istället för människor på plats, men som “digital publik” är man nöjd. Man dras in på ett väldigt fint sätt. Refrängen på en av denna skribents personliga önskelåtar med bandet Sumerian Script är ett fint exempel, kanske en aning högre tonläge på sången än på skiva… men gosse, vilken träff det är! SORCERER är tydligt ett band som är tajta tillsammans. Justin Biggs, ny basist med kanada som hemland och Rickard Evensand medverkar i intervju och det framgår tydligt att denna tajthet kommer från hårt jobb och träning, så när Kristian Niemann & Peter Hallgren tydligen har samma inställning till hur man ska närma sig ett hantverk kan inte bli annat än bra. Som i min absoluta favoritlåt Abandoned By The Gods, en sån vansinnigt bra låt att den borde komma med varningstext där hela bandet bara.. ställer skåpet där det ska vara. Åh, vad jag skulle vilja se det här gänget “på riktigt”, för även om det här var riktigt riktigt bra så vill jag ha mer!

Sist men antagligen kommersiellt störst är veteranerna i WOLF, vars heavy metal är den perfekta avslutningen på en kväll som denna. Man kastar ut Shoot To Kill och Midninght Hour direkt, nya från senaste “Feeding The Machine” och följer upp med Shark Attack, ett tydligt tecken på att här tas inga fångar. Nytt material, fullt ställ är det som inleder avslutningen av den här kvällen, bland annat senaste skivans kanske bästa låt The Raven. Mer än något är detta den av kvällens spelningar som inbjuder till moshande och luftgitarrer, dels för att musiken är lockande i just den aspekten, och dels för att WOLF i allmänhet och kanske frontmannen Niklas “Viper” Stålvind verkligen ger järnet – man kan nästan tro att han har pacerat ut en egen fejkpublik på plats med tanke på inlevelse och kommunikation. Imponerande, och som sagt: lockande. Man dras med! Över spelningens totala 45 minuter serveras så småningom ett par av bandets klassiker också (speciellt Evil Star är fin), och det är nog klokt. Nostalgi är en icke obetydlig del av av hårdrockarens liveupplevelse, och hör till.

Sammantaget är Stream Bloody Stream en fin upplevelse. Det som saknas i närvaro jämfört med liveframträdanden uppväger man med extra intervjuer och material från banden, och som åskådare är det kanske det perfekta receptet på en lördagkväll. Igen, tack!

Halfway To Hell 2020

Halva musikåret 2020 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nödvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2020 hittills har plockat ihop!

Precis som förra året har vi i redaktionen plockat ihop 10 favoriter vardera ut det musikaliska ymnighetshorn som 2020 sannerligen artar sig till. Hoppas att ni hittar några nya favoriter, eller kanske återupplever några gamla favoriter från första halvan av 2020. God lyssning!

Martin

VAMPIRE – Rex
Ren ljungeld – detta är en titellåt som är allt vad den heter. Piskande driv, mäktighet och ljuvligt trumspel gör att detta är en av de bästa låtarna ni kommer höra i år. Extra plus för det distinkta avslutet!

WARBRINGER – Firepower Kills
WARBRINGER vet hur en slipsten ska dras – detta är kvalitetsthrash som inte skäms för sig. Och varför skulle den göra det då samtliga rutor för vad en bra thrashlåt kan vara kryssas i? Tvåtakt, attackgitarrer och ett hemsökande ylande när sången tar fart på allvar.

THE BLACK DAHLIA MURDER – Sunless Empire
Brottarbrutalt sväng gjorde att jag älskade den här låten från första lyssningen. Gitarrspelet får mig att lyriskt headbanga varje gång jag lyssnar på den.

SVARTKONST – Mountains of Flesh
Stämningen som frambesvärjs i den här låten skickar rysningar nedför ryggraden. Enmansprojektet från Härnösand har inte bara gjort en av årets bästa skivor, utan också en av de bästa låtarna från i år. Alla som gillar 90-tals döds borde slänga sig ner och dyrka SVARTKONST på sina bara knän.

