FESTIVAL: Göteborg Brinner
PLATS: Bananpiren, Frihamnen Göteborg
DATUM: 22 augusti 2026

Det liras hårdrock på Bananpiren i Göteborg igen, woohoo! För oss som är gamla nog att ha drällt runt på Metaltown när det begav sig, känns det lite som att komma hem igen när man strosar över Hisingsbron och ser scenbygget torna upp sig där framme. Att komma hem och träffa tjocka släkten efter många, långa år är dock inte alltid enbart enkelt och friktionsfritt, och så inte heller detta återseende. Kanske inte så mycket musikaliskt, men dock arrangemangs-mässigt… Men visst var det ändå skönt att vara hemma igen!

Múr

Mer om de arrangemangs-mässiga utmaningarna senare, men dessa har ännu inte riktigt presenterat sig fullt ut när jag strosar in i den gigantiska lagerlokal som utgör Secondary Stage för dagen. Jag anländer lagom för att hinna fånga en glimt av isländska Múr, om än inte hela spelningen.

Öbornas ganska hypnotiska, malande och vemodigt eleganta post-metal gör sig ganska bra i lokalens dunkel, och jag uppfattar stämningen som god även om lokalen denna tidiga timme ännu inte är helt fullpackad. (Något det kommer att bli ändring på – alltför – snart nog.) Jag tycker mig snappa upp att Eldhaf och Frelsari avhandlas, innan det börjar bli dags att söka sig ut i solskenet igen för vätskepaus och intagandet av bra platser framför Primary Stage och Raised Fist.

Raised Fist

De trivsamt arga norrlänningarna i Raised Fist går ut med Perfectly Broken, och skall man vara petig så känns det under detta allra första spår som att (annars föredömligt energiske och heligt förbannade) frontmannen Alexander Hagmans pipa inte helt är uppvärmd. Hans karaktäristiska strupe hittar dock formen tämligen raskt, och under de följande spåren skruvar Luleå-kombon kontinuerligt upp temperaturen.

Raised Fist är också charmiga i sitt inkluderade av vänner och publik, till exempel i form av att sjunga ”Ja må hon leva” för en kvinnlig bekant i publiken, eller genom att sjunga toktöntiga barnramse-låtar som Hagman hittat på till sina barn. Detta då de var små, nu står de tydligen bakom scenen och förväntas (enligt frontmannen) avlida av cringe nu när farsan inte bangade för att dra detta live.

Efter Working On Wood åker tishan av sångaren, och det råder ingen tvekan om att han (tävlande på hög nivå inom jiu-jitsu som han är) har gjort ungefär alla timmarna på gymmet. Bra tvättbräda, det får man säga… Personliga favoriten Anthem följer, och efter denna urladdning är det dags att pausa för att prata lite allvar en stund.

Det publicerades nyligen ett klipp med Raised Fist där Hagman ses dra handen över strupen i den där ”skära halsen av”-gesten i samband med att han säger att de (bandet) kommer för ”the Epstein class”. Detta föranledde tydligen en stor mängd trollkonton online att började dissa, håna och hota bandet. Sångaren driver lite med dessa en stund, innan han konstaterar att kom igen nu, vi är musiker. ”Vi mördar liksom inte folk, vi försöker ’mörda’ på scen”, klargör han med referens till att han och hans kamraters intryck görs med instrument och mikrofoner, inte eggvapen. ”Även om vi inte skojar om det där med att vi har en beef med Epstein-gänget”, avslutar han (möjligen aningen tvetydigt) monologen.

Sen blir det åka av igen med tematiskt valda Murder, och därefter likaledes starka publikfavoriten Killing It. Venomous följer, tillägnad alla vi som faktiskt dykt upp, med en känga levererad till de som sitter online och dissar nya fans men inte själva fortsätter gå på gig. Some of These Times avslutar sedan det ordinarie setet, innan Friends And Traitors stänger butiken som extranummer.

En energisk spelning, som tillsammans med den tämligen intensivt stekande solen etablerar en bra vibe på Bananpiren denna sensommardag.

Gaerea

Dags för undertecknads tänkta höjdpunkt för dagen, portugisiska Gaerea. Det är dock här det börjar gå lite åt den proverbiala pipsvängen för arrangörerna.

De behuvade portugiserna skall lira i lagerlokalen, som ligger på den yttre delen av piren. En smal passage med grind och grindvakter leder dit ut. Eftersom lagerlokalen nu faktiskt är en byggnad finns det gissningsvis också ett maxantal huvuden som samtidigt får vistas i denna, av säkerhetsskäl. Det är i sig rimligt, men när det som i det här fallet innebär att alla som vill se banden på Secondary Stage faktiskt inte får komma in, är det likafullt ett organisatoriskt haveri.

