ARTIST: Witchsorrow
TITEL: The Devil And All His Works
RELEASE: 3/7 2026
BOLAG: Church Road Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag antar att, om man var ett fan av Witchsorrow innan ”The Devil And All His Works” släpptes, ja, då har väntan varit lång. 2018 släppte bandet ”Hexenhammer”, och det är ju ett tag sedan.

Detta bekymrar dock inte mig, för ”The Devil…” är mitt första möte med bandet, och jag är väldigt glad över att kollega Susanne på Metallbibliotekarierna hade med skivan i senaste Fredagslistan, för gosse, detta är riktigt bra.

Trion härstammar från Farnborough, sydväst om London och har varit igång sedan 2005 med i stort sett samma medlemmar. Tre trummisar har man hunnit avverka, den senaste, Scott ”Doom” Taylor är så färsk att han inte hunnit medverka på någon skiva än.

Jag inbillar mig att han kanske är något nervöst förväntansfull, för är det något som sticker ut på det här albumet är det trumspelet från David Wilbrahammer. Nu tror ni kanske att det liras med samma intensitet som Brann Dailor, men så är det inte. Däremot har trumspelet exakt rätt släpighet och svängande tyngd som alla doom metalband står och faller med.

Jag smälter inombords när jag lyssnar på den här skivan, för trumspelet känns så löjligt självklart att det bara är att slappna av.

Parat med det fantastiska basspelet från Emily Witch och gitarrspelet från Nick Ruskell är ”The Devil…” en skiva som visar precis hur magiskt det kan bli när band med bara tre medlemmar får spelet att klaffa.

För det gör det här. Jag har nämnt den släpande tyngden – kolla in Bacchus eller Altar – och ni kommer att bågna under den rent magiska stämningen som bandet framkallar.

Långsamt är det inte hela tiden. Hades Chains är en tempofylld historia som med härlig energi visar bandets mer drivande sida. Eller varför inte In Triumph We Rot!!!, en sagolikt svängande historia som utan att konstra till det får mig att förnöjt nicka med.

”The Devil And All His Works” har 7 låtar och en speltid på strax över 47 minuter. Inte en enda av dessa minuter känns överflödiga. Jag märker att det är extremt lätt att starta om skivan – den känns både omhändertagande och spännande. Produktionen hjälper såklart till. Det låter helt enkelt förbannat bra om Witchsorrow på den här skivan.

Gillar man doom av klassiskt snitt, men med bibehållen fräschhet, då bör man kolla in ”The Devil And All His Works”. Man kommer inte ångra sig, det vågar jag nästan lova.