Etikettarkiv: Universal

Volbeat – Seal The Deal & Let’s Boogie

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: Seal The Deal & Let’s Boogie
RELEASE: 2016
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Danmark.
För egen del är det lätt att tankarna glider iväg till Preben Elkjer, taffliga reklamslogans för Tuborg och Carlsberg, rödlätta rökande fans som sjunger vi er röde, vi er vide och en allmänt lättsam syn på livet. (Jo, jag vet, det stämmer inte och min personliga erfarenhet är väl snarare att de kommer i alla hud- och hårfärger, är smarta och ambitiösa, sörjer att man missade senaste fotbolls-EM och är hem till hippa mikrobryggerier som exempelvis Mikkeller… ). Förutfattade meningar och vanföreställningar så länge det är landet Danmark vi pratar om, och tankeexperimentet är här att addera ett annat lager. Musik.
Då rör sig tankarna genast i helt andra banor, och spontant åstadkommer det elektriska små laddningarna bland de grå hjärncellerna positiva bilder av skräckmästaren KING DIAMOND, METALLICAs sommarpratande trummis Lars Ulrich, rock’n’roll-cirkusen D.A.D och thrashbandet ARTILLERY som en gång faktiskt prånglat ur sig den bästa thrashplatta som nånsin presterats i vår kalla nord, “By Inheritance” från 1990. Och VOLBEAT, förstås. Det är faktiskt rätt svårt att tänka på Danmark generellt och dess musikscen specifikt utan att VOLBEAT dyker upp. Sedan 2005 års debut “The Strength/The Sound/The Songs” har bandet karvat i mer eller mindre samma fåra och mixat hårdrock, thrash, blues och rockabilly i en form av humpabumpamixer, allt som oftast med ett ganska gott resultat. Visst må det vara rätt många år sen som VOLBEAT var det nya svarta, men man förblir en uppskattad och väl fungerande musikexport som passar extra väl i livesammanhang då man väver ihop alla sina hits till ett skamlöst skönt publikfriande spektakelt. Ett bra mått på om den nya plattan “Seal The Deal & Let’s Boogie” – nummer sex i ordningen för den som räknar – är något att ha är alltså om man kan tänka sig att flera av spåren lätt klöser till sig en plats i setlistan i samband med dessa livespelningar.

Till min förvåning får jag konstatera att svaret är nära på ett rungande ja.
Visst är det här rätt inställsamt många gånger (det finns förstås en gräns på hur mycket allsång och hockeykörer man egentligen kan klämma in på en VOLBEAT-platta, och är vi inte över den här så balanserar vi i alla fall på kanten), men det är okej. I kärnan av bandets musik finns nämligen en ärlighet som gör att det inte känns inställsamt eller tillgjort, och då skrålar jag gärna med i trallvänligheten.
VOLBEAT anno 2016 består av sedvanlige frontmannen Michael Poulsen på gura och sång, Rob Caggiano som ledgitarrist, Jon Larsen på trummor och Kaspar Boye Larsen som är tillbaka på basen igen. Produktions- och låtmässigt är det inte mycket nytt under solen, det är mer av samma sak i grunden. Enklare att ta till sig bara. Låtar som Marie Laveau, For Evigt (som gästas av Johan Olsen och har en sån där typisk Volbeatsk refräng som fastnar som tuggummi under skon), Seal The Deal, Black Rose (där Danko Jones bidrar med gästsång) eller The Devil’s Bleeding Crown är precis vad du vill ha. Personliga favoriterna heter Goodbuy Forever och The Gates Of Babylon som har det där RAINBOW-soundet från låten med samma namn, men jag tror det är tveksamt om någon av dem egentligen letar sig in i livesetet. Konkurrensen är hård. Och det säger kanske allt du behöver veta – VOLBEAT överraskar inte längre någon, men är pålitliga och levererar!

Apocalyptica – 7th Symphony

Apocalyptica2010ARTIST: Apocalyptica
TITEL: 7th Symphony
RELEASE: 2010
BOLAG: Universal

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

 

Apocalyptica – Worlds Collide

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, “Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

“Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.