Etikettarkiv: The Sign Records

Pyramido – Fem

ARTIST: Pyramido
TITEL: Fem
RELEASE: 2019
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jonn Palmér Jeppsson skrev en gång om PYRAMIDOatt de hade kunnat spela in en skiva bestående enbart av bandmedlemmarnas tarmljud, och han hade ändå delat ut en betygsfyra. Om bandet hade lagt av hade han betraktat det som ett personligt svek. Även jag har kommit dithän med det här bandet, och det för bra längesedan – när bandet släppte “Salt” 2011.

PYRAMIDO har alltid haft något speciellt – bandets långsamma musik har appellerat till mängder av lyssnare som annars mest föredrar hastig dito. Därför har jag knappt höjt på ögonbrynen när PYRAMIDO har öppnat för diverse grindcoreband, dödsmetallband, ja snart sagt nästan alla band som har lirat på KB. Och de har gjort det med en sådan satans övertygelse som kan försätta berg.

“Fem” är en skiva med inte en enda sekunds överflödig musik, och jag måste säga att hur mycket jag än älskar bandets övriga diskografi så känns den här skivan som den stringent mest genomarbetade bandet har gjort – och också den vackraste.

Det är klart att den genomgående känslan är betydligt mer mollartad, men lyssna bara på Insikten och formligen njut av de ack så vackra harmonierna som kavlas ut. Helt magiskt!

Det är också skönt att höra att PYRAMIDOs sångare Ronnie Källbäck gasta helt på svenska. Även ifall det enbart ibland går att höra vad han sjunger så är det en helt annan, mer innerlig, känsla i sången när han sjunger på svenska än på engelska.

“Fem” befäster PYRAMIDO som ett av världens bästa långsamma band. Med den här plattan överträffar sig bandet dessutom sig själva på ett väldigt övertygande sätt.

Märvel – Guilty Pleasures

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års “At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just “guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ‘n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ‘n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om “Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ‘n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?

Nekrokraft – Servants

ARTIST: Nekrokraft
TITEL: Servants
RELEASE: 2018
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

NEKROKRAFT från Linköping är ett rasande sympatiskt band. Inte bara lyckas de sammanfoga döds, black och thrash på ett mycket övertygande sätt, de bjuder dessutom på en av 2018 års mest underhållande skivor.

“Servants” är en perfekt avvägd skiva. Den är lagom lång, strax över 42 minuter, och den har ett väldigt naturligt flöde. Det är ytterst få stunder som jag känner att jag tappar koncentrationen, vilket verkligen är en bedrift från bandets sida då, för visst får alla band inom de tre subgenrerna NEKROKRAFT verkar inom anstränga sig då det mesta redan är gjort.

NEKROKRAFT känns väldigt fräscha, ja nästan hungriga! Kolla in ypperliga Gateway To Damnation som både har ett ljuvt d-taktande och ett helvetiskt sväng. Detta är förresten något som gäller genomgående. Jag känner verkligen att NEKROKRAFT är mästare på vadhelst de tar sig för. Här finns mycket fint gitarrspel från Doc och Iron. Riffen är alltid exemplariskt feta, och solona inspirerade. Jag gillar också att basen är tydligt hörbar.

Helt nydanande är “Servants” inte, men NEKROKRAFT lyckas övertyga mig tillräckligt mycket med sitt hantverk för att jag ska ta fram ett högt betyg.