Etikettarkiv: death metal

Ageless Oblivion – Temples Of Trancendent Evolution

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Temples Of Transcendent Evolution

RELEASE: 2011
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progressiva death metalbandet AGELESS OBLIVIONs debut är en glad överraskning. Generellt sett dras jag till band som bolag, i detta fall Siege Of Amida, torgför som just progressiv teknisk dödsmetall, likt en geting till en honungsburk. Ibland blir man besviken, ibland inte, på vad man får indängt i öronen. I fallet ”Temples Of Trancendent Evolution” blir det lite blandad kompott. Spelmässigt är det, som ni säkert förstår, inga duvungar vi har att göra med, och alla instrumentinsatser och sånginsatser ligger på en hög och bra nivå – men något annat hade jag inte förväntat mig.

Låtskrivarmässigt känner jag att AGELESS OBLIVION har ett eget uttryck, vilket såklart är mycket glädjande – de är inte främmande att drämma i med rejält tekniskt lir i sann NILE-anda, men ser också till att inkorporera tillräckligt med andningspauser för lyssnaren, utan för att för den skull tappa i intensitet. Drone Of The Nychomist är ett bra exempel på detta faktum. Mest imponerad är jag annars över låtar som Reclamation och Unhallowed Domain som dånar på likt bulldozers i intensitet, med en hel del demonstrerande av förståelse att bygga in dynamik i musiken där bandet stundtals lugnar ner musiken för att bygga upp till rejäla soniska smockor i nästa sekund – ett grepp som jag är svag för.

Ser jag några blottor är det introt Monument och det för väl tilltagna outrot på Temples. Jag tycker inte att långa intron hör hemma på plattor där jag hellre ser att band skriver ytterligare en, så att säga, riktig låt istället för att öda tid på intetsägande stycken musik som intron tenderar att bli. Likadant är det med outrot av regn och blåst i avslutande för övrigt utmärkta Temples som håller på i närmre fyra minuter.

Bortsett från dessa marginalanteckningar har AGELESS OBLIVION producerat ett starkt debutalbum, och det ska bli mycket intressant att följa gruppen i framtiden.

 

Allegaeon – Fragments Of Form And Function

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Allegaeon – Fragments Of Form And Function
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Väntan är över – två år sedan ALLEGAEON släppte sin självbetitlade EP har det blivit dags för fullängdsdebuten. Med tanke på hur bra EP:n var hade jag ganska högt ställda förväntningar på bandet från Fort Collins i Colorado – och några lyssningar senare kan jag konstatera att bandet inte heller denna gång gör mig besviken.

Visserligen spelar bandet inte helt originell musik – gudarna ska veta att det dräller av band inom den melodiösa dödsmetallfåran bandet har valt att verka i, men det spelar mindre roll då ALLEGAEON är ett gäng som både kan hantera sina instrument och skriva låtar som håller för många genomlyssningar.

Mest imponerande är dock spelförmågan – framför allt imponerar gitarristerna Ryan Glisan och Greg Burgess som anställer veritabla orgier under solon så bländande framförda att lyckan är total. Resten av bandet är inte sämre – trummisen Jordan Belfast är tajt, stabil och gör en hel del riktigt snygga grejer på sitt instrument. Hans samspel med basisten Corey Archuleta är bra och stabilt. Sångaren Ezra Haynes har en skön, raspig growlstämma som jag inte kommer att tröttna på i första taget.

För oss som har hört EP:n (har man inte gjort det finns den tillgänglig på Spotify) känns det som om just den skivan indikerade att ALLEGAEON inte är ett av de band som kan få ur sig 4 bra, starka låtar men inte så mycket mer – och jag skulle inte bli förvånad om bandet har betydligt mer material liggande än de 10 låtar som finns på ”Fragments Of Form And Function”. Snart sagt varenda låt på skivan innehåller element som gör att jag gillar dem, antingen om det rör sig om ett snyggt solo, bra sångleverans, glödande truminsatser eller bara riktigt snygga melodier. Den enda låten som jag tycker att skivan kan vara utan är Burgess soloprestation i Biomech – Vals No. 666 som visserligen är oklanderligt framförd (konstigt vore det annars då Burgess är skolad vid musikkonservatoriet i Cinncinati) men som verkligen inte passar in bland det betydligt hårdare materialet.

Gillar man melodiös dödsmetall som bjuder på musikalitet utöver det vanliga vågar jag påstå att man kommer gilla ”Fragments Of Form And Function” även om det som tränger ut ur högtalarna inte är helt originell musik.

Netherbird – Monument Black Colossal

netherbird2010ARTIST: Netherbird
TITEL: Monument Black Colossal
RELEASE: 2010
BOLAG: Scarecrow Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Ta ingredienser från alla olika metalgenrer du gillar och baka ihop det på en enda platta – risken är stor att resultatet blir ett kaotiskt sammelsurium helt utan intresse. Men å andra sida – friskt vågat hälften vunnet – det kan också lyckas! Här har vi ett gäng mycket kompetenta och stadigt meriterade musiker, såsom tidigare EUCHARIST-basisten Tobias Gustafsson och den inte helt obekanta Adrian Erlandsson som hanterat slagverk i både AT THE GATES, THE HAUNTED, CRADLE OF FILTH och numera även i PARADISE LOST.

NETHERBIRD sägs vara ett black metal-band, men här finns starka influenser även från systergenrer som gothic och death metal. “Monument Black Colossal” är skönt melodiös, stämningsskaparna många och tempot i melodierna växlande från snabbaste snabbt till långsamt doomigt.

När man nu plockar in så många utsmyckningsdetaljer som NETHERBIRD gör i sitt material; klockklang, hest viskande tal, piskande regn och vinande vindar för att ta några exempel, är det inte konstigt om det skär sig någon enstaka gång. Men dessa små övertramp är lätt förlåtna i ett album med musik som ger vällustiga rysningar utmed ryggraden fler än en gång under plattans speltid.

Det finns också flera riktigt intressanta enskilda låtar på plattan. Hur kan man inte bli nyfiken på titlar som Strindbergian Fire och The Weight of Vapour? Den låt som fastnar lättast är dock A Shadow in the Garden of Darkness med en refräng som snabbt gjuter sig fast i hjärnbarken, rytmen finns redan i den textade strofen. Också The Weight of Vapour har en klar “kom-tillbaka-till-mig”-refräng i både text och musik.

Detta är inte NETHERBIRDs debut, albumet “The Ghost Collector” kom 2008, men “Monument Black Colossal” markerar en andra fas i bandets liv enligt dem själva, när bandet nu går från att ha varit ett studioprojekt med enbart två fasta medlemmar, Nephente och Bizmark, till att numera vara ett liveband med full sättning. Tyvärr har nu på försommaren meddelats att Erlandsson åter lämnar bandet, men ovannämnda Gustafsson, gitarrsten Johan Nord och nye trummisen Erik Röjås är tillsammans med Nephente och Bizmark NETHERBIRD i liveversion. Och efter denna platta väntar jag bara på första möjliga tillfälle att även se bandet live.

/BiblioteKarin