-”Om det ändå bara hade funnits någon som talat om detta för dem”, säger ordningsvakten framför mig vid grinden med en röst drypande av sarkasm, när vi kort samtalar kring att det lär komma feedback kring detta från besökarna. Det är tydligt att någon/några försökt påtala detta, men utan gehör. Nå, jag slipper in så småningom, och hinner se lite drygt halva Gaereas spelning. (Jag hör dock senare från andra besökare att vissa inte kom in alls, utan helt missade bandet.)

Jag trillar in lagom för att hinna höra starka korten Submerged och Hellbound, och konstaterar att Gaerea precis som förväntat även de, likt Múr, passar bra i det lite mer intima mörkret. Allra bäst kommer de ju till sin rätt på ännu mindre klubbscener, även om de absolut förtjänar de större scener de nu har börjat erövra i rask takt.

Portugiserna gör en poäng av att tydligt tacka In Flames för äran och nöjet att få vara med här på Bananpiren, innan de sedan rundar av sitt set. Att kalla avslutande Wilted Flower  för ”ballad” är nog en i överkant liberal användning av termen, men inte desto mindre är den inledande gruppaktiviteten ”vaja med armarna hållandes mobiltelefonen med ficklampan på” en ganska stämningsfull historia. Hade gärna sett hela spelningen, då Gaerea fortsätter leverera varje gång jag ser dem.

Dark Tranquillity (matkö)

Här hade det sen varit dags för Dark Tranquillity på stora scenen, men de organisatoriska utmaningarna sätter lite käppar i hjulet även här. Ut från Secondary Stage-området är det så klart inga problem att ta sig, men en människa kan (trots allt) inte leva på hårdrock allena. Ibland måste man faktiskt äta något, också.

Den initiala bedömning jag gjorde när jag först strosade in på området var att det ändå fanns ganska många olika food trucks att välja på. Här hade jag gissat att den situationen således borde vara under kontroll. Jag hade, tyvärr tillsammans med arrangörerna, därmed gissat fel. Jag och en i mitt sällskap siktar in oss på loaded fries, men valet hade spelat mindre roll. Köerna är ungefär lika långa till alla food trucks, och rör sig i samma takt. Eller ja, ”rör sig” och ”rör sig”…

Att köa lite hör till på festival, det är något man får räkna med. Men kön fram till beställningsluckan varar i cirka 90 minuter, sen ytterligare 10 minuters väntan innan käket är klart. Så inte nog med att hela Dark Tranquillity-spelningen passerar medan mat införskaffas, Napalm Death hinner också komma så pass långt in på sin speltid att det känns meningslöst att försöka tränga sig bort till lagerlokalen för det som återstår.

Lite av vad hemmasönerna borta på stora scenen levererar går förstås ändå att snappa upp bortifrån food courten. Jag noterar att de drar i princip alla i besökarskaran som inte just då köar för mat, och att döma av publikljuden är stämningen påtagligt god. Vindbyarna från älven för med sig toner från spår som Unforgivable, Atoma, The New Build och till min personliga glädje även klassikern Lost To Apathy, innan gigget rundas av på ett fint sätt genom en cover på At The Gates-låten Blinded By Fear. Rest in peace, Tompa Lindberg.

Jag ser senare på sociala medier att även Anders Fridén från In Flames var med på scen och growlade tillsammans med Mikael Stanne. Det hade ju varit fett att se från framför scen, det hade det…

Avatar

Nåväl, nu har jag gnällt färdigt. Resten av kvällen verkar det faktiskt löpa lite smidigare i förflyttandet av publik mellan scenerna, och när maten väl är uppäten och vätskenivån justerad, är det dags för nästa grupp hemmasöner: Avatar.

Avatar innebär ännu en karismatisk frontman I form av Johannes Eckerman, som putslustigt skojar just på temat om hemmasöner. Han konstaterar tidigt under spelningen lite så där lagom pillemariskt att det är kul för Mölndals-gänget att vara här på Hisings-stranden, ”det är ju alltid roligt att se vad folk i kranskommunerna har för sig”…

Även i övrigt domderar Eckerman sina trupper på ett föredömligt sätt, och får med sig publiken på ett fint sätt trots att Avatars spretiga, bitvis cirkus-aktiga blandning av allehanda stilar sticker ut lite jämfört med den musikaliska inriktningen på festivalen i övrigt. Goda underhållare är dock goda underhållare, och Avatar kan den biten bra.

