Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
VALD AV: Martin
Robert:Var det här man beställt en kanna smisk? Ja – då är det dags för leverans! HIDOEUS DIVINITY spelar så fingrar och hjärtan glöder, och framförallt gitarrarbetet är snyggt. Bra, men ändå sån där musik som kan bli lite tråkig i längden tycker jag, Varv 10 är inte like häftigt som första intrycket.
Fredrik: Härligt hårt smatter! Brutalt, tekniskt och bitvis närmast kaosartat, men ändå med en (blod)röd tråd. HIDEOUS DIVINITY får mig att tänka på NILE och GADGET, med de förras tekniska touch och de senares komprimisslöst frustande ilska. Riktigt bra, även om avslutningens fade out är ett grepp som sällan funkar riktigt bra inom metal, så ej heller här.
Amelie: Fyra och en halv minut vansinnig speed och ja, HIDEOUS DIVINITY får med mig på färden hela vägen – nästan. Utom då i den dryga halvminuten uuur-tråk-igt avtagande uttonande på slutet. Snälla, släpp taget!
VALD AV: Robert
Fredrik: Stämningsfullt, elegant och med fin balans mellan tyngd i gitarrerna och eteriskt luftighet i sången. Någon banal text, men det är ett uthärdligt skönhetsfel. Låten är ingen självklar knockout, men klart behaglig. Detta torde vara en lockande bekantskap för vänner av KATATONIA, senare PARADISE LOST och SHORES OF NULL.
Amelie: Blir överförtjust i detta i förstone men tröttar ändå lite i längden, sex och en halv minut av samma är lite väl bastant. Ett lite mindre känsligt och kanske lite tråkigare KATATONIA blir min bild av NOVEMBERS DOOM. Känns som (ytterligare!) ett band som, med sin 30-åriga historia, jag borde haft bättre koll på.
Martin: Det här funkar ju fint! Inte så att jag blir till mig fullständigt, men klart habilt hantverk och mycket fina melodier gör att jag kommer att kolla in mer av det här bandet.
VALD AV: Amelie
Martin: Nä, det här funkar inte. CLAWFINGER behöver såklart något sort alibi för att åka runt och spela sina gamla låtar, men så mycket mer är inte Tear You Down än just det: en ursäkt. Och en ganska kass sådan.
Robert: CLAWFINGER kommer såklart alltid att jämföras med nostalgin de framkallar i och med “Deaf Dumb Blind”, och det är trevligt att konstatera att… ja, mina förhågor kommer på skam. Mycket bättre än jag trodde, och härligt fläskig produktion. Bra, ju!?
Fredrik: Skönt introriff! Är CLAWFINGER tillbaka på allvar? Stuket känns igen från 90-talet, och funkar faktiskt rätt bra även om det (för oss som gillade dem back when) nog känns ganska daterat. Tyvärr är dock refrängen för lättviktig, och vill inte riktigt fästa. Så nä, även om jag vill gilla detta så lyfter det inte riktigt.
VALD AV: Fredrik
Amelie: Yes! Sitter som en smäck i öronen (eller var en nu en smäck ska sitta) och hela nya plattan The Sea Of Tragic Beasts är så pass trevlig att den micklar sig in bland den iofs växande raden av “inte omöjligt att komma på tal för årsbästalistan”-albumen.
Martin: Jag gillar FIT FOR AN AUTOPSY sedan innan, och det här funkar i vanlig ordning. Inget speciellt nydanande, men klart godkänt. Extra plus för övergången till två-takten.
Robert: Jag har inte lyssnat nämnat på FIT FOR AN AUTOPSY, men när man hör det här undrar man ju varför? Omgångens bästa giv, och det är är så hett att jag traverserat in till fullängdaren. Skitbra!