Billy Talent – Dead Silence

BillyTalent2012ARTIST: Billy Talent
TITEL: Dead Silence
RELEASE: 2012
BOLAG: Warner Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

BILLY TALENT började jag lyssna på när de hade släppt sin andra platta, “Billy Talent I” (2003) (den första plattan “Watoosh!” släppte de under det tidigare bandnamnet PEZZ) med höjdarlåtar som Try Honesty och Lies. Men det var med andra albumet “Billy Talent II” (2006) som kanadensarna grep mitt hjärta helt och fullt. Det albumet har gått oräkneliga varv i spelaren med låtar som Red Flag, Fallen Leaves, Covered in Cowardice, Surrender och radiosingeln Devil in a Midnight Mass. “Billy Talent III” (2009) gick mig ganska opåverkad förbi, välgjort i bandets egen stil, men inga riktiga toppar, nja förutom Devil on My Shoulder kanske.

Bandet består av sångaren Ben Kowalewicz, gitarristen Ian D’Sa, basisten Jonathan Gallant och trummisen Aaron Solowoniuk – och har så gjort alltsedan början av karriären på 90-talet, inga medlemsbyten öht, och bara det är ganska fascinerande. BILLY TALENT står för svängig glad punk metal, till oftast både seriösa och djupt samhällsengagerade texter. På de senare albumen kan jag tycka att lite av tyngden i musiken gått förlorad och det är nästan lite väl lättuggat i ett och annat spår.

När så 2012 års album, som inte följer traditionen med numreringsnamngivning utan heter “Dead Silence”, började presenteras och lite ljudspår läckte ut vaknade mitt intresse igen. Detta är delvis en återgång till det lite råare soundet, mindre välpolerad än “trean”, och efter en hel del lyssnande konstaterar jag att någon ny “Billy Talent II” är detta visserligen inte, men visst klår det mycket annat i genren.

Som helhet är “Dead Silence” en skön historia med topplåtar som Crooked Minds och Viking Death March och avslutande titelspåret Dead Silence.

Vreid – Welcome Farewell

Vreid - Welcome FarewellARTIST: Vreid
TITEL: Welcome Farewell
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Vackra melodier, inte så mycket användande av rensång som på förra given och ett fortsatt lyckat experimenterande med element från olika musikaliska genrer. Det är kort vad VREIDs sjätte album har att bjuda oss på. Och det är bra.

Sedan senaste albumet, “V” som kom 2011, har norska VREID varit ute på turné över stora delar av världen, och också hunnit med experimentella musikaliska utsvävningar i form av ett samarbetet med den indiska dansaren och koreografen Rukmini Chatterjee, vilket förde bandet både till New Delhi och, som första norska metalband, till Oslo-operan. VREID är inte rädda att pröva nytt.

Åtta spår består oss bandet denna gång och jag vill hylla den välgjutna helheten i “Welcome Farewell” för att i nästa andetag lika emfatiskt vilja framhålla de briljanta detaljerna. Smidiga övergångar mellan skiraste melodi och krossande tyngd gör detta album till en ständigt omväxlande musikupplevelse.

Det är ett fåtal band och musiker förunnat att så som VREID kunna plocka det bästa från skilda genrer och skapa harmoni mellan element som tyngd, groove, black metal-partier och det lättillgängligt melodiska – utan att lyssnaren någonsin tappar intresset. Förutom de kanske givna jämförelserna med norska band som ENSLAVED och KEEP OF KALESSIN, är franska GOJIRA och förra årets “L’Enfant Sauvage” ett band och ett album som osökt dyker upp i mitt sinne när jag lyssnar till “Welcome Farewell”.

Bästa spår känns lite onödigt att försöka utse på en sådan här jämn och ständigt spännande platta. Kanske mittpartiet med titellåten Welcome Farewell tillsammans med förstasingeln Reap och skivans längsta spår, Sights of Old, ändå är albumets höjdpunkt och hjärta. Reap har en alldeles egen ton, och även om den är snudd på för lätt att ta till sig håller den ändå hela tiden intresset uppe. Sights of Old bjuder utöver en hård kärna också på en rent meditativ inledning respektive avslutning.

Efter att jag “upptäckt” VREID med förra albumet “V” var mina förväntningar på uppföljaren minst sagt rätt hårt tillskruvade, och det är bara att kapitulera; “Welcome Farewell” uppfyller dessa förväntningar helt och fullt.

Hatriot – Heroes of Origin

877ARTIST: Hatriot
TITEL: Heroes of Origin
RELEASE: 2013
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Original utan orginalitet
Jag har följt detta projekt i ganska exakt två års tid sedan det i februari 2011 meddelades att Steve “Zetro” Souza tillsammans med bland annat egna sonen Cody på bas bildade bandet HATRIOT med avsikt att skapa ett band för nyskriven klassisk 80-talsthrash. Även den andre sonen Nick har senare anslutit på trummor.

“Zetro” Souza var med redan på den tiden det begav sig i början av 80-talet, och frontade bl.a. EXODUS under åren 1986-1994 och dessutom efter återföreningen åren 2003-2005. Hela tiden har HATRIOT omtalats som ett projekt för att ge liv åt den tidiga thrashen själ och känsla, och albumets titel säger väl också en del om det; “Heroes of Origin”.

Man måste inte tycka om Souzas ansträngda nasala röst för att uppskatta musiken men man måste bejaka den. Och det fungerar bra under en stor del av skivan. Dock blir det till slut ändå lite tröttsamt. Inte blir det heller bättre av att vokalisten emellanåt flankeras av en “hejaklack” av yngre röster, sönerna föreställer jag mig, det bryter helt av mot musiken och stilen i övrigt, t.ex. i Blood Stained Wings och And Your Children To Be Damned.

Så, “Heroes of Origin” är thrash metal till ett hundra procent, låtskrivande och musikmannakonst likaså. När det kommer till orginalitet finner vi dock inte mycket, det är kanske inte avsikten heller, men det hade behövts lite mer av den varan. Som det är nu blir det alltför tradigt i längden, ingenting sticker ut, förutom då “hockeykörerna” som nämnts tidigare. Och det bidrar tyvärr inte med något positivt till det hela, tvärtom.

Jämfört med t.ex. förra årets TESTAMENT-album, “Dark Roots of Earth”, står sig detta relativt slätt, trots höga ambitioner och musikernas höga kapacitet.

/BiblioteKarin

Worship the Riff!