Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Guided To The End
ARTIST: Kongh
VALD AV: Amelie

Martin: Riktigt trevligt detta! Tyngd, sväng och så iklädd en riktigt fin och matig ljudbild. Jag älskar hur trummorna ligger i mixen. Detta är inte det bästa Kongh har gjort, men även när de ligger på den här nivån så gillar jag det. Varmt!
Robert: Alltså.. man märker ju att man saknat och suktat efter nytt med KONGH när en sån här låt får blodet att koka och pulsen att rusa. Det är, helt ärligt, inte det vassaste man har presterat om man nu jämför med alla blytunga örhängen som finns i backkatalogen, men lik förbannat så.. ja.. det här är ju hett som fasen!
Fredrik S: Härlig traktordist på gitarrerna, och absolut rätt typ av fuzz och tyngd för den musikaliska stilen. Bra produktion även i övrigt, med svulstig bas som bärande balk och trummorna precis rätt i mixen. Mycket att gilla rent soniskt, således. Sen är själva låten inte riktigt allt jag hade hoppats på, det saknas en tillräckligt tydlig hook någonstans antingen i sångmelodin eller i riffandet. Som det nu är märks det att Kongh har vassa klor, men här skrapar dessa mest på huden på oss som bytesdjur utan att riktigt skära in i köttet och få fäste. Mer varmt än kallt i betyget för smålänningarna, men det finns nog en växel till i dem. Jag ser fram emot när den läggs i.

LÅT: Abolition
ARTIST: No/Más, Violencia
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Rått rens verkar renande när man är på det humöret. Det är man inte alltid. Det här skär ändå på ett gôtt sätt. Men inte så länge – och bra det. Lite varmt ändå.
Martin: No nonsense-grind som sitter som en keps. Är det orginellt? Nä, men det behövs inte när rensskåpet ställs ner med kraft. Hett!
Robert: Lite som en ingefärashot. Det är snabbt ner, bränner gött och livar upp för stunden utan att vara livsomvälvande över tid. Fint så och det räcker ju. Bra grejer!

LÅT: Dollar Bin Generation
ARTIST: Nails
VALD AV: Martin

Robert: Ja, men jäsiken – här går det undan såväl avseende tempo som vad man vill uttrycka på under två minuter. Jag gillar den skitiga ljudbilden och anslaget, även om det sannolikt är mer för stunden än livslång kärlek. Varmt ändå!
Amelie: Kanske lite mindre disharmoni i detta än i förra bidraget. Kanske. Även här fokus på att det går undan. Detta kommer inte bli någon favorit men förallandel. Ljummet.
Fredrik S: Lo-fi, skitigt, köttigt och elakt – på det bra sättet. Kompromisslöst rens-röj under första halvan, där grind, punk och hardcore gifter sig fint, sen lite mer old school döds-vibbar under den långsammare andra halvan. Det skall här också nämnas att respektive halva är under minuten lång, det är ingen rock-opera vi snackar om här… Ett ganska anspråkslöst nummer, finns få ambitioner om verkshöjd eller originalitet här, men inte desto mindre ett trivsamt nummer. Jag gillar’t!

LÅT: Sunburnt Satanist
ARTIST: Beaten To Death
VALD AV: Robert

Fredrik S: Inte heller här (likt i fallet Nails) är produktionen av det finlemmade slaget, utan det är en ganska grovt tillyxad ljudbild som möter lyssnaren. Bandet själva beskriver sig som ”melodic grindcore”, vilket de själva medger att låter lite som en självmotsägelse. Ändå inte helt oävet, det aningen lugnare ”plinket” i mitten av låten är oväntat finkänsligt mitt i den annars skramliga attacken. Bra röj, men snudd på skramligt i överkant, och sången aningen för kraxig för att jag skall behöva lägga några kylklampar mot nacken… Ljummet.
Amelie:  Den här omgången får man inte blinka för länge med öronen för att inte missa något. Detta är tredje låten under två minuter och hastighet ledordet även här. Lite melodi smyger sig dock in och – inte lättar upp, det vore att överdriva – men skänker viss kontrast till de mer rasande partierna. Kan möjligen värma en riktigt frusen själ en smula ändå.
Martin: Fruktansvärd sympatisk blandning mellan grind och ja, vad ska vi kalla det, sväng. Sången skaver lagom bra – den kanske inte faller alla kväksångshatare på läppen men vad gör det?  Klart intressant, men kanske inget som håller i längden tänker jag. Ljummet.