Etikettarkiv: death metal

Aeon- Path Of Fire


ARTIST
: Aeon
TITEL: Path Of Fire
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Grabbarna i AEON gillar inte att ligga på latsidan: förutom AEON återfinns medlemmarna i band som DARK FUNERAL, SANCTIFICATION, SOULDRAINER och DEFACED CREATION för att nämna några.

Finkänslighet får ni leta efter någon annanstans än på AEONs plattor – med låttitlar som Forgiveness Denied, I Will Burn, Abomination To God förstår man rätt snabbt varthän det barkar.

Vi pratar om riktigt skitigt brutal death metal och det är plattan i mattan från första stund – jag är både utmattad och upprymd redan efter tre låtar. Gosse vad det manglas! Om bandet har gett sig den på att göra en brutal samling låtar kan jag bara säga – grabbar ni har lyckats med råge!

Det är bitvis rent påfrestande att ta in denna brutalitet – det finns i sann brutalistisk anda inga lugna stunder på ”Path Of Fire”. Trummisen Nils Fjellström (vars superkrafter bakom trummora torde vara välkända vid det här laget efter senaste DARK FUNERAL-plattan) bombarderar sin virveltrumma med en sådan mängd blastbeats att det nästan är fog för att starta en förening för stukade trumskinn med Fjellströms dito som ordförande. Att vi har att göra med riktiga knäckare på att lira metal råder det inte någon tvekan om. Solot i Liar In The Name Of God som tar sin början 2:42 in i låten är det bästa jag hört under 2010. Utan att överdriva har jag lyssnat enbart på det solot runt 40 gånger. AEON är ju såklart så mycket mer än ett mycket väl exekverat solo – att vara traditionell behöver inte innebära en nackdel när man lirar som detta gäng gör. Det som i mina öron skiljer bandet från mängden är den väldiga råhet bandets musik bjuder på – det är ondskefullt och stenhårt till max, och gillar man sin death metal riktigt mörk, rå och brutal med old school-mentalitet kommer man verkligen gå igång på ”Path Of Fire”. Gillar man inte detta gör man klokt i att hålla sig borta – väldigt långt borta.

 

Aeternam – Disciplines of the Unseen

Aeternam - “Disciples of the Unseen”ARTIST: Aeternam
TITEL: Disciplines of the Unseen
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Shadows

AETERNAM är ett kanadensiskt metalband som nu släpper debuten “Disciples of the Unseen”. Bandet ligger på Metal Blade och skivbolaget skriver i promoutskicken att bandets musik passar fans av bland annat BEHEMOTH och NILE. Det är alltså death metal vi pratar om, och om det är något som i någon mån skiljer AETERNAM från andra band inom genren är det bandets influenser från mellanöstern. Det kan låta lite konstigt att ett kanadensiskt band spelar döds med inslag från mellanöstern men det är väl egentligen inte konstigare än amerikanska NILEs fascination för Egypten. Dessutom har AETERNAMs sångare Ash rötter i Marocko.

“Disciples of the Unseen” är bandets debut och även om man inte har läst skivbolagets information tar det inte många sekunders lyssning för att höra likheterna med ovan nämnda BEHEMOTH och NILE. Det är kanske inte lika hårt och brutalt som NILE eller lika mörkt som BEHEMOTH. Snarare är det lite mer melodiskt och atmosfäriskt. Likheten med framförallt BEHEMOTH kan dock inte nog betonas. På skivans tio låtar växlar bandet mellan å ena sidan det finstämda och andra sidan fullt ös med blast beats. Ofta växlar det dessutom flera gånger i samma låt. Influenserna från mellanöstern är genomgående men de tar inte överhanden. Ofta märks de tydligast i inledningen eller avslutningen av låtarna. Undantaget är inledande instrumetala Ars Almadel med tydliga gregorianska inslag samt lugna akustiska Iteru som mitt i skivan erbjuder en paus från manglet.

Trots att detta är bandets debut känns skivan mogen. Produktionen på skivan gör dock tyvärr att trummorna bitvis låter ganska livlösa och programmerade. Precis som Metal Blade skriver kan AETERNAM vara något för dig om gillar NILE eller kanske framförallt BEHEMOTH. Även fans av annan death metal kan nog hitta något på “Disciplines of the Unseen” som de gillar. Problemet med skivan är den stora likheten och jämförelsen med BEHEMOTH. Tyvärr har AETERNAM ganska långt upp till de polska förebilderna, och varför lyssna på den sämre kopian när originalet släppt så många bra album? Med detta sagt är det dock inget dåligt album de släpper ifrån sig och det kommer nog att hitta sina lyssnare. Till nästa skiva kan man bara hoppas att bandet utvecklats och i större utsträckning hittar sin egen nisch.

/Shadows

 

Hypocrisy – A Taste Of Extreme Divinity

hypocrisy2009ARTIST: Hypocrisy
TITEL: A Taste Of Extreme Divinity
RELEASE: År
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

HYPOCRISY serverar en extremt melodiös anrättning
Med HYPOCRISYs nya giv, “A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet “Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare � och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed  (Filled whith fear) som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till “A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

– Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?
-Tack, gott.

/BiblioteKarin