PURE WRATH – When A Great Man Dies
Magisk atmosfärisk black metal kan, när den funkar, vara det bästa man kan lyssna på. Enmansbandet från Indonesien visar med sån fruktansvärd tydlighet hur bra denna subgenre är när allt klaffar.

VOID OF SLEEP – Iron Mouth
11 minuter ren perfektion! VOID OF SLEEP driver hem tesen att sväng alltid är kul att lyssna på med lysande ackuratess.

SWEVEN – Visceral Blight
Desperat skönhet – de var de två orden som poppade upp i skallen när jag lyssnade på den här låten första gången. Den känslomässiga intensiteten i “Visceral Blight” är så massiv att jag nästan dukar under, men samtidigt inte kan sluta lyssna. De sista två minuterna i låten kan vara de mest förlösande jag hört under hela året.

HEAVEN SHALL BURN – The Sorrows Of Victory
En mästerligt uppbyggd låt där framför allt trummisen Christian Bass visar hela sitt register. Maken till mäktighet tror jag inte HSB har uppnått tidigare. En av de bästa låtarna på ett album som är klart med i racet om årbästalisteplats för min del.

DAWN OF SOLACE – Choice
14 års skapande mynnade ut DOS andra platta. Den var värd väntan, kan jag lugnt säga. Choice är en av skivans bästa låtar med en så sjukt bra och stark refräng att den tar andan ur mig varje gång jag lyssnar.

UNLEASH THE ARCHERS – Abyss
En helt episkt bra power metallåt med en dräpande vacker sånginsats av Brittney Slayes gör att Abyss skjuter sig in på min lista. Jag kan knappt vänta eller våga fundera på hur bra fullängdaren kommer vara om de släpper en sådan här låt som singel.

Robert

PARADISE LOST – Darker Thoughts
Gåshuden som reser sig över hela kroppen när låten drar igång på “riktigt” runt 1:45 in… herreminskapare!

THE SPIRIT – Pillars Of Doom
Tyska THE SPIRIT övertygar från start till mål med sin andra giv “Cosmic Terror”, och detta är skivans starkaste spår. Sitt still till den här om du kan?

AMBUSH – Yperite
Klassisk heavy metal från Småland, och man kan inte annat än att gilla. Alla klichéer i hela världen är relevanta; nitbälten, jeansjacka, rufsigt hårdrockshår och sjuhelsickes spelglädje.

KATATONIA – Lacquer
Jonas Renkse har beskrivit det som den bästa låt han någonsin skrivit. För egen del tog det ganska många varv innan dess storhet verkligen slog mig, men till slut är det ett knock-outslag den slår. Textstrofen “the road to the grave is straight as an arrow” är briljant i all sin enkelhet.

LAMB OF GOD – Resurrection Man
Hela den självbetitlade LAMB OF GOD-plattan har golvat mig, aldrig att jag trodde de kunde ha den hungern och vitaliteten i sig! Varierat, svängigt och som den här låten visar: knäckande tungt.

WE SELL THE DEAD – Carved In Stone
Enklast är bäst? Av alla skivor som släppts första halvåret 2020 har nog den här flest varv, det känns som den varit ständigt närvarande.

KVAEN – Yee Naaldlooshii
Jakob Björnfot heter han som är KVAEN, och här bjuds vi på ljungande, melodisk och svängig black metal. Såklart. Enmansprojekt och black metal är en tradition som verkligen ärats detta första halvår 2020, isoleringens tid!

SORCERER – The Hammer Of Witches
Episk doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal kräver bra låtar, ruggigt bra sånginsats och snygga gitarrslingor. SORCERER levererar på alla tre kraven.

VREDEHAMMER – Aggressor
Hoppla, här smiskas det skinn och riffas så vem som helst kan slå hastighetsrekord på löprundan. No fillers, just killers!

