Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Svartanatt – Svartanatt

Lämna en kommentar

SvartanattARTIST: Svartanatt
TITEL: Svartanatt
RELEASE: 2016
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Roky Erickson…
Roky Erickson…
Roky Erickson!

Nähäpp, Roky uppenbarade sig tydligen inte på magisk väg om man sade hans namn tre gånger högt, ståendes i mörkret framför badrumsspegeln. Det var ju trist… eller, det förutsätter jag att svenska SVARTANATT tycker, då de rimligen lär ha försökt. Jag antar åtminstone detta, givet den uppenbara påverkan kultfiguren har haft på bandets musik. Jag menar, kom igen, lyssna bara på spår som Secrets Of The Earth, Dreams eller Demon – parallellen är given!

Nu är ju detta varken kriminellt eller särskilt oangenämt. ROKY ERICKSON blev kultfigur av en anledning, och den murriga,hest och raspigt framsjungna 70-talsrock SVARTANATT bjuder på är inte så dum den heller. När jag här säger 70-talsrock så menar jag den sorten som (förutom Roky, då) hämtar inspiration från CACTUS snarare än BLACK SABBATH, och skiftet 60-tal/70-tal snarare är skiftet ett decennium senare. Just 60-talsvibbarna är förmodligen tydligast i riktigt fina balladen Thunderbirds Whispering Wind.

Bandets styrka är förmodligen den känsla av autenticitet man lyckas förmedla, både i låtskriveriet som är avskalat och to-the-point utan krusiduller, och i produktionen som är så där genuint varm, lite luddig och lo-fi som om plattan verkligen vore inspelad för  fyra årtionden sedan. Ibland tänker jag att bandet nästan tagit det ett steg för långt, det finns ju faktiskt bättre verktyg idag, men å andra sidan, kul med ett gäng som verkligen håller fast vid sin artistiska vision.

I övrigt är låtmaterialet något ojämnt. De spår jag redan nämnt är alla rätt starka kort, men resterade nummer är något mer på nivån “helt okej, men inget märkvärdigt”.  SVARTANATTs självbetitlade debut är sammantaget ändå en trivsam historia, och som sagt, fans av ROKY ERICKSON lär rimligen ta gästrikarna till sina hjärtan.

Kom igen, vi prövar en gång till!

Roky Erickson…
Roky…

 

Skivor

Billy Talent – Afraid Of Heights

1 kommentar

Billy Talent - Afraid Of HeightsARTIST: Billy Talent
TITEL: Afraid Of Heights
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Music Canada

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

BILLY TALENT är ett sådant där band där man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. När de får till det finns det en svårslagen nerv och energi, och då är deras argt mollklingande trallpunk (ja, det är ett band med en ganska egen stil) hart när omöjlig att värja sig mot. Hela den självbetitlade debuten från 2003 är briljant, med Standing In The Rain som min personliga, gåshudsframkallande favorit. Bandet kan dock även skjuta under måltavlan, då en del av deras material genom åren blivit aningen för tamt och slätstruket.

Hur står sig då årets släpp, bandets femte, nu med Jordan Hastings (även i ALEXISFIRE) på trummor istället för Aaron Solowoniuk som tvingats till en tids sjukfrånvaro? Tja, här finns både höjdpunkter och en del dalar. Kanadensarna inleder starkt med Big Red Gun, som har den där patenterade BILLY TALENT-nerven. Även Ghost Ship Of Cannibal Rats (vilken låttitel!) är behagligt uppkäftig och kantig, men ändå med känsla för melodier. Apropå “uppkäftig”, förresten, är det slag som Louder Than The DJ slår för live-musik ganska underhållande…

Titelspåret är något mjukare än de hittills nämnda, och inte riktigt lika vasst, men även det fortfarande hyggligt behagligt. Det finns dock även några spår som blir lite för mycket av själlös power-pop, utan att riktigt lyckas gripa tag. Time-Bomb Ticking Away och Leave Them All Behind är nog de två tydligaste exemplen på detta.

Några gånger tar bandet ut svängarna ganska frikostigt, vilket är roligt om än lite spretigt. The Crutch utgör ett exempel, då vi här bjuds på en fet dos funk och ett par småkåta blues-licks, uppblandat med ett par riff som andas mer metal än vad vi är vana vid från Ontario-gänget. I mjukare Horses And Chariots smyger lite electro-vibbar á la 80-tal med genom spåret. I bägge fallen udda, men inte oävet.

Sammantaget känns det alltså som en… tja, BILLY TALENT-platta. Gamla fans av bandet kommer rimligen att gilla plattan, och säkerligen kan kanadensarna värva några nya med genom “Afraid Of Heights”. Det är en klart trevlig bekantskap, även om den genuina förälskelsen inte riktigt vill infinna sig.

Skivor

Saddiscore – Demons Of The Earth

saddiscore-demons-of-the-earth-coverARTIST: Saddiscore
TITEL: Demons Of The Earth
RELEASE: 2016
BOLAG: Boersma Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Band som spänner bågen hårt genom att blanda olika influenser hej vilt brukar antingen lyckas nå det där alldeles extra, eller krascha och brinna illa. Hur det går för tyska SADDISCORE?

Vi väntar lite med det, och backar bandet till de där många olika influenserna. Bandet själva nämner IRON MAIDEN, METALLICA och MACHINE HEAD, och visst, det går att ana närvaron av åtminstone de sistnämnda två. Till det skulle jag lägga till lite svulstig, amerikansk-klingande radiometal á la GODSMACK, och ett och annat subtilt häxvrål som sneglar på black metal. När detta kokas ned till slutprodukten SADDISCORE är det dock ändå “Thrash” som får skrivas på flaskans etikett, och då snackar vi den lite köttigare mellantempo-varianten.

Bitvis är riffandet klart dugligt, och vid enstaka tillfällen går det väl att humma med lite förstrött en hel låt. All In Our Hands är förmodligen den trevligaste bekantskapen. I det stora hela blir det dock ingen bullseye för tyskarna. Få om någon av låtarna vill riktigt bita sig fast, produktionen är något mer burkig än lovligt, och texterna… tja, här förekommer både nödrim och ordval som säkerligen skulle kunna klicka tufft i mångas öron – om de som lyssnar är 14, vill säga. Bästa (nåja) exemplet på detta är kanske titelspåret, Demons Of The Earth.

Jag skulle vilja gilla detta, ett nytt och uppstickande band från en mindre etikett.  Men nej, tyvärr. Problemet är att det helt enkelt inte är särskilt bra…