ARTIST: Triosphere
TITEL: Oceans Above, Stars Below
RELEASE: 28/8 2026
BOLAG: Frontiers
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Nu när vi med besked kommit över till det sista kvartalet av året börjar i alla fall jag mer intensivt tänka på den där årsbästalistan som vi alla vet kommer allt närmare. Och då framför allt på den där skivan som man missat, och som man vet kommer leda till konsekvenser på listan – ommöbleringar är en ofrånkomlig del av listmakande.
I år är jag ganska övertygad om att skivan som detta gäller i år är ”Oceans Above, Stars Below” som är den norska progressiva/power metalkombon Triospheres fjärde album.
När den kom ut i slutet av augusti missade jag den helt, och jag är både tacksam och lite kallsvettig över att jag upptäckte den, trots att det har gått en ganska försvarlig tid sedan den kom ut.
Som ni förstår på betyget är detta en pärla till skiva, fylld till brädden av musik som känns lika självklar som utmanande. Letar ni efter avantgardistisk och kanske dissonant musik så kommer ni bli bittert besvikna på den här skivan. Letar ni däremot efter, och inte kan få nog av, musik som excellerar i maffiga melodier, drivet trumspel, magisk sång och glödande gitarrspel – då kommer ni äta ”Oceans Abobe, Stars Below” med sked.
Med ett trevligt intro undanstökat drar skivan på allvar igång med Of Tyrants, en rivig, dubblabaskaggedyrkande låt. Vi har anledningar till att ta upp det rent magiska trumspelet av Kenneth Tårneby som driver sitt band med en självklar pondus rakt igenom skivan – sväng, tyngd, underbara fills – allt sitter som en smäck. Och han gör detta, såklart, utan att trampa på vad hans andra bandkompisar gör. Resultatet blir en uppvisning i trumspel som höjer skivan till episka nivåer.
En annan faktor som höjer skivan till extrema nivåer är Ida Hauklands både sång och basspel. Tillsammans med Tårnebys trumspel utgör hennes bas ett enda instrument – att hon då dessutom levererar en sånginsats utöver det vanliga är inget annat än imponerande. Gitarrspelet är galet bra, om ni nu undrade. Bara faktumet att riffen sitter mer än lovligt fint hade räckt till, men lägg till solona så blir det ännu bättre.
När i stort sett varenda låt känns som en present blir det svårt att välja ut några som jag gillar aningen mer – men Lightning In A Bottle och Cadence of Chaos sticker ut lite extra, inte bara för att de är två låtar som visar på två sidor av Triospheres musik. Den första för att den har ett underbart driv, den andra på grund av sin episka mäktighet.
”Oceans Above, Oceans Below” ligger snubblande nära det högsta betyget – ni gör er själva en stor otjänst om ni inte kollar in den här skivan.