SVARTKONST – Black Waves
Sist och inte minst i undertecknads radda av låtar är facit för hur black metal ska låta 2020. Detta enmansprojekt signerat Rickard Törnqvist, Härnösand, är så bra att det inte går att bortse från på en lista av den här sorten!

Amelie

LUSTRE – Part 1 (Eyes Like Stars)
Vi börjar meditativt med ett enmans black metal-band (vårens trend?), svenska LUSTRE som till sin helhet utgörs av Henrik “Nachtzeit” Sunding. Part 1 (Eyes Like Stars) är kanske inte så originell men rent hypnotiskt vacker. Länge.

AGES – Burn Them
AGES dök upp med fullängdsskivan “The Malefic Miasma” för fem år sedan och försvann sedan från radarn igen. Burn Them är första singeln från kommande albumet “Uncrown” och det bådar mycket gott. Glad att bandet är tillbaka.

VAMPIRE – Anima
Den mest originella låten på en mycket bra skiva. Texten kommer från en dikt av 1800-talspoeten Emily Dickinson; One need not be a Chamber — to be Haunted. Och låten är också både vacker och lite creepy samtidigt, de inre demonerna lurar runt hörnet.

KONVENT – Ropes Pt. II
Från danska KONVENTs debut i januari. Sist på plattan och enligt uppgift sist tillkommen och länge titellös. Men vilken best det visar sig vara! Rikke Emelie Lists röst spränger fram längs tunga doomvallar.

PARADISE LOST – Ravengast
En fantastisk skiva och det är bara att välja och vraka bland ett knippe obsidiansvärtade pärlor i låtlistan. Landar till slut på det avslutande spåret Ravengast som bra representerar skivans både traditionella PARADISE LOST-sound och rikedom på varietet.

MY DYING BRIDE – Tired of Tears
I “tävlingen” mellan de två brittiska doom-veteranerna tar PARADISE LOST hem en tveklös seger på albumnivå. Inget slår dock den fenomenalt vackra låten Tired of Tears med starka rader som “Lay not thy hand upon… my daughter”, när en dessutom vet att  sångaren Aaron Stainthorpe skrev den med sin cancersjuka femåring i åtanke.

BLACK OAK – Shadows
Samuéla Burenstrands röst bär låten framåt med grymt growl och den vackraste rensång. Detta är en låt som gått många, många varv i mina spelare och bara växer. Förra singeln kom för ett år sedan så nu spanar vi ivrigt framåt och hoppas få se ett fullängdsalbum från bandet inom inte alltför avlägsen framtid!

KATATONIA – Fighters
En älskad tio år gammal ENTER THE HUNT-låt får här en ny vacker skrud och ger KATATONIA-albumets sedvanligt deppromantiska metal en liten men välbehövlig jävlaranamma-skjuts. Som det bästa av två världar.

ERRANT – The Amorphic Burden
Ännu ett enpersonsband med atmosfärisk och ganska svart metal. Denna gång är det amerikanska Rae Amitay bakom både mick och instrument. Och hon skapar här något alldeles eget och vitalt som gör att jag ser fram emot ett förhoppningsvis kommande fullängdsalbum.

BILLY TALENT – I Beg to Differ (This Will Get Better)
Vi avrundar denna som det kanske kan tyckas tunga och i mycket vemodiga dekalogi i en positiv anda. Och vad kan då vara bättre än kanadensiska BILLY TALENT, alltid beredda att sprida glädje, hopp och kampvilja. Håll avstånd och håll ihop – det kommer att bli bättre!

Fredrik

NIGHT CROWNED – Ira
Kompromisslöst, energiskt, mörkt och ack så vackert, mollklingande atmosfäriskt – vad mer kan man begära av metal i den hårdare skolan? NIGHT CROWNED levererar allt detta i sin Ira, och gåshuden när textraden “Vansinnet river och tär” rensjungs är en ypperlig krona på verket. Mumma!

THE SPIRIT – Repugnant Human Scum
Egentligen är Pillars of Doom en ännu bättre låt, men den hade min kollega Robert redan tingat till sitt urval. Det här är dock ingen dålig plan B, THE SPIRIT levererar till synes alltid oklanderligt rå black metal nuförtiden.

DAWN OF SOLACE – Ashes
Det är så vackert, så vackert, och så omisskänsligt finskt. Melankolin sköljer över oss som kolsvart sirap, bitterljuvt söt och tappad rakt ur hjärtat på en döende ängel…

AUGUST BURNS RED – Defender
Få band kan leverera snortighta stackato-riff med samma finess som AUGUST BURNS RED, och här är de i högform. Det är stenhårt, men ändå nyanserat och inte utan en viss elegans. Hög mosh-faktor!

PARADISE LOST – Ghosts
Hela “Obsidian” är bra, veteranerna levererar verkligen med denna platta. Finns många starka spår att välja mellan, jag fastnar för det sorgsna drivet i baktaktsrefrängen på Ghosts.

DUNDERBEIST – Vaeromslag
Min mest lyssnade låt hittills i år. Jag tycker det här melankoliska spåret är fantastiskt vackert, samtidigt som dubbeltakt-smattret i värsta black metal-stil ger låten en rå, mörk energi som golvar mig fullständigt.

DÖDA HAVET – Hjärnspöket
Det vete tusan vad det här är för genre, riktigt… Kanske är det post-metal, kanske är det pop? Det är hur som helst en för WeRock udda fågel. Inte desto mindre är det ett vackert nummer, med mängder av av så där härligt kultursvår personlighet.

GATECREEPER – Social Decay
Här är avsaknaden av kulturella pretentioner istället helt frånvarande. GATECREEPER levererar klassisk rakt-på-sak-dödsmetall med rötterna i den likmask-täta mylla som ENTOMBED och DISMEMBER en gång i tiden gravvårdat, och det sitter som en smäck!

LAMB OF GOD – Memento Mori
Ont om krusiduller är det gott om även när LAMB OF GOD varvar upp, det är köttigt, svulstigt, inte särskilt nyskapande men riktigt väl utfört. Sen har just Memento Mori en växel till i och med det läckert obehagliga (eller är det obehagligt läckra?) introt, som verkligen lyfter låten.

PUHELINSEKSI – Sydänkohtaus Tanssilattialla
Trallpunk på finska med ett band som heter “Telefonsex”? Japp! Frågor på det? Nej, tänkte väl det, en så här pass trallvänlig refräng levererad med så pass skönt riv i rösten förtjänar så klart sin plats i det här urvalet.

Sorcerer – Lamenting Of The Innocent

ARTIST: Sorcerer
TITEL: Lamenting Of The Innocent
RELEASE: 29/5 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lirar man musik inom genren epic doom metal, då skruvas förväntningarna upp avsevärt, framför allt då SORCERERs tidigare plattor har renderat i stor acklamation.

Och “Lamenting Of The Innocent” har en hel del förtjänster. Framför allt början av skivan med inledande trion (förutom introt Persecution) bestående av The Hammer Of Witches, Lamenting Of The Innocent och Institoris är så sjukt mäktig att hade jag bedömt skivan efter bara de tre låtarna så hade betyget blivit därefter.

Desto tristare är att SORCERER väljer att fullständigt sakta ner nerven på skivan med Where Spirits Die  och sedan få den att stanna av helt med efterföljande Deliverance.

Resten av skivan kämpar ihärdigt med att få tillbaka den rent magiska känslan, men det lyckas inte. Här finns kärnan till en verkligt, om uttrycket tillåts, episk skiva, men bandet lyckas inte förvalta den starka inledningen.

Två saker som däremot håller hög klass är Anders Engbergs sång. Hans stämma är så fruktansvärt njutbar att jag faktiskt inte kan få nog av den. Den andra saken är de fantastiska gitarrsolona som oftast lyckas väcka visst liv i den senare delen av skivan.

Gillar man SORCERER sedan innan så finns här element som sannerligen inte går av för hackor, men som helhet är “Lamenting Of The Innocent” lite av en besvikelse.