Captain Goat med sitt närmast sea shanty-aktiga mässande känns som ett modigt valt öppningsnummer, men det flyger faktiskt påtagligt bra. Samma med efterföljande rockdängan Let It Burn, som tydligt uppskattas av publiken. Personligen tycker jag det är ett par spår in som det verkligen börjar lyfta, när frontmannens goth-utstyrsel byts ut mot den där klassiska cirkusdirektörs-looken han ofta kör live, och The Eagle Has Landed följs av In The Airwaves och Bloody Angel. Den sistnämnda i mitt tycke spelningens höjdpunkt, åtminstone av det jag hinner lyssna in. Med ett par låtar kvar av gigget rör jag och sällskapet oss bort mot lilla scenen och kometsuccén Thrown, då vi inte vågar ta för givet att annars hinna i tid.

Thrown

Kometsuccé skrev jag, ja. För det får man väl ändå säga om ett band som släppte sin debut-EP 2022, sin debut-fullängdare 2024, och som redan hunnit dela scen med band som Architects och August Burns Red, och nu under In Flames överinseende plockats ut som en av akterna till Göteborg Brinner – och dessutom med näst sista speltid? Lägg därtill att deras mest populära låt på Spotify, On The Verge, har hunnit dra 50+ miljoner lyssningar!

Thrown har två ganska tydliga blodslinjer i sin musik, där den kanske mest framträdande absolut är djent. Det är stackato-meckigt, tungt, och genuint folkilsket. Sen finns där även ett ganska tydligt drag av influenser utanför metal-sfären. Jag skulle absolut säga att en Heritage-analys hade påvisat gener även från hiphop och rap metal. Giftermålet fungerar bra och känns okonstlagt och naturligt, även om jag personligen tycker de är allra bäst i de låtar/stunder där tyngden får bära ledartröjan. Night är ett bra exempel på en sådan låt.

Jag får vara ärlig och erkänna att jag inte har superbra koll på Throwns låtkatalog, men tycker mig åtminstone fånga upp att även Split, Look At Me, Guilt och tidigre nämnda On The Verge ingår i setlistan. Vad det inte råder någon tvekan om är i alla fall att gänget på scen levererar dagens hårdaste musikaliska smocka, och att det är en kompromisslöst brutal och snortight anrättning som serveras. Bra jobbat, och ett kvitto på att det unga bandet inte är här på nåder, utan välförtjänt och för att stanna.

In Flames

Lagom till att In Flames skall sparka igång kvällens sista spelning påminner vädrets makter om att vi trots att befinner oss på västkusten, och i ett Göteborg där regn snett underifrån tydligen är en fysikalisk möjlighet att ta i beaktande. Just denna regnskur har åtminstone artigheten att drabba oss på Bananpiren ovanifrån, och inte från sidan, men den anländer med ett visst eftertryck och utan nämnvärd förvarning. Ena stunden spelar skymningssolens sista strålar över horisonten, ett ögonblick senare har den mörknande himlen fyllts av blåsvarta moln som entusiastiskt delar med sig av sina innanmäten.

Nå, detta bromsar nu inte det hyperproffsiga monster-maskineri som är In Flames. Anders Fridén konstaterar förvisso att det är lite typiskt att när de äntligen får vara tillbaka i Frihamnen så skall det regna, men att han är för glad över allting annat för att orka bry sig.

Colony, Deliver Us och In The Dark inleder, och även om de musikaliska topparna skall komma lite senare är det omöjligt att inte slås av storskaligheten i det som dukas fram. Ljusshowen och de gigantiska TV-skärmarnas bildspel är top notch, och skänker en fantastisk inramning till gigget. När regnet sedan avtar är det också snyggt att beskåda hur hela Main Stage ångar som en finne nyss utkliven ur saunan, när värmen från den enorma strålkastar-riggen får den fuktstinna luften att bilda nya, lågtgående moln över piren.

Fridén fortsätter att snacka upp tillfället, och riktar ett stort tack till alla oss som är där. ”Vi har folk från minst 35 olika länder ikväll, det tycker jag är häftigt!”, konstaterar han med genuint engagemang i rösten. Jag tänker att besökarna oavsett hemland lär vara tämligen belåtna när pärlbandet Meet Your Maker, The Chosen Pessimist och Cloud Connected sedan följer. Kanske hela festivalens musikaliskt starkaste sekvens?

Sedan följer ännu en sådant  där fint ögonblick. Fridén (för kvällen iklädd en ”Slaughter Of The Soul”-tisha) pratar om sitt bands kärlek till At The Gates, och hur de när de hörde dem för första gången där i mitten på 90-talet under skapandet av ”The Jester Race”-plattan tänkte att det var det bästa de någonsin hade hört! Här börjar tusentals i publiken taktfast och unisont skandera ”Tompa! Tompa! Tompa! Tompa!” under en lång stund, och det är fan så vackert. Inte utan att jag fick en klump i halsen där och då.

Efter detta avhandlas  Artifacts Of The Black Rain, där Matt Heafy (Trivium, Ibaraki) gör ett kul och (åtminstone för mig) oväntat gästspel på sång. Sedan Gyroscope, innan nästa gästspel sker under Behind Space. Mikael Stanne från Dark Tranquillity kommer här upp på scenen och levererar en stark vokalist-insats. Efter att låten klingat ut faller en synbarligen rörd Fridén ner på knä, och blir så sittande en stund med en outgrundlig min på sitt ansikte. Han ser både glad och sorgsen ut på samma gång.

-”Jaha”, får han ur sig med hes och aningen skrovlig stämma, ”nu får ni nog hjälpa mig att sjunga. Jag tror fan inte jag har någon röst kvar”, småskrattar frontmannen innan han presenterar Trigger. Helt fel har han kanske inte, vid några tillfällen under det som återstår av kvällen så går det faktiskt att höra att han kämpar lite med delar av rensången. Men han skall ha cred både för att han jäklar inte det låter hindra honom från att gå så all in som han bara kan, och för att den growl han fortsatt levererar om något faktiskt blir ännu lite mer eftertrycklig!

Only For The Weak avhandlas, Foregone Pt. 2 likaså, tillsammans med lite mer snack om det där med att vara tillbaka på piren. ”Jag vet inte om det är sant eller bara en myt”, säger Fridén, ”men det påstås ju att sist vi lirade här så fick vi bron att gunga lite för mycket.”

För den som inte är bekant med detta, så har det ryktats att det faktum att Metaltown-festivalen en gång i tiden fick flytta ut från Frihamnen till Göteborg Galopp längre ut på Hisingen faktiskt berodde på att vibrationerna från alla hoppande metalheads fick bron att röra sig på ett …obra… sätt. Göteborg är ju trots allt en stad byggd på gyttja, kontinuerligt sjunkande ner i älven. Så vem vet, kanske det ligger något i det?

-”Nu har de i alla fall byggt en ny bro”, fortsätter sångaren och gör en huvudrörelse upp mot bron bakom scenen. ”Den ser väl stadig nog ut, tycker jag, men jag vet inte… Jag tänker att om vi verkligen anstränger oss kanske vi kan…?” Han låter den underförstådda förväntningen vara outtalad, men publiken fattar. Det röjs.

Fridén låtsas ändå inte riktigt vara nöjd. ”Björn, vad säger du, duger det här?” frågar han vänd mot gitarristen Björn Gelotte. Några mumlande ord och lite gester utbyts, varpå sångaren tar till mikrofonen igen. ”Nä, hörni, ni får ta och öppna upp här.” Hans hand ritar cirklar i luften för att illustrera den circle pit han vill att skall ta ytterligare fart. ”Öppna upp här nu… Björn är inte nöjd.”

Innan kvällen är framme vid sitt slut ägnar sig sångaren åt ytterligare lite nostalgi. ”Hej, Mikael”, ropar han ut över publikhavet, och menar branschkollegan Stanne, ”jag vet inte om du är kvar här, men om du är det… Se dig omkring. Kommer du ihåg när vi började, och lirade på Valvet för sjuttiofem pers? Nu är vi här, på piren, med de här…” (här vänder han sig återigen till oss i publiken med en handrörelse ut över folkhavet) ”…14’000 underbara människorna. Ja, fy fan, det är härligt.” Återigen märks det att den ändå något till åren komne frontmannen verkligen är rörd på riktigt. ”Vi ses nästa år igen, va?”. Jublet är massivt.

Givna smockan Take This Life avslutar som så många gånger förr, väl berikat av mäktigt pyro med eldpelare överallt, komplett med den där fyrverkeriknallen på sista anslaget som utgör en ack så mäktig punkt för ordinarie setlista.

Här börjar jag röra mig hemåt. Medan jag svänger upp på bron avhandlas extranumret My Sweet Shadow, innan det blir så där fint igen. När den faktiska konserten är över, töms festivalområdet till tonerna av At The Gates klassiska extro The Flames Of The End från ”Slaugther Of The Soul”-plattan som ekar ut ur PA-systemet ovanför den nu mörka scenen. Vackert, värdigt och rätt.

Summering

Det är verkligen härligt att återigen ha en metalfestival på Bananpiren i Göteborg, och jag hoppas verkligen att Fridén och hans In Flames blir sannspådda i att vi ses igen nästa år. Det hade varit guld.

Med det sagt, finns det absolut en hemläxa att göra för arrangörerna till dess. Skall man kränga 14’000 biljetter även det året, behöver området byggas så alla får plats och hinner se alla de band de är där för. Fler food trucks kommer i så fall också att behövas, den där kötiden måste kortas.

Jag hoppas hur som helst att alla de där sålda biljetterna gör att arrangemanget bär sig, så det finns lust och anledning att dra de där lärdomarna, och återkomma nästa år i ännu vassare format. För visst skall Göteborg ha en metalfestival i stan – det är ju lika givet som det där regnet snett underifrån…