Etikettarkiv: Sludge

Conclave – Dawn Of Days

ARTIST: Conclave
TITEL: Dawn Of Days
RELEASE: 23/4 2021
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag plockade på vinst och förlust upp promon till “Dawn Of Days” som släpps imorgon, men så snart inledningstonen till titellåten slogs an så anade jag att jag skulle gilla den här skivan. Närvarokänslan är i det närmaste total och just den krossande gitarrtonen sätter stämningen på den här skivan på ett lysande sätt.

Gitarristerna Jeremy Kibort (även sång) och Chris Giguere briljerar på dett mycket underhållande sätt rakt igenom plattan, och det behövs, för CONCLAVE satsar på låtar som gärna sträcker ut sig över fler minuter än 6. Vid ytterst få tillfällen känner jag att min uppmärksamhet drar iväg åt andra håll, och jag vet inte hur många gånger jag dragit igång skivan igen så fort den har tagit slut.

Den doomiga sludge som CONCLAVE bjuder på har exakt rätt släpighet när detta tarvas, vilket mycket är trummisen Dan Blomquist och basisten (och sångaren) Jerry Ornes förtjänst, och ser till att balansera detta med ett rätt stadigt drivande också. Helt ljuvliga Thrown On Spikes sammanfogar på ett nästan magiskt sätt samtliga element som CONCLAVE handlar om: stämning, släpigt driv, tyngd och mycket bra sång. Gillar ni doom sedan innan så har ni förhoppningsvis koll på CONCLAVE sedan innan. Alla ni andra har en högtidsstund framför er och för egen del har jag fått ytterligare ett band att följa.

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.

Bantha Rider – Binary Sunset Massacre

ARTIST: Bantha Rider
TITEL: Binary Sunset Massacre
RELEASE: 4/12 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lika bra jag kommer ut och säger det med en gång: jag älskar Star Wars, så när jag hittade BANTHA RIDER på Bandcamp så ryckte det ju till i kroppen av intresse.

För de av er som inte känner till Star Wars-universumet så är Banthas de riddjur som the Tusken Raiders använder sig av. Tuskens ser sig själva som Tatooines enda sanna invånare och alla andra som inkräktare. Att ett polsk stoner/sludgeband tar sig namn efter detta folk kanske får många att höja på ögonbrynen. Det fick mig att göra det i alla fall.

BANTHA RIDER spelar helt instrumentellt, och det kanske kan irritera er som gärna hade haft än mer Star Wars-innehåll med sången som verktyg, men för egen del så tycker jag det kan vara skönt att enbart ha musiken att koncentrera sig på. Faktum är att den här skivan passar så bra som läsmusik, då den har precis rätt intensitet för att den inte ska bli bakgrundsbrus, men inte heller ta för mycket plats. Gott så.