Etikettarkiv: Enslaved

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna “City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. “The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har “Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när “Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Enslaved – Utgard

ARTIST: Enslaved
TITEL: Utgard
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland lönar det sig att inte vara ett jättefan av ett band, men ändå tycka att de gör, stundtals, intressant musik. Så förhåller det sig med mig och ENSLAVED. Jag har lyssnat sporadiskt, och ibland tyckt att det bandet gör är bra. Alltid intressant, men ibland inte så bra.

I floran av de norska banden så står dock bandet som särpräglat. I stort sett alla andra band förhåller sig till detta gäng som har bytt hemvist ett antal gånger inte bara geografiskt. Och de har något visst – det är alltid ystra krumsprång och stort mod i bandets musik. De ger fan i vad andra tycker och gör sin grej för att de kan.

“Utgard” är bandets 15:e fullängdare, och omslaget fick mig att se fram emot lyssningarna. Odins korpar som stirrar ut över ett nästan öde landskap – jättarnas land Utgard. Och skivan klaffar ibland. Den episka Jettegryta är fantastisk. Sequence är vacker med fint samspel i olika sångstilar, och den är skruvat proggig. Homebound, Storms Of Utgard och avslutningen med Distant Seasons är låtar som engagerar och berör. Resten av skivan antingen gillar jag inte, eller har svårt att minnas alls.

Produktionen är bra och organisk, och samtliga musiker kan ju sina saker så det är inte här det brister. Men förväntar man sig ett helgjutet album då funkar inte “Utgard”.

Hot or not? – Juli 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Jettegryta
ARTIST: Enslaved
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså, detta är ju så satans mäktigt! Det låter som att ENSLAVED har distat hela fjället och dessutom vräkt på med det episka lite extra. Detta är hetare än magma, och jag längtar redan efter mer.
Robert: ENSLAVED har de senaste släppen träffat den perfekta stormen vad gäller kreativitet och kvalitet. Detta är inte en av de bättre låtar bandet släppt de senaste årtiondet, men lik förbaskat är det lätt bästa låten i omgången och får en att dregla efter den kommande fullängdaren!
Fredrik: Alltid är det ju någon j**vel som skall vara motvalls när Hot or Not-omdömena skall knåpas ihop, och denna månad är det tydligen undertecknad som är den som är den. Jettegryta är förvisso bitvis mäktig med sina körer, stora rymd och råa svärta. Över loppet av de fem minuterna hinner det ändå bli lite jämntjockt, trots det besynnerligt knarkade breaket. (Vad hände där, liksom…?)

LÅT: Accelerator
ARTIST: Pain Of Salvation
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det svänger, det lockar. “I do my best to fight fire with fire” sjunger Daniel Gildenlöw och jo, det eldar på ganska bra. PAIN OF SALVATION sätter med Accelerator ändå en glöd under något som kan bli till en mäktig brasa. Detta ger mest fyr och fläkt av kollegernas val denna månad.
Martin: Lika enerverande som första hälften av låten är, lika förlösande är slutet av den. Onödigt tillkrånglat trumspel gör att jag inte är överförtjust i hur låten gestaltas i början. När detta blir rakare i slutet gillar jag detta betydligt mycket mer. Om jag blir sugen på att höra mer? Nja, inte direkt.
Robert: Jag har aldrig gillat PAIN OF SALVATION och kan konstatera att det inte kommer ändra sig efter detta. Pretentiös musik för andra musiker som får mig att tänka: “operationen lyckades, patienten dog”, och den endra salvation man får är när det äntligen tar slut. Kallare än istiden, typ.

LÅT: Gardens Of Pestilence
ARTIST: Sinira
VALD AV: Martin

Robert: Svinbra, men bara halva tiden. Den här låten har ett bra driv, men inte tillräckligt intressant för nästan åtta och en halv minuts speltid. Förmodligen ger jag hela plattan en chans, men med tanke på hur mycket bra black metal det finns så behöver resterande material vara mer varierat än detta för att det ska fastna. Ljummet.
Fredrik: Visst vet jag väl redan innan jag trycker på “play” hur ett stycke som heter Gardens Of Pestilence kommer att låta? Jo, hyggligt väl faktiskt. Black metal med vissa thrashiga inslag, snygga mollslingor på gitarrerna, bra driv hos dubbeltakt-trummorna och aningen för mycket reverb på den i mixen aningen för låga sången – check. Trots förutsägbarheten gillar jag detta, vilket även fans av akter som (gamla) CROWN, SACRILEGE och DISSECTION lär ha goda möjligheter att göra.
Amelie: Ja, jo visst är detta trevligt, riktigt bra melodisk svartmetall. Men därav går också tretton på dussinet och jag hittar inget i Gardens of Pestilence som motiverar att jag ska stanna upp just vid Texas-bördiga SINIRA. Inte varmare än att jag känner att jag lugnt kan gå vidare på jakt efter hetare byten i genren…

LÅT: Distance Over Time
ARTIST: Dead Lord
VALD AV: Robert

Fredrik: Hej och välkomna till 70-talet, och en nedcabbad road trip genom solvarm landsbygd! Charmig, trivsam och inte ett dugg nyskapande nostalgi-rock från DEAD LORD, och visst – det här kan man lyssna på medan glöden tar sig och den obligatoriska grillölen dricks ur.
Amelie: Robert är nog den av oss vars val på WeRocks Hot or Not alltid brukar vara klart mest säsongsberoende. Således, mörkt som helvetet på höst och vinter – mer lattjolajban på sommaren. Och med det i åtanke är DEAD LORD ändå ett ganska sansat val och jag får ge mitt medgivande; det slår inte upp några lågor kring Distance over Time, men en helt godkänd sommarlåt detta.
Martin: Gott folk, THIN LIZZY har kommit tillbaka! Spontant var det så jag tänkte när jag hörde DEAD LORD första gången. Jag gillar detta – det svänger, det är kul att lyssna på och jag blir glad av låten. Originaliteten är ju närmast obefintlig, men detta är en perfekt låt att dricka öl till – och det är inte fy skam!