Etikettarkiv: Dödsmetall

White Stones – Kuarahy

ARTIST: WHITE STONES
TITEL: Kuarahy
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Martin Mendez, basist extraordinairé i OPETH gräver sig ner i dödsmetallmyllan med sitt nya projekt WHITE STONES och debuten “Kuarahy” (betyder väl “förmörkelse”, ungefär?) – och det med ett udda och ganska spännande resultat. Redan från första riktiga låten – vi räknar inte inledande instrumentala titelspåret – Rusty Shell visar man upp ett närmast hypnotiskt riffande i kombination med ganska guttural growl. Det är, kort sagt, riktigt långt från hur just OPETH låter numera och det är nog halva syftet.

WHITE STONES är i inspelningsläge en trio, där Mendez hanterar allt strängbändande, Jordi Farré trumspelet och Eloi Boucherie growlandet. Man samspelar fint, och i låtar som Worms, Drowned In Time och Guyra är märkliga men fina. Riffen känns till och med som om de är skrivna av just en basist snarare än en klassiskt skolad kompgitarrist, och det ger låtarna en lite speciell känsla.

Ganska trevligt, för det blir en skiva som sticker ut ur mängden med ett eget sound och ett eget anslag. Det väcker förhoppning om att detta inte bara är en “one-off” och kan växa till något livskraftigt på egna ben.

Vallenfyre – Fear Those Who Fear Him

ARTIST: VALLENFYRE
TITEL: Fear Those Who Fear Him
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

När Gregory Mackintosh lirar gitarr i PARADISE LOST flätar han slingor som kan få den mest hårdhudade hårdrockare att fälla tårar. Hans förmåga är oomtvistad, och hans renommé som sologitarrist torde vara högt. Som frontman i sitt egna sidoprojekt VALLENFYRE torde det numera vara ställt bortom alla tvivel att samma sak ska gälla avseende karl’ns förmåga att skriva och skrika till knäckande dödsmetall. “Fear Those Who Fear Him” är den tredje given sedan debuten “A Fragile King”, och i stort sett är det samma sound som gäller fortfarande…i alla fall ungefär. Projektet startade förstås som ett sätt att kanalisera sorgen och ilskan efter Mackintosh faders bortgång i cancer (du fattar titeln då va, den ömtåliga och svage kungen..?), och den tiden är tydligt förbi nu – det nästan hörs att VALLENFYRE nu är ett sätt att ge utlopp för behovet att komponera och framföra brutal musik… men det har ändå inte påverkan kärnan i musiken.

Skillnaden är möjligen så enkel som att där man tidigare var tvungen att hänge sig till doomanstruken långsam och livsförnekande döds eller snabb kombinerad döds/kängpunk för att behandla de inre demonerna så gör man det nu för att… ha kul. Lyssnar man på “Fear Those Who Fear Him” kan man nästan höra hur dagens humör har färgat låten, och att det är av ren glädje och kärlek till genren som det låter precis som det gör. Får An Apothetic Grave dig att vilja drunka långsamt i ett hav av avföring? Perfekt. Då funkar den. Den följs sen av ilskna och hetsiga Nihilist som kan få vem som helst att mosha sönder sitt vardagsrum. Och så fortsätter det:  ångestfyllda Amongst The Filth följs av röjiga Kill All Your Masters, och man kan inte annat än att gilla det här. Jag har sett VALLENFYRE live, mitt på dagen och nästan utan publik (Gefle Metal Fest, 2016!) – och tamejtusan om de inte lyckades skapa såväl kalabalik som ångest lik förbannat då. Det håller man i nu med, och trots att man är en trio officiellt på den här plattan (förutom Greg återfinns Hamish Glencross på gitarr & bas samt Waltteri Väyrynen på trummor) så är man blytunga och låter som en hel elefanthjord.

“Fear Those Who Fear Him” är kanske det starkaste albumet som VALLENFYRE presterat, mycket tack vare att det faktiskt inte är totalt beckmörkt och har en del glädje i kanterna. Betyget har absolut mersmak!

Necrowretch – Satanic Slavery

ARTIST: Necrowretch
TITEL: Satanic Slavery
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska NECROWRETCH har så lång varit riktigt kul att följa. Som finniga tonåringar och duo (då var det bara Amphycion på bas och Vlad på sång/gitarr i bandet) släppte de debuten “Putrid Death Sorcery”, en bra skiva. Till uppföljaren “With Serpents Scourge” hade man adderat trummisen Ilmar samt vässat förmågan att skriva slagkraftiga låtar, och med den tredje fullängdaren “Satanic Slavery” slår man ut i full blom Bandet är fortfarande en trio, men det är alldeles tydligt att man mognat i sin förmåga att skriva, framföra och producera slagkraftigt material. “Satanic Slavery” är med lätthet bandets starkaste giv så här långt i karriären, och jag vill påstå att det är en av de bästa dödsmetallplattorna som släppts under det första halvåret 2017. Anledningen till det?

Låtarna.

Redan vid inledande Sprawl Of Sin så börjar det rycka i lemmarna när man lyssnar på den här skivan. Vid andra spåret Tredeciman Blackfire har man ett rejält flin i fejset och headbangar intensivt, och när bandet sen släpper loss titelspåret följt av fantastiska Evil Names,  Hellspawn Pyre och Bestial Rites så släpper alla spärrar.  Då vill man tjurrusa ut på närmsta kyrkogård och mosha omkull gravstenar i ren glädje!

Framtoningen på bandet är förstås precis lika enkelspårig som titlarna, det handlar om förhärligande av Satan, död och elände på ett så där charmigt enträget sätt. All in, och NECROWRETCH kan faktiskt verkligen göra anspråk på att vara “true”. Eller “trve”, som det skrivs ibland. Mig spelar det mindre roll, jag kan konstatera att jag gillade bandets två första skivor skarpt och att denna den tredje verkligen är ett lyft i kvalitet ändå. Gissningsvis innebär “Satanic Slavery” att det här bandet får nästa skjuts i karriären, och börjar synas live på de större festivalscenerna samt turnéerna.

Gillar du döds som varierar från tunggung till bisvärm och med ständigt bra låtar så missa för allt i världen inte dessa fransoser. Betygsåttan är solid!