Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Crawl
ARTIST: In This Moment
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt generiskt. Jag glömmer bort låten så snart den är över. Iskallt.
Robert: För de som är gamla nog att minnas ”Fem myror är fler än fyra elefanter” så fanns alltid Brasse, Han gjorde roliga saker, som att baka falukorvs-sockerkaka. Det borde bli gott eftersom det bara ”var goda saker i” – ett resonemang som är svagt i sig och bara håller om man faktiskt tycker om de där ingredienserna. I detta fall är det för min del lite tvärtom: ta allt som smakar riktigt illa avseende hårdrock (industriell metall typ Ministry och smak av Nine Inch Nails, pratsång, en gnutta clowneri á la Avatar, psyko-skrik) och mixa ihop det.
Resultatet är kanske det sämsta bidrag jag anser vi haft i hela Hot Or Not’s historia, och faktiskt helt olyssningsbart. Jag har plågat mig igenom hela låten en gång, resterande försök har slutat i att jag kapitulerar och hoppar vidare.
Till min förvåning ser jag att In This Moment verkar ha över 2 miljoner lyssnare på Spotify och vara en erkänd akt (?!?) så det är väl bara att inse – det är länge sen tiden med Brasse och ”Fem myror”…
Jag är sannolikt en dinosaurie som inte fattar grejen, men det är okej. Det här kommer jag aldrig mer i närheten av. Iskallt. Den absoluta nollpunkten.
Fredrik S: In This Moment är trogna sitt koncept, och även om det finns en del styrkor här (produktionen är sedvanligt svulstig, och Maria Brink har en riktigt bra pipa) är låten i sig lite för slätstruken för att riktigt lyfta. Slutklämmen, säg de sista 90 sekunderna, är ganska trivsam, men In This Moment kan absolut bättre än så här. Vilket nu faktiskt hade varit nödvändigt för att nå önskvärd temperatur. Ergo: inte kallt, men rätt svalt.

LÅT: Molecular Conversion
ARTIST: Kim Dracula
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Märklig och månghövdad. Första lyssningen var genomgående positiv med överraskning på överraskning. Men det är inte en låt att lyssna på upprepat antal gånger, jag tröttnar rätt raskt. Hygglig värme ändå på det hela taget.
Martin: En klart intressant låt! Är det originellt? Nja, till stora delar låter detta som ett band som gärna vill vara Tool, men ligger några decennier efter. Som ett fan av blåsinstrument i metal gillar jag verkligen detta inslag och hade gärna sett mer av det. Men mer varmt än kallt det måste jag säga.
Robert: …det här är nästan bara konstigt. Stundtals lite charmigt och eget, men oftast känns det lite sökt, som om konstigheten är själva målet istället för ett resultat av var kreativiteten tar vägen. Nåväl, en klackspark som varken gör av eller till!

LÅT: Red Giant
ARTIST: lapetus
VALD AV: Martin

Robert: Omgångens lysande stjärna. Mörkt, suggestivt, hårt, progressivt, vackert – en låt att drunkna i. Speltiden (närapå 12 minuter) är bara till dess fördel, och det säger kanske det mesta. Hett hett!
Amelie: Om Molecular Conversion är en låt med kort hållbarhet är det snarast det motsatta förhållandet med Iapetus och deras Red Giant. Inslag som först känns störande; att den nästan stannar av helt en bit in, det långa uttonande outrot, den totala längden… ja, varje lyssning maler ner motståndet alltmer  och till slut sitter både delarna och helheten. Hett. (Nå, outrot hade ändock tjänat på att klippas av liiite tidigare!)
Fredrik S: Mycket här som är snyggt! Bra ös i de aggressiva bitarna, särskilt där blastbeats släpps ut på grönbete. Därtill vän skönsång från den kvinnliga rösten, snygga akustiska gitarrer, med mera. Sen är det väl bitvis lite planlöst, låtar på 12 minuter blir ju gärna det. Här skall också sägas att de sista typ två minuterna är helt överflödiga. Icke desto mindre håller detta trivsamt hög temperatur, men hade man kokat ner anrättningen till 6-8 minuter med det mesta av det bästa hade det varit glödhett.

LÅT: Enjoy The View
ARTIST: North Sea Echoes
VALD AV: Robert

Fredrik S: Känns påtagligt 80-tal på något vis, åtminstone om man bortser från en del av synth-effekterna som är mer samtida än så. Elegant refräng, snygg synkoperad stämsång, men överlag en rätt menlöst harmlös låt. Och att gitarrerna har något slags dist gör med nöd och näppe detta till en rocklåt, det är absolut mer av synthpop. Att refrängen ändå funkar, i kombination med bristen på distinkt personlighet, gör att detta stannar på svalt istället för kallare än så. Men inget jag kommer att återkomma till.
Amelie: Högst oförargligt och… ja, vad mer finns att säga? Söt melodi med en ganska gnällig sånginsats. Som sagt, gör inget direkt illa men gör knappas någon glad heller. För mig är detta redigt kallt.
Martin: En trygg, men ack så tråkig musikalisk snuttefilt? Ja, bra nära den beskrivningen kommer detta band som på ett totalt oförargligt vis ser till att fylla ut mellanskiktet när Rix FM försöker vara lite rockigare. Funkar inte alls för mig.