Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Apocalyptica – 7th Symphony

Lämna en kommentar

Apocalyptica2010ARTIST: Apocalyptica
TITEL: 7th Symphony
RELEASE: 2010
BOLAG: Universal

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

 

Skivor

Accept – Blood Of The Nations

Lämna en kommentar

Accept 2010ARTIST: Accept
TITEL:  Blood Of The Nations
RELEASE: 2010
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Med stor spänning och ett uns av tvivel trycker jag på play för att inhalera det klassiska heavy metal-bandet ACCEPTs nya platta ”Blood Of The Nations”. Det är över 14 år sedan senaste plattan ”Predator” såg dagens ljus så förväntningarna är rätt höga med tanke på den bejublade spelning gossarna bjöd på i våras som gav en god fingervisning mot kommande album.

Jag trodde jag tillhörde den skara som inte kan tänka sig ett ACCEPT utan Udo Dirkschneider men när jag hör den f.d. TT QUICK-sångaren Mark Tornillo blir jag glatt överraskad. Den lilla killens sång och tillvägagångssätt är utomordentligt väl anpassad till ACCEPTs stil. Tornillo har en bättre räckvidd än sin föregångare vilket visas tydligen när han inte morrar som UDO, fast när han väl gör det är det skrämmande likt.

Plattan brakar loss med öppningsspåret Beat The Bastards en riktig muskelbit av klassisk ACCEPT-manér vilket inte går att ta miste på, visst tusan är det här ACCEPT. Plattan dundrar vidare med tunga Teutonic Terror, The Abyss och sju och en halv-minuters Shades Of Death och den vackra ballad-liknande pärlan Kill The Pain.

Skivan är fylld med vackra och smutsiga ACCEPT-riff och en hel del mycket väl byggda gitarrsolon av en väloljad gitarrduo bestående av Hermann Frank och Wolf Hoffmann. Bandet har använt sig av producenten Andy Sneap för att lägga ner rätt frukter i korgen. Andy Sneap, som har jobbat med bland annat MEGADETHs två senaste verk.

ACCEPT har uppenbarligen funnit den heliga elden igen och gjort en kompromisslös och äkta heavy metal-skiva. Det är bara att acceptera att ACCEPT är tillbaka med ett album som är mer än acceptabel, det är nästan fenomenalt.

Bästa spår: No Shelter, Beat The Bastards

/ Janne Sandstén

Skivor

Animals As Leaders – Animals As Leaders

Lämna en kommentar

ARTIST: Animals As Leaders
TITEL: Animals As Leaders
RELEASE: 2009
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag skrev recensionen av FLESHWROUGHTs ”Dementia/Dyslexia” stötte jag på bandnamnet ANIMALS AS LEADERS där Navene Koperwies är live/sessionstrummis.

Bandets självbetitlade debut från 2009 är annars totalt sett en enmansshow från multiinstrumentalisten Tosi Abasin som även lirar i REFLUX. Och tro mig när jag säger att han kan spela! För lyssnare som gillar progressiv musik kan jag utlova en stunds ren lyssnarglädje i famnen på Abasins ljudlandskap. För er som gillar mer rakt på kanelenmetal kan musiken på ”Animals As Leaders” nog te sig lika irriterande som att det börjar klia på näsan när man bär på något man absolut inte kan sätta ner just i det ögonblicket. För lyssnare som gillar Steve Vai, CYNIC och DREAM THEATER kan jag rekommendera denna skiva.

På tal om DREAM THEATER, en sak som har fått mig att distansera mig från det bandets musik är att jag steg för steg har tröttnat på sångaren James LaBries stämma – i fallet ANIMALS AS LEADERS är risken för att man ska tröttna på sångarens röst lika med 0 då skivan är helt instrumental. Tråkigt? Inte en chans, då det finns gott om faktorer som gör att skivan är en ren njutning. Man får skira gitarrstämmor, brötspel, rytmiskt sett mycket intressanta grejer – och allt förpackat i en produktion som ger gåshud.

För mig personligen ligger musiken inom de parametrar som gör att jag ska finna den intressant utan att bli för introvert – många progressiva band tar i så till en milda grad att när man har kommit till låt nummer fyra är man så utmattad av mängden toner att man inte kan ta in mer. ”Animal As Leaders” rymmer 12 stycken musik, som trots att de aldrig går över 7 minuter, är späckade med precis den mängd riff, taktbyten och tonartsförändringar som man som lyssnare orkar ta in.

Snart sagt varenda låt på skivan innehåller grejer som jag gillar, men mest gillar jagCAFO, Inamorata, Tempting Time och Soraya – låtar som fullkomligt ångar av kreativt skriven musik och fruktansvärt läckert gitarrspel.

”Animal As Leaders” är en vansinnigt bra skiva som om jag hade vetat om dess existens 2009 hade hamnat högt upp på årsbästalistan det året.