Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Först ut är Martin Bensch.
När jag började lyssna på hårdrock på allvar 1988 så kändes det som om vartenda omslag som fanns var snyggare än det förra. Vinylformatet härskade med järnnäve ytterligare några år och detta större format var ju extremt lyckat när det kom till att skapa verkligt starka omslag. Men, det finns ju fortfarande omslag som tar andan ur mig – här har ni fem stycken som jag verkligen tycker håller måttet!
WATAINs “Lawless Darkness” är inte bara en helt magiskt bra skiva, redan innan jag hade hört en ton av musik från detta i mitt tycke bandets starkaste skiva så visste jag att jag skulle gilla musiken då jag i det närmaste hajade till över omslaget. WATAIN är ju ett band som tar sitt hantverk på väldigt stort allvar, och de har alltid tänkt till lite mer när det gäller motiv på merchandise och skivomslag. Omslaget till “Lawless Darkness” har en oerhörd tyngd, ja en värdighet skulle jag vilja säga. Det är kaotiskt, men ändå med en klar och imponerande linje.
Med tanke på hur rejält fula omslagen var till både “Opus Eponymous” och “Infestissumam” (ja, jag kommer att förfäkta denna åsikt med en dåres envishet) så är omslaget till “Meliora” en ren triumf. Detaljrikedomen, perspektiven och det rent episka bildspråket är på en helt annan nivå än det bandet har visat på tidigare. Och det verkligt imponerande är att omslaget reflekterar musikens rent magiska kvalitet på ett väldigt fint sätt. Jag skulle tro att Papa och hans gastar är mer än nöjda med det här omslaget som är det snyggaste bandet har haft på någon skiva de gett ut.
Jag har alltid gillat PYRAMIDO av ett gäng olika anledningar, men en av de direkt avgörande grejerna är att detta är ett band som tänker väldigt medvetet kring att inte profilera sig som ett metalband. Det är därför, egentligen, helt logiskt att de gör en skiva som de döper till “Saga” och som har ett gäng djur som sitter runt en lägereld i en skogsglänta. Jag tyckte direkt om det här omslaget för det har både en mörk, mystisk ton, men också ett fint ljus på horisonten som jag tycker reflekterar musiken oerhört bra. PYRAMIDOs musik är ju väldigt långsam, tung och till stora delar mörk men här finns också en nästan hoppfull ton som jag verkligen uppskattar.
För att vara ett omslag till en dödsmetallskiva så är “The Horror” ganska minimalistiskt. Ändå både händer det mycket i omslaget, och det knyter fint an till den väldigt traditionella bildkonsten som dominerade omslag till dödsmetallskivor under 1990-talet. Och det gillar jag verkligen! TRIBULATION är ju ett band som är extremt medvetet när det gäller omslagskonst och merchmotiv och detta tänk har de ju verkligen fortsatt med i sin karriär efter det att “The Horror” kom ut 2009. Vampyrtematiken är stadigt där, och det hade kunnat bli hur ostigt som helst, men bandet reder ut det galant med en fin känsla för detaljer och färgkombinationer.
Jag är inte ensam om att gilla amerikanska VEKTOR för deras finfina musik. När jag såg bandets logga så visste jag att det fanns en stor chans att jag skulle gilla bandet för det osade “science fiction” och “rymd” om den. När jag såg omslaget till “Outer Isolation” från 2011 så ökade sannolikheten än mer. Tycker ni att omslaget är ostigt? Ja, och det är en stor del av charmen med det tycker jag.
Att WATAIN är mer än ett band blir denna kväll uppenbart – detta är ren urkraft genom musik som är ämnad för att skaka om, beröra, chocka inte för sakens skull utan för att det ingår i en väldigt noggrant genomtänkt idé. WATAIN är ett smart band som innan de går upp på scen vet vad de vill förmedla och hur de ska göra det. Nonexistent är det mellansnack som kan fördärva en konsert i andra bands fall – WATAIN pumpar på oftast utan detta, och sägs det något är det i stil med ”En bitter och hård sanning – av intet är du kommen, intet skall du åter bli” – och för en gångs skull känns yttrande av detta slag totalt rätt.