Live: Artist/Band på Lokal/Festival

ARTIST: Soilwork, Darkane & Faithful Darkness
LOKAL: Tumstockfestivalen, Helsingborg
DATUM: 10 augusti, 2008

Varje år avhålls Helsingborgsfestivalen, en i mångas ögon inklusive skribentens, en standardursäkt för folk att lyssna på mainstreammusik, medan de äter usel gatumat och super till.

Så långt skiljer festivalen inte sig från de flesta andra stadsfestivaler. Om det nu inte hade varit så att Helsingborg med omnejd har spytt fram en osedvanlig mängd bra band – band som FAITHFUL DARKNESS från Höganäs, CHAEOSTRIBE, SOILWORK och DARKANE, och att dessa band matade loss köttig metal på Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock i fredags.

En hel dags metal kan vara i matigaste laget, i synnerhet i 30 graders värme, men det är inget man tänker på när FAITHFUL DARKNESS drar igång klockan 15. Läsare vet nog med sig att jag har höjt detta band och dess melodiösa death metal till skyarna och eftermiddagens gig gör mig inte besviken – och man bortser från det inte helt färdigrattade ljudet. Bandets debutalster ”In shadows lies Utopia” har tillräckligt med bra låtar för att förgylla ett set längre än de 20 minuter bandet står på scen – Bound To Illusions, Stay Awake, Pure Silence, och titellåten gör att dagen har fått en bra och tung inledning.

Faithful Darkness, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch

Det är 3 år sedan DARKANE släppte lysande ”Layers Of Lies”, och chanserna att se bandet live har varit sparsmakade på senare tid. Desto roligare att se bandet i slag med nye sångaren Jens Broman gastandes som en furie. Jag har alltid tyckt att Darkane har haft tillräckligt mycket mosh i sina låtar för att tillfredsställa de flesta 220 bpm freaks som mig själv, men också en hel massa progressiva inslag, som udda taktarter och helt märkliga fills av trummisen Peter Wildoer. Bandet spelning gör mig inte besviken, och jag tycker att det är synd att inte fler människor har slutit upp för att betitta ett av Helsingborgs allra bästa och mest originella band.

Darkane, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch

Desto fler har kommit för att se SOILWORK. Att det är i det närmaste omöjligt att bli profet i sin egen hemstad vet de flesta – men SOILWORK kommer bra nära. Publiken hälsar bandet som hjältar och att bandets idoga turnerande har resulterat i ett fruktansvärt självförtroende på scen blir uppenbart från första tonen i Sworn To A Great Divide. Björn ”Speed” Strid är en helvetes frontman och han har publiken i ett järngrepp genom hela konserten. Förra gången jag såg bandet körde de bara en låt – singeln Exile från nya plattan – vi fick tre i fredags; titellåten, Exile och moshfavoriten The Pittsburgh Syndrome – och gosse vilket ös den resulterar i. Vid det här laget är jag helt extatisk och jag vet att inget bands framträdande kommer att vara i närheten av SOILWORKs uppvisning denna fredagskväll.

Björn Strid, Soilwork. Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch

 

Black Flame – Imperium

BlackFlame2008ARTIST: Black Flame
TITEL: Imperium
RELEASE: 2008
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Helvetets portar öppnas och sluts

Kraftfull black metal med inslag av death, där ockulta teman med reminiscenser till den gamla romerska gudavärlden gör sig starkt hörda, detta är “Imperium”, italienska BLACK FLAMEs tredje album.

Å ena sidan finns en sydeuropeisk black metal-tråd med musikaliskt och tematiskt släktskap med alster av band som grekiska ROTTING CHRIST och NECROMANTICA, å andra sidan genereras tydliga BEHEMOTH-associationer, särskilt påtagligt i spår som The Other Face Ov Hell och Ludus Dianae. Beteckningen ”blackened death metal”, som använts bland annat om just BEHEMOTHs musik, kan även passande beskriva “Imperium”.

BLACK FLAMEs album innehåller sju starka spår som föregås av ett två minuters Requiem, ett tyvärr alltför långdraget instrumentalt intro. Över ett fält av smattrande trummor laddas sedan en stark kryddblandning av tungt growlad sång och framvällande gitarrer. Särskilt bör uppmärksammas ovan nämnda spår Ludus Dianae, samt Black Sun Theory där andra halvan med sitt nerdragna tempo, den maniskt viskande stämman och den depressiva tonbädden hotar att dra dig med sig ner mot avgrunden. Efter detta avslutas också låtsamlingen passande med ett spår tillägnat hemligheterna kring Lapis Manalis, porten till helvetet.

Utan att komma upp till de polska storheternas klass, är “Imperium” ett album vilket den som uppskattar BEHEMOTH bör kunna ta till sitt hjärta. Och alla andra som också värderar välproducerad svärtad dödsmetall bör, om man inte gjort det tidigare, ge BLACK FLAME en gedigen chans i spelaren.

Opeth – Watershed

ARTIST: Opeth
TITEL: Watershed
RELEASE: 2008
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Sedan OPETH bildades har formkurvan stadigt pekat uppåt. På de tidiga alsterna “Orchid” och “Morningrise” fanns en potential som mynnade ut att man släppte både “Still Life” och “Blackwater Park” som är bandets populäraste album. Mikael Åkerfeldt har fått se medlemmar komma och gå med åren och är nu den enda originalmedlemmen kvar. Gitarristen Peter Lindgren valde att lämna bandet i maj 2007. Samtidigt blev Fredrik Åkesson entledigad från sina tjänster i ARCH ENEMY då Christopher Amott åter var tillbaka bandet. Michael frågade då Fredrik om han var intresserad av att spela med OPETH och han tackade ja. För de flesta band är det mer regel än undantag att medlemmar byts ut. Detta kan vara känsligt för somliga trogna fans som får svårt att ta till sig nya medlemmar och därmed även eventuella förändringar i sound m.m.

I mitt tycke har dock bandet, just tack vare medlemsskiften, haft en ständig utvecklingskurva och kreativiteten har aldrig varit en bristvara. Albumet inleds med vackert akustiskt gitarrspel och kvinnosång i låten “Coil”. En låt som gör att man känner sig trygg och ger mig mersmak. Den trygga värld som byggs upp rivs emellertid genast ner i nästkommande “Heir Apparent” där pianostycket får nackhåren att resa sig. Ett av de mest utmärkande dragen som OPETH besitter är den vilande 70-tals känsla som kommit att bli signifikant för bandet. På detta album har känslan tagit mer plats men är samtidigt noga avvägd och detta bringar en starkare karaktär till låtarna.

Med “Watershed” släpper OPETH anno 2008 ett starkt album med musik som balsamerar själen ordentligt. Om detta är den första skivan man hört med OPETH och man gillar det man hör, ja, då har man en hel del kvar att upptäcka. Det allmänna intrycket av OPETH är att det krävs ett tränat öra för att tillgodose sig deras musik, men jag är av en annan mening. I den oändliga hårdrocksdjungeln kan känslan av att marknaden nästan är lite mättad infinna sig. Det är då OPETH utmärker sig och bidrar med nyskapande. Med detta album visar Stockholmsbandet än en gång att de står i en klass för sig själv.

Worship the Riff!