Kategoriarkiv: Live

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given ”Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given ”L’Ennfant Sauvage” samt material från ”The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från ”L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.

Live: Black Sabbath på Copenhell

ARTIST: Black Sabbath
LOKAL: Copenhell
DATUM: 25 juni 2016

Black Sabbath visade varför gammal är äldst, och tyngst, sent igår på Copenhell. 

Black Sabbath var bäst. Så skulle jag kunna sammanfatta kvällens avslutande konsert.

Jag hade sett bandet två gånger med Ronnie James Dio på sång. Där och då var jag helt övertygad om att jag inte skulle få uppleva bandet bättre.

Kvällens avslutande konsert är en av många i bandets The End-turné, en avslutande runda innan bandet slutar turnera, och jag kan inte tänka mig en värdigare avslutning än den vi fick se på Copenhell igårkväll.

För det första är ljudet helt klockrent, för det andra är setlisten i stort sett en enda räcka av triumflåtar, för det tredje spelar BLACK SABBATH magiskt bra. Och det inbegriper även Ozzy som har en bra kväll. Visst, det finns många vida bättre sångare rent tekniskt sett, men Ozzys känsla och scennärvaro gör att det strålar om honom.

Att det börjar regna märker jag knappt, och jag blir så till mig över hur bra BLACK SABBATH är att jag helt glömmer att fotografera bandet!

Enda temposänkarna,  om uttrycket tillåts om ett band som har gjort tyngd till ett honnörsord, är ett onödigt trumsolo av Tommy Clufetos och Dirty Women som faller platt mot låtar som Snowblind, Iron Man och Fairies Wear Boots. 

Jag är djupt imponerad av BLACK SABBATH som trots att de i det närmaste står still på scen, fullständigt knockar både mig och den mycket stora publiken med en värdig, tung och välljudande konsert.

Live: Tribulation på Copenhell

ARTIST: Tribulation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 25 juni 2016

Sveriges mest oortodoxa death metalband – Tribulation – i fullt solljus, kan det funka? 

TRIBULATIONs musik kräver viss hängivenhet och att gå på i starkt solljus är kanske inte helt optimalt för bandet från Arvika. Dock övertygar bandet ganska ordentligt på basis av sin stora proffessionalitet ochen stark övertygelse på sitt låtmaterial. Inledande Strange Gateways Beckon har ett fint driv och är en bra öppningslåt.  Jonathan Hultén på gitarr är hårt sminkad och verkar redan från början ha gått in i en parallell verklighet. Hans rent sanslösa lir är helt omöjligt att stå emot.

image

Bandet lider lite av att gitarrerna inte kommer fram speciellt bra, vilket är synd då TRIBULATION har riktigt snygga stämmor som inte kommer till sin rätt i den trum- och basstinna ljudbilden.

Som gig betraktat är det ett helt okej sådant men elitnivåerna som bandet är kapabelt till når det inte på långa vägar.