Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Beyond Creation – Earthborn Evolution

Lämna en kommentar

ARTIST: Beyond Creation
TITEL: Earthborn Evolution
RELEASE: 2014
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett av årets absolut mest emotsedda släpp, uppföljaren till magiskt förträffliga ”The Aura” som med lätthet kunde utnämnas till årets tekniska death metalskiva 2011. Jag hade stora förväntningar på ”Earthborn Evolution”. Var förstaplattan bara ett turkast, eller kan man betrakta BEYOND CREATION som ett av de viktigaste banden inom subgenren?

Efter cirka 10 genomlyssningar kan jag säga att BEYOND CREATION bevisar att de är värda vår uppmärksamhet. ”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.

En noterbar förändring är att produktionen är aningens mer organisk än på ”The Aura”. Detta är ett steg som jag tycker att fler band borde ta – det är inte skadligt om trummorna faktiskt låter som trummor. När vi ändå talar om trummor så visar nye trummisen (på pallen sedan 2012) Philippe Boucher att farhågor om nepotism (han är kusin med Simon Girard som är sångare/gitarrist i bandet) skulle påverka resultatet är rent skrattretande. Skrattretande är verkligen inte batteristens insats. I hans spel möts ackurat aggressivitet med flyhänt elegans och känsla för musiken. Samspelet med övriga musiker är påtagligt – kolla i synnerhet in Neurological Transmissions för detta.

BEYOND CREATION skämmer bort oss lyssnare med ett pärlband av minnesvärda låtar – de första fem låtarna är av sådan dignitet att jag kippar efter andan. Mest sticker Sous la lueur de l’Empereur ut. Riffen från Girard och Kévin Chartré vindlar sig fram mellan köttiga kaskader och finstämt lir medans Boucher minst sagt visar upp att han både bemästrar blastbeats och vidhäftigt sväng. Andra hälften av plattan är också synnerligen stark, men mest ber jag er notera avslutande duonTheatrical Delirium och Fundamental Process som med sin rena mäktighet torde övertyga rätt många att BEYOND CREATION är ett band som man bör hålla koll på.

Jag ska också be er notera att förutom de ganska voluminösa talanger som bandet innehar med tekniska färdigheter och låtskrivarkapacitet så huserar en av de intressantaste basisterna i bandet. Dominic “Forest” Lapointe behandlar sin bandlösa bas med all den respekt som instrumentet förtjänar. Att han dessutom har den goda smaken att visa musiken samma respekt som sitt instrument är bara att applådera. Det kan, ytterst lätt, bli rikliga bevis pretentiösa onanitendenser när basister lirar bandlöst. På ”Earthborn Evolution” har ni ett exempel på hur bra det kan låta när musikern bakom instrumentet är en mästare.

”Earthborn Evolution” är, vilket ni redan har gissat, en finfin uppföljare till skiva från ett band som går sina egna vägar. Det är värt att uppmärksamma, och att applådera.

Skivor

At The Gates – War With Reality

Lämna en kommentar

ARTIST: At The Gates
TITEL: War With Reality
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur följer man upp, när man faktiskt bestämt sig för att följa upp, ett av metallens verkligt klassiska plattor? Alldeles oavsett om bandet ens har valt att förhålla sig till ”Slaughter Of The Soul” i samband med processen med ”At War With Reality” så kan ni ge er bara den på att alla andra som lyssnar på ”At War With Reality” gör det.

På samma sätt som jag emotsåg att få lyssna på nytt material från AT THE GATES på samma sätt bävade jag inför lyssnandet. Samtidigt som jag applåderade bandets utgivande av nytt material då den så kallade avslutningsturnén som tog sin början redan 2008 med ett antal rent extatiska spelningar, desto mer fasade jag för vad som skulle möta trumhinnorna. Tänk om materialet var dåligt, eller än värre, framkallade en känsla av likgiltighet? Runt 15 genomlyssningar kan jag säga – mina farhågor var inte besannade.

”At War With Reality” är en bra skiva. Är den lika bra som sin föregångare? Bryr vi oss verkligen? Tiden ger skivor ett visst skimmer, och nog har ”Slaughter Of The Soul” i det närmaste kramats ihjäl genom tidens obönhörliga marsch, så det kanske är lika bra att sätta ner den kvarnsten som den skivan skulle kunnat ha blivit när man lyssnar på ”At War With Reality”?

AT THE GATES befolkas av ett gäng musiker som har varit med länge. De vet hur man skriver musik som fastnar, och de har gjort sig skyldiga till bra, verkligt bra och fenomenal musik tidigare. Därför bör det inte komma som en överraskning att redan från låt ett Death And The Labyrinth så kan jag konstatera att AT THE GATES inte tappat denna förmåga. Det är, tack och lov, fullt ställ från slag 1 med ett underbart tvåtaktsparti. Pengar på banken liksom! Titellåten fortsätter med patenterad tvåtakt över 6/8-feel som har blivit lite av bandets signum. Inte mig emot då detta låter skrattretande bra. Tunga The Circular Ruins innehåller ett av skivans intressantaste riff – kolla in partiet vid 1:38 så kommer ni fatta vad jag menar. Partiet är försvinnande kort, men satan vilket geniriff!

”At War With Reality” innehåller gott om fina låtar – The Conspiracy Of The Blind, Eater Of Gods, Upon Pillars Of Dust och avslutande The Night Eternal skulle pryda en setlist med hedern i behåll.

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig – överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra – riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig – att höja sitt textförfattande till nästa nivå – att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

Har man ett förhållande till AT THE GATES musik sedan tidigare tycker jag att man ska kolla in ”At War With Reality”. Utan att på långa vägar komma i närheten bandets klassiska Skiva har AT THE GATES mejslat ur sig en skiva som verkligen inte behöver skämma för sig och som utan vidare mankemang ger bandet existensberättigande ett tag till. Och det är ett betyg så gott som något i min bok